Jag har inte velat uppdatera ordmätaren för "Kalla mig Charlie" förrän ordantalet faktiskt har gått uppåt igen. Nu har det äntligen det - precis hälften av andra hälften skrivet. Annars har jag skrivit eller kraftigt bearbetat flera kapitel på sistone och ändå sett ordantalet rasa eftersom det är så mycket från den gamla versionen jag inte kan eller vill använda längre. Det kommer nog att rasa igen, för jag vet att jag har mer sådant inklippt längre fram, men jag tvivlar ändå inte på att jag kommer komma upp i mina hundratusen ord. Jag har hälften av kapitlen kvar att skriva, den hälften av handlingen som är så gott som helt ny. Hundratusen ord är förresten ändå bara något jag drog till med på måfå.
Annars har jag för omväxlings skull läst en svensk nutidsroman, om än med ett historiskt tema - Ann Lagerhammars "Det som ögat ser" - och eftersom den skaver i huvudet kan jag inte låta bli att skriva om den. Jag är kluvet inställd. Å ena sidan tycker jag att det är viktigt att den skrevs och fantastiskt att det nu finns en roman som på ett seriöst sätt behandlar intersexualitet. Å andra sidan finner jag romanen konstruerad. Jag retar mig framför allt på två stora problem: Det första problemet är huvudpersonen, Lykke. Jag har otaliga gånger nämnt att jag inte förstår mig på deckare, och tyvärr är romanen upplagd litet som en deckare där "mysteriet" är Lykkes egen intersexualitet. Ja, jag säger det rätt ut trots en del hyschhysch i recensionerna, för det är i själva verket skriande uppenbart redan från början. Vad skulle romanen annars handla om? En genetiker som hobbyforskar lite om Herculine Barbin vid sidan av? Men som det är måste man beta sig igenom tröttsam ledtråd efter tröttsam ledtråd innan man får komma till saken.
Jag vet inte vem det ska föreställa vara en "hemlighet" för - läsaren eller Lykke själv? Det förstnämnda fungerar inte eftersom det är för förutsägbart - det skapar visserligen en slags "spänning", men mer en irriterad spänning, kom till saken någon gång, sluta tassa som katten kring het gröt! Det sistnämnda fungerar inte eftersom jag inte tror på att Lykke på detta sätt gradvis upptäcker eller minns sig själv. Till en början får man intrycket av att hon verkligen inte vet, att hennes intersexualitet kanske är så subtil att det handlar om ledtrådar från barndomen, sedan framgår det att hon bara inte låtsas om och det känns konstruerat för läsarens skull.
Lykke är en problematisk karaktär. Hela skildringen av hur hennes förträngda trauma sitter i kroppen och gör sig påmint genom spänningar, rastlöshet, sömnlöshet, neurotiska ritualer känns... habil. Som habilt hantverk, grundkursen i "gestalta, inte påstå". Det engagerar mig inte. Lykke engagerar mig inte, hon irriterar mig snarare med sitt sätt att jagsvagt och självförnekande driva genom tillvaron. Det är naturligtvis en orättvis kritik - hela poängen med karaktären är ju att hon så effektivt har lyckats tukta varje antydan till personlighet, intressen, känslor... Men det hjälps inte - sådana karaktärer tråkar ut mig. Och jag tror inte på hennes självförnekelse. Det är som att någon annan handlar åt henne - och där sitter författaren med sina marionettrådar... Hur kan hon exempelvis så envist följa en impuls att resa till Paris och läsa Herculine Barbins dagbok utan att erkänna för sig själv varför, hur det angår henne personligen? Antingen eller - antingen ignorerar hon impulsen, tvingar sig själv att avstå, eller så måste hon också konfronteras med sina bevekelsegrunder på ett tidigare stadium. Det är så uppenbart upplagt.
Så till det andra problemet: Herculine Barbins dagbok, vars originalmanuskript i romanen har återfunnits. I verkligheten vore ju detta en stor sak för vetenskapen, men i romanuniversumet är det som att bara Lykke i hela världen bryr sig. I stället för att läsa notisen i Dagens Nyheter måste hon söka i franska dagstidningar och sedan får hon ostörd disponera manuskriptet vecka efter vecka på biblioteket i stället för att slåss med dussintals humanister med bättre forskningsmässiga skäl. Det kan tyckas som en fånig sak att reta sig på, men en roman som utspelar sig så mycket i universitetsmiljö kräver en viss trovärdighet som "Det som ögat ser" saknar. Lykke är genetiker, inte historiker. Hur kan hon ens tyda Herculine Barbins handstil eller förstå artonhundratalsfranskan utan träning? Och hur kan hon vara så intensivt intresserad av Barbin men ändå så totalt ovetande att exempelvis Barbins död kommer som en chock för henne efter avslutad läsning av dagboken? När det gäller kända historiska personer vet man i allmänhet hur det slutade redan innan man börjar sina efterforskningar, det är svårt att undgå! Det är som om Lykke har hoppat över grundkursen i "Herculine Barbin" (Michel Foucaults sammanfattning) och gått direkt på forskarutbildningen (rotandet i arkiv). Samtidigt är det uppenbart att författaren har läst sin Foucault, hittat intressant stoff till en roman, och sedan skapat som ett stort svart hål kring just Foucault i romanuniversumet för att Lykke ska få ägna sig åt sitt manuskript i fred. Det känns litet parasitärt, tycker jag. Kanske är det oproblematiskt för läsare som inte har läst Foucault och inte känner till Barbin, men ingen som har studerat humaniora kan undgå Foucault.
Det finns ett annat problem med upplägget att Lykke läser Barbins dagbok, och det är att dagboken återges i romanen. Förutom att den är oengagerande (återigen kan detta vara ett mindre problem för de läsare som inte redan känner till Barbins öde) tror jag inte ett ögonblick på att det är en artonhundratalstext. Förklaringen som ges i romanen är att det är Lykkes sammanfattande översättning med egna ord, att det egentligen handlar om henne och inte om Barbin, men det hjälps inte, det är ändå tradig läsning. Egentligen undrar jag varför Lykkes historia måste berättas via omvägen över Barbins över huvud taget? Den bristande trovärdigheten gäller inte enbart Barbins dagbok utan mer generellt. Det är som om författaren har gjort på en gång för mycket research och för lite - man får veta litet om tai-chi, litet om genetik, litet om forskningsetik och så vidare. Det är inte det att jag tycker att allt i en roman måste leda framåt i handlingen, att det absolut inte får finns någon överflödig information. Absolut inte. Det är det att informationen är osmält, ytlig, ointressant, som om författaren vore en mycket ung student ivrig att förmedla sina första oformade insikter i och uppfattningar om olika frågor. Eller bara någon som har missbrukat Wikipedia och inte lyckats integrera materialiet.
Ann Lagerhammar underskattar sina läsare, utgår från att de varken är universitetsutbildade eller allmänbildade, skriver den värsta sortens didaktiska ungdomsbok fast för vuxna. Hon underskattar förresten sina karaktärer också. Klas ska föreställa historieforskare men får ändå agera storögd envar när Lykke berättar att hon forskar på bananflugor. Alla vet att man forskar på bananflugor, och varför! Det räcker med att slå upp en dagstidning. Klas känns på det hela taget som en karaktär konstruerad för att ge och motta information, hans svada blir ursäkten till små föreläsningar om Bibliothèque nationale med mera.
Övriga karaktärer är det inte bättre ställt med. Lykke själv har ursäkten att vara så hårt självontrollerad att hon i stort sett saknar jag, men hon är tyvärr inte den enda oengagerande karaktären. Porträttet av den lesbiska Annemo och hennes vänkrets finner jag till exempel direkt stötande. Det är som att Lagerhammar har rört ihop en mängd inkompatibla sterotyper kring lesbiska - arbetarklass och medelklass, nutid, sjuttiotal och femtiotal, Sverige och USA, feministiskt engagemang och sexistisk manhaftighet - inte som att hon har skapat en levande motsägelsefull karaktär. Egentligen liknar Annemo mest klichébilden av en chauvinistisk karlakarl, men en som av någon obegriplig anledning hamnat på en studiecirkel där man diskuterar Judith Butler och Germaine Greer. Jag antar att Lagerhammar vill skapa en distans till de lesbiska som "de andra", en grupp där Lykke inte kan passa in, men distansieringen känns fördomsfull.
Det för mig in på frågan om kön och sexualitet. Det är viktigt och bra att Lagerhammar har skrivit en roman om en intersexuell på allvar, en där huvudpersonen får brottas med verkliga problem. Annars är ju androgyna gestalter i litteraturen oftare groteska monster eller lockande väsen som symboliserar manlighet och kvinnlighet i förening. Men tyvärr vidhäftar mycket av denna dualism även Lykke. Exempelvis blir "manliga" drag som sportighet, kortklippt hår, ovilja att gå i klänning och kanske även hennes cruisande i parker till "tecken" på hennes intersexualitet. Det tror jag inte på. Jag tror visst att en kroppslig olikhet kan göra det extra svårt att inordna sig, kan få en att känna sig "oäkta" som flicka och kvinna, kan få en att se med en mer kritisk blick på indelningen i två könsroller. Jag tror också att nervösa föräldrar och läkare som är överdrivet måna om att man beter sig som en normal flicka kan få en att slå bakut. Men det är tyvärr inte riktigt så det framställs, utan mer som att det är den manliga delen av Lykkes kropp som spontant revolterar mot den kvinnliga könsrollen.
På liknande sätt framställs sexualitet som ett "tecken" eller "bevis" på kön. Lykke är bisexuell i den psykoanalytiska bemärkelsen - tvåkönad. Det är som att det är "mannen i henne" som dras till kvinnor, därför är hon per definition inte lesbisk (trots att hon är betydligt mindre manhaftig än Annemo). Och med undantag för Annemo är kvinnor som attraheras av henne heterosexuella som mystiskt dras till "mannen i henne". Det är inte uttalat men det känns så.
Och så var det det där med intersexualiteten. Jag ska inte låtsas vara någon expert på frågan, men "upptäckten" som görs då Lykke är i femtonårsålden känns inte riktigt rimlig. Undersöks verkligen inte intersexuella barns könstillhörighet noggrant redan från början? Jag förstår att det finns fall man kan missa och som märks först i puberteten, men Lykke har trots allt sett annorlunda ut redan sedan födseln. Borde inte hennes utveckling övervakas medicinskt? Och om man nu har bestämt sig för att hon ska växa upp till kvinna, borde inte en kvinnlig pubertetsutveckling sättas igång med hormoner när den inte startar av sig självt? Som sagt, jag vet ju inte hur det går till i verkligheten, men det verkar underligt. Att Lykke själv hålls i okunnighet är en sak - men att också föräldrar och läkare blir chockade?
Jag får känslan av att romanen är skriven ur utifrånperspektiv, inte inifrånperspektiv, både vad gäller intersexualiteten och akademin. Det är inte bra när huvudpersonen är intersexuell och akademiker. Det är framför allt inte bra om läsarna råkar vara det ena eller det andra. Samtidigt känns den "skriven ur hjärtat" på ett sätt som går ut över den litterära kvaliteten och kan få en att misstänka att författaren har personliga erfarenheter av intersexualitet. Det är mycket underligt alltsammans.
Jag ska erkänna att jag sträckläste romanen, men betyder det nödvändigtvis att den är bra? Nej, snarare att jag oroligt jagades framåt och ville veta vad författaren egentligen skulle göra av sitt tema, när hon skulle komma till saken, hur illa det skulle bli... Också att romanen lät sig skummas - att den innehöll tillräckligt mycket upprepningar och övertydligheter och rent stilistiskt var tillräckligt försumbar. Skumläsande ser jag nästan som en dödssynd annars, att inte ta in varje mening i sin helhet så som författaren har formulerat den, men nu snabbläste jag för att komma vidare och skummade särskilt de tradiga avsnitten ur Herculine Barbins dagbok. Det kanske finns de som tycker att just ett sådant hetsigt läsande för att så snabbt som möjligt komma till upplösningen är det heliga tecknet på en välskriven historia, men själv ser jag det inte som ett gott tecken. En riktigt bra roman ska man slitas mellan att sträckläsa och vilja dra ut på för att få leva i dess stämning längre, kanske behöva lägga ifrån sig då och då för att smälta, efter avslutad läsning vilja tänka på, läsa om, läsa fortsättningen på, själv skriva vidare på... "Det som ögat ser" läste jag snarare som ett kliande eksem man inte kan låta bli men helst vill bli av med.
Jisses vilka långa blogginlägg jag skriver...
