Jag tror jag har bestämt mig för vilken av alla mina romanidéer jag ska ta itu med när jag har bearbetat och skickat de tre gamla till förlag. Jag blev inspirerad av tv-programmet "Din plats i historien", vars blandning av vanliga människors minnen, gamla arkivfilmer och historikers expertkommentarer jag verkligen gillar, även om de korta avsnitten känns en smula "futtiga" och tunna på information. De ger mersmak i alla fall. Förra veckans avsnitt om ett tuberkulossanatorium fick mig att se den äldre dokumentären "Dödens väntrum" på SVTs hemsida, vilket i sin tur gav mig idén att låta hjältinnan i romanen jag ska börja på tillbringa en tid på ett sådant sanatorium.
Jag hade ändå tänkt låta henne hamna i någon form av bohemiska och konstnärliga kretsar, och jubileumssanatorierna verkar ha varit veritabla konstnärskolonier där patienterna fick tid och möjlighet att läsa, skriva, måla, sända radio etc. Det är ju mer naturligt att en enkel flicka från landet ska komma i kontakt med konstnärer där än att hon på egen hand ska fara till huvudstaden och snubbla på dem. Dessutom ger den påtvingade sysslolösheten mer möjlighet till personlig utveckling och förkovran än om hon samtidigt måste arbeta för brödfödan. Inte för att hennes tid på sanatorium på något vis ska bli huvudsaken i romanen, men det blir en viktig del av hennes bakgrundshistoria.
Apropå inspiration hyrde jag även "Så vit som en snö", filmen om Sveriges första aviatris, Elsa Andersson, som inspiration till min länge planerade roman om flygaress. Jag är inte jätteförtjust i hur de valde att behandla Elsa Anderssons spännande liv - det är så typiskt att när det handlar om kvinnliga äventyrare måste deras äventyrslystnad "ursäktas" med diverse barndomstrauman och kärlekssorger. Men jag förstår ju samtidigt att man har valt att göra en dramatiserad och populariserad filmversion av ett liv som jag tror man vet väldigt litet om, rent psykologiskt. Dock irriterade det hobbyhistorikern i mig att man även hade ändrat en del grundläggande fakta som jag har läst mig till i Gunilla Lindbergs "Starka kvinnor som fört Sverige framåt" (en dessvärre språkligt och redigeringsmässigt bristfällig bok som jag ändå rekommenderar för dess spännande introduktioner till en mängd livsgärningar som lockar till vidare läsning). Hur som helst gillade jag Richard Wolffs teatrala tolkning av en vad jag förstår helt fiktiv officer och hans relation till Elsa. Återigen ett förhållande som påminde mig om det mellan Charlie och Isidor i "Kalla mig Charlie!"...
DIY – mina bästa tips på marknadsföring för författare”
18 timmar sedan
6 kommentarer:
Hej Stella.
Jag ska testa shibstedt och bra böcker också, de andra har jag testat.
När du är på vulkan så kan du gå in under Shop, sedan klickar du på Romaner under kategorier och där ligger den än så länge som första bok. Annars kan du söka på
Emma Eilertsen eller många om och, brukar räcka. Jag hittar den när jag söker i alla fall, hoppas att du gör det med.
Nej, någon tävling blev det inte. Hade helt enkelt inte tid och dessutom har man ju hur mycket berättelser som helst som vill komma på papper men det finns helt enkelt inte tid och tyvärr går det inte lika fort att skriva en roman som det tar att få den i huvudet ;)
Men i alla fall så hoppas jag att du hittar min bok, hade varit kul att höra vad du tycker.
Kram
Emma
Hej Emma!
Nu hittade jag den och läste smakprovet. Jag tycker du verkar ha en rapp och lättläst berättarstil som borde kunnat falla Harlequin i smaken - men jag vet ju inte hur historien utvecklar sig, de kanske såg något problem med själva intrigen. Du har också många drastiska och dråpliga liknelser och just humorn tror jag du skulle kunna jobba ännu mer på för att utveckla och särprägla din stil! Tyvärr tycker jag att romanen verkar litet förhastat publicerad då jag hittade en del språk- och korrekturfel i texten som en förlagsredaktör inte hade släppt igenom.
Lycka till med ditt fortsatta skrivande!
Hej Stella.
Kul att du läste smakprovet och tack för dina kommentarer. Jag tror inte att HQ var seriösa i sin utgivning så därför spelar det nog ingen roll vad man än hade skickat till dem. Det svåra i början av den här boken, som jag själv tycker, är att jag ännu inte hade hittat min så kallade berättarröst, vilket jag själv tycker senare delen av boken att det märks att jag har. Jag har omarbetat den HUR många gånger som helst så det sista kände jag att det fanns inte mycket mer jag kunde ge eller tillföra den utan den får vara som den är, kände mig ändå väldigt nöjd nu det sista om man jämför med förut. Korrekturen är ju naturligtvis också svårt att se allting som är fel, har dock haft en svenska lärarinna som har tittat på den innan utgivning så jag känner att på det planet var den också så färdig som den kunde bli, i alla fall som jag själv kunde göra den, men sen är den tråkiga delen som jag har märkt med vulkan och det är att det blir fel som inte finns i mitt word document, och hur jag än försöker så gör deras layout fel ändå, vilket är mycket störande, samma gäller kapitel layout och sånt, jag har satt varje nytt kapitel på ny sida och sparat i a5 format som de trycker i men ändå blir det inte så i deras A5 upplaga =(
Men sånt är livet, så visst har den fel och brister men inget som jag känner att jag själv kan göra så mycket åt utan då måste nog ett proffs kolla på den och framför allt trycka den.
Kram
Emma
Hej igen! Nej, jag tror inte heller att du hade fått något utgivet av Harlequin oavsett vad du skickade, de verkar ju inte ge ut några svenska romaner. Men de (och andra förlag du skickat till) måste ju ändå ha haft något skäl till att tacka nej?
Tråkigt att det blir fel i böckerna på Vulkan. Jag tror att det där är ett allmänt problem med att publicera sin egen bok, att den aldrig går igenom någon redigering eller korrekturläsning. Du skriver att du har bett en vän som är svenskalärare titta på den, men det blir ju helt beroende på vem man känner som kan ställa upp, eller om man är beredd att betala en frilans. Resultatet blir att texten och layouten gör ett mindre professionellt intryck än en bok som givits ut på ett "riktigt" förlag och gått igenom granskningen där, och det är en av anledningarna till att jag personligen inte vill publicera mina romaner så. Men det är ju naturligtvis upp till var och en!
Japp, håller med dig helt fullt. Anledningen att jag ger ut den på vulkan är mest att det är en kul grej. De romaner jag håller på med nu har jag en helt annan känsla till, jag känner själv att jag hittat min egen skrivarröst och det sätt jag skriver på. Inte för att jag inte är nöjd med den andra boken för det är jag men det blir ändå inte samma innan man får in vanan. Sen det här med refuseringar det tar jag inte som något negativt för det handlar så mycket om vem som får ett manus och läser det. Jag vet flera stora författare som blivit refuserade upp emot ett femtiotal gånger innan de så att säga blivit hittade så det betyder inte alls att någons böcker är dåliga bara för att man fått ett nej fyra gånger. På Lind och co skrev förläggaren till mig att de tyckte att jag hade ett väldigt intressant och bra manus men att de har så begränsad utgivning, vilket man förstår med ett sånt litet bolag, visst kan det bara vara ett standard svar men det får man ju välja själv. Jag valde att ta det positivt annars kan man ju bli deppig för mindre. Sen kan man ju bara tänka sig hur svårt deras jobb måste vara, t ex Bonniers som får in upp emot 5000 manus per år och bland dem ska de hitta några stycken som är "rätt" varav endast sju debutanter om året blir antagna. Och de säger ju själva att visst tar de fel många gånger. Nu menar jag inte att de gjorde det med mitt men man får ju försöka se det lite ifrån deras sida också. Hoppas det går bra med dina manus när du väljer att skicka in dem.
Kram
Emma
Skönt att höra att du inte ger upp hoppet eller blir bitter! Kämpa på!
Skicka en kommentar