Kärlek: ja eller nej?

Nu har jag uppdaterat min hemsida med några nya historier i anslutning till "Kalla mig Charlie!". Som vanligt varnar jag känsliga läsare för spoilers.

Återigen en DN-krönika på tema realism versus romantik, länkar till den från titeln. Malin Ullgren skriver om antologin "My Mistress's Sparrow Is Dead: Great Love Stories from Chechov to Munro", som tycks framställas som ett korrektiv till "allt sött och lättsinnigt som förmedlats av marknadsromantiken genom århundraden". Redaktören Jeffrey Eugenides har valt ut kärleksnoveller som "give love a bad name" genom att tvångsmässigt uppfinna hinder för kärleken: äktenskap på skilda håll, svartsjuka, ond bråd död...

Och jag kan inte låta bli att tänka: är det inte i själva verket detta marknadsromantiken har gjort genom århundraden? Tvångsmässigt uppfunnit mer eller mindre långsökta hinder för kärleken, från arrangerade äktenskap till förväxlade identiteter? Med den enda skillnaden att i marknadsromantiken får de till slut varandra efter att hindren har övervunnits. När jag tänker på romantik tänker jag knappast på något "sött och lättsinnigt". Snarare på något högspänt melodramatiskt där minsta missförstånd blir fatalt. På Harlequinromanernas ofta närmast psykopatiska hjältar som förföljer och betvingar motvilliga men inför sitt eget oemotståndliga begär hjälplösa hjältinnor.

Det verkar som att allt hänger på slutet: lyckligt ellet olyckligt? I någon mån också på stil, språk, tradition, författarnamn. Men det viktigaste kriteriet för att skriva en "seriös" och "finlitterär" kärlekshistoria tycks vara: låt dem för allt i världen inte få varandra! Och om de ändå får varandra så måste det ske på ett lagom desillusionerat och/eller komplicerat sätt. Går det alltför lätt eller lyckligt kan det - ve och fasa - verka banalt! Men som jag skrev i anslutning till Torbjörn Elenskys krönika så är ett "lyckligt" slut inte per automatik mindre "trovärdigt" eller "sant" än ett "olyckligt". Det visar om inte annat de mer eller mindre krystade komplikationer författarna i Eugenides antologi måste ta till.

Så skriver också Malin Ullgren till slut: "Men nu, när den spektakulära deppigheten i form av deckare och based on a true story-misär säljer som smör, är väl snarare själva kärlekslyckan på väg att bli underbeskriven." Där tror jag att hon har en viktig poäng. Frågan är väl om den där kärlekslyckan ens finns representerad inom "marknadsromantiken"? Är det inte snarare den abstrakta idén att "kärleken övervinner allt" som glorifieras där, medan vad som beskrivs i detalj är kärlekens vånda och kval på vägen dit? Och kom inte dragandes med att lycka är så tråkigt att läsa om, med tanke på stereotypt sockersöta "och så levde de lyckliga i alla sina dar"-epiloger!

Läs i stället Jessika Berglunds roman "Simtag". Här finns ett poetiskt (ibland, i mitt tycke, litet väl kvasipoetiskt som i missbruk av punkter och radbrytningar i för övrigt normal prosa) språk som sorterar in romanen under "finlitteratur" och får en att förvänta sig ett obligatoriskt olyckligt, eller allraminst svårt komplicerat, slut. Men tji, en kärlekshistoria som känns alldeles realistisk i sin kärlekslycka! Och vånda, för all del. Men inte så förbaskat mycket krystade komplikationer, bara högst vardagliga sådana. Förutom denna befriande enkelhet är romanens främsta förtjänst det fysiskt sinnliga i beskrivningen inte bara av förälskelse (hur huvudpersonen ser sin älskades kropp som för första gången) utan av livet i stort (hugga ved, kissa i gräset, simma i sjön...). Fast en smula fegt tycker jag förstås att det är (apropå diskussionerna på Peter Englunds och Bobbi-Sans bloggar) att en författare som så fint skildrar den rent kroppsliga värken efter den älskade ändå drar en slöja av kortfattad vaghet över själva sexskildringen.

Eller också, far och se "Glada Änkan" på Folkoperan i Stockholm innan det är för sent! En kärlekshistoria där de varken "får varandra" eller "inte får varandra" utan där kärlekens lockelse, rus, förljugenhet och faror beskrivs och besvaras med ett trånande "nej nej nix NEJ!" För man kan ju också säga nej till kärleken - lyckligt eller olyckligt förälskad är inte de enda alternativen. Som Pet Shop Boys sjunger: "You don't fall in love by chance, you choose." (I "You choose", men deras "Miserablism" är också en utmärkt kommentar på temat litterär svartsyn.)

Alltför många konventionella kärlekshistorier tycker jag glorifierar det obesvarade eller omöjliga trånandet. Enligt dessa historier har man inte bara rätt utan närmast en skyldighet att klamra sig fast vid förälskelsen för evigt, försaka allt annat för den och trakassera objektet för sin åtrå med oönskade offer och inviter. Det visar att det är "äkta kärlek" som bör belönas med att besvaras. Genom historien är det väl främst mäns besatthet vid sina egna fantasifoster - ytterst svagt kopplade till någon riktig kvinna de en gång sett men inte känner - som hyllats på detta sätt. (Inger Edelfeldts "Breven till nattens drottning" är en mycket rolig men samtidigt mycket kärleksfull satir på detta fenomen.) I moderna Hollywoodfilmer och bästsäljare är det kanske vanligare att det handlar om två personlighetslösa ungdomar som inte har något annat skäl än att älska varandra än att de är unga och vackra, har träffats någon gång och brutalt skiljts åt.

Kärleken "påstås" så ofta i stället för att "gestaltas". Dess konventionella tecken visas upp och man förväntas utan vidare motivation engagera sig i dess öde. Men jag tror att "äkta kärlek" bara kan växa fram i samspel mellan två som redan har "fått" varandra - som ömsesidigt valt att svara ja i stället för nej. Eller för all del fler än två, man ska inte vara fördomsfull.