Nu när jag har skickat in följetongen har jag kastat mig in i "Kalla mig Charlie!" igen med liv och lust. Jag har verkligen roligt när jag skriver den, och på sätt och vis fruktar jag att bli färdig och inte få umgås med karaktärerna längre. Mitt mål för tillfället är att bli färdig med version 2.0 på ungefär hundratusenord i oktober, för att kunna delta i NaNoWriMo i år. Andra hälften av andra hälften kvar...
Diskussionen om vampyrromaner i mitt senaste blogginlägg fick mig att fundera på en annan sak. Jag skriver inte deckare eftersom jag inte tycker om deckare och likadant är det med andra genrer som diskbänksrealism eller alltför modernistiska formexperiment - jag varken läser eller skriver det. Magisk realism och skräckgotik uppskattar jag däremot - flera av mina favoritromaner kan räknas dit. Inte till ren fantastik eller skräck som utspelar sig i parallella världar, men åtminstone till romaner med klart övernaturliga inslag. Så hur kommer det sig att jag aldrig har kommit på tanken att skriva något övernaturligt? Det känns otänkbart, helt enkelt. Som om uppgiften är mig övermäktig. Jag tror att det beror på att min fantasi fungerar bäst inom vissa fasta ramar. Naturlagarna, till exempel. Eller den historiska verkligheten i grova drag. Sedan kan karaktärerna och deras äventyr vara mer eller mindre osannolika, men det finns i alla fall en viss historisk trovärdighet som sätter gränserna.
Hur skriver man egentligen "overkligt"? Hur får man det att ändå kännas verkligt? Var drar man gränsen för vad som kan hända och inte när ens fantasi har fritt spelrum? Några fantastikförfattare därute som kan svara? Jag blir matt av valmöjligheterna - jag skulle nog få handlingsförlamning om jag försökte skriva en övernaturlig roman! Hur man konstruerar ett drömslott som Eva-Marie Liffner gör i "Drömmaren och Sorgen", det förstår jag bara inte! Men jag beundrar henne djupt för att den fantastiska skapelsen får vara sig själv nog och inte reduceras till allegori eller gåta med tydlig lösning. Det är som ett dockskåp att utforska, som Titanias palats! Eller - eftersom det är en bok - som en sådan där bilderbok med tredimensionella modeller som vecklas upp när man slår upp sidorna. Läsare som prioriterar driven handling får ursäkta utvikningen.
Sedan har jag ett annat svar på varför jag inte skriver övernaturligt också, och det är att i den mån romaner behandlar "problem" är det inte den typen av problem som intresserar mig. En roman upptagen av att dryfta olika konsekvenser av att bli vampyrbiten, eller av att upptäcka en annan värld längst inne i klädkammaren, eller av att bli bortförd av ett ufo, eller av att se ett spöke är inte min roman. Det skulle bara onödigt komplicera de frågor om människor och deras relationer som ligger mig varmast om hjärtat. Världen är tillräckligt fantastisk som den är, skulle jag väl svara om någon frågade mig varför jag inte skriver fantastik. Fast det förklarar ju inte hur det kan komma sig att jag älskar att få träffa tjärnalver (Inger Edelfedts "Missne och Robin"), fauner (Anna-Karin Palms "Faunen"), Pan (Eva-Marie Liffners "Drömmaren och sorgen"), bevingade kvinnor (Angela Carters "Nights at the circus"), modersmonster (Mare Kandres "Bestiarium") eller mörkeränglar (Meredith Ann Pierces ”Den fjortonde bruden”) i andras böcker...
Apropå genrer identifierar jag mig själv som författare av "genrelitteratur" (alltså vad som på engelska kallas "genre fiction" snarare än "literary fiction" - det kanske oftare översätts med "underhållningslitteratur") men inom vilken genre vete tusan... Absolut inte "chick lit", en genre som för övrigt är dödförklarad i sina anglosaxiska upphovsländer och kanske bara överlever i Sverige för att etiketten felaktigt har utvidgats till att omfatta den övergripande kategorin "popular women's literature". Hellre då det gamla hederliga "tantsnusk", men varför begränsa sig till tanter? Nej tacka vet jag kolportageromaner!
Stella Sandberg, stolt kolportageförfattare.
Texter runtomkring – mitt debutantporträtt
21 timmar sedan
2 kommentarer:
Jag kan tycka mycket om sagor och berättelser med övernaturliga inslag, och jag har haft en del idéer kring sådana berättelser, men aldrig skrivit något färdigt. Antagligen är det för att jag också tycker att det är mest intressant att skriva om människor och relationer, och den vanliga världen utan övernaturliga inslag funkar bra för detta. Men det finns tillfällen när det kan vara väldigt starkt att använda det övernaturliga som ett spel mot verkligheten, och det gjordes på ett bra sätt i filmen Pans Labyrint, tycker jag.
Jag har väldigt svårt för historier som är svåra att förstå. Jag vill läsa och uppleva utan att behöva tänka en massa på hur saker och ting hänger ihop. Bäst av allt är böcker och filmer med starka karaktärer som hänger sig kvar, som man fortsätter fundera på, som man längtar tillbaka till. Jag skriver nog mest för att få vara med sådana karaktärer.
Tack för dina kommentarer bobbi! Ja, Pans Labyrint var en fängslande film, det är något med det där arketypiskt mytologiska som talar till en. Jag tycker också mycket om Tim Burtons filmer.
Jag håller helt med dig om att det är de starka karaktärerna man framför allt läser och skriver för att få träffa. Men det är lustigt att många av de fiktiva karaktärer jag har förälskat mig allra starkast i har varit övernaturliga när jag själv inte skriver övernaturligt...
Skicka en kommentar