söndag 2 december 2007

NaNoWriMo-förlorare

Nu är NaNoWriMo över och i år har jag ingen liten vinnarlogotyp att stoltsera med i bloggen. Sextusen ord blev det, som ni ser på den nya räknaren till höger, och tvåtusen av dem "tjuvskrev" jag inför NaNoWriMo i fjol, innan jag övergav den här idén. Det var egentligen dödsdömt att delta i år. Jag visste ju att jag skulle ha väldigt ont om tid, och att jag inte hade den entusiasm för idén som skulle krävas för att övervinna tidsbristen. Mitt hjärta är ju med "Kalla mig Charlie!", som jag i alla fall har fått ett par tusen ord till skrivna på under denna hektiska månad. Jag har en förmodligen inte särskilt realistisk förhoppning om att kunna skriva klart den romanen under jullovet. Kanske inte den slutgiltiga versionen, men en färdig version av händelseförloppet att skicka till mina "betaläsare". Jag har också skrivit ett par korta noveller relaterade till mina romaner, som alla utspelar sig i samma universum och knyts samman på hemsidan. Allt utom NaNoWriMo alltså.

Hur har det gått för er andra? Några vinnare?

söndag 28 oktober 2007

Stella Sandbergs Hemsida

Förlagen hör ju aldrig av sig, så nu har jag lanserat min hemsida i alla fall. Mest för min egen skull, för att jag ville skriva smakproven på den. Innan jag kan rekommendera någon att besöka den måste jag dock komma med två varningar gällande texterna på hemsidan:

För det första varnar jag de som läser för att få veta hur det går och avskyr att få upplösningen spolierad för att smakproven avslöjar en hel del av handlingen i mina opublicerade romaner. Karaktärerna är desamma, nämligen, även om texterna är unika och inte utdrag ur romanerna. Den här varningen gäller förstås bara om du är intresserad av att läsa mina böcker om jag någonsin blir publicerad.

För det andra varnar jag känsliga själar för att flera av texterna är av sexuell natur. Det är inget medvetet marknadsföringsknep, det bara blev så. Jag antar att jag passar på att testa saker när jag har friare händer och skriva alla snaskigheter som jag inte riktigt tycker platsar i romanerna... Besvärar det dig ska du nog inte gå dit. Visserligen gäller det inte alla texter, eller hela texterna, men man ska nog kunna läsa ohämmat för att uppskatta hemsidan.

Så där ja, nu kanske jag inte får några besökare alls. Eller också lyckas jag locka någon med löften om ångande het erotik som inte infrias... Om någon besöker hemsidan skulle jag bli väldigt tacksam över kommentarer! Det jag framför allt är nyfiken på är om texterna fungerar på egen hand, utan den förkunskap om karaktärerna som romanerna ger. Jag älskar ju mina karaktärer, vilket säkert får mig att överskatta allmänintresset i de lösryckta episoder som bjuds. Helst ska de nog läsas efter romanerna, men det är ju i nuläget inte möjligt.

Jag tror jag gör det. Jag tror att jag är så tokig att jag deltar i NaNoWriMo i år igen, fast det är extra mycket på jobbet nu och jag är mitt i redigeringen av "Kalla mig Charlie!" (som ni kan se har ordmätaren på den krupit upp till drygt 70000 ord sedan sist). Fast jag gör nog som i fjol och byter idé i sista sekunden - till förra årets ratade. Jag tror nämligen att jag kan ha en mer lättsam inställning till den sagolika historien om varulvar och vägrånare än till min andra idé. Det är en historia om flygaress på tjugotalet som dels kräver mer research (inte för att jag kan mer om tidigt artonhundratal utan för att den är mer realistisk) och dels har en mörkare ton som gör att jag kanske inte orkar arbeta på den i det tempo som krävs. "Varulvens Brud", som jag har valt att kalla den, är mer av en gotisk skröna. Dessutom har jag redan kapitelplanen utarbetad sedan i fjol, och jag har inte tid att göra det förarbetet på den nya idén under de sista dagarna i oktober.

Jag tänkte sätta en ordräknare för "Varulvens Brud" i kanten, men tjänsten är tillfälligt otillgänglig såhär vid den värsta NaNoWriMo-ruschen. Jag har i alla fall klistrat in det jag "okynnesskrev" i fjol i ett dokument och fick det till drygt 2000 ord, alltså mer än en dagsranson. Det är emot NaNoWriMos regler att "tjuvstarta", men jag kan verkligen inte rå för att jag under planeringsstadiet på en ny roman även kommer på "färdigformulerade" stycken. Jag ska försöka skriva 50000 nya ord i alla fall.

söndag 23 september 2007

Länge sedan sist!

Oj, det har visst hunnit gå flera månader sedan jag bloggade senast... Sedan sist har jag varit på semester och sett några av de platser som jag vill skildra i mina romaner, mycket inspirerande! Naturligtvis har inte hela min frånvaro varit semester, annat har kommit emellan också. Och nu är sommarlovet slut och NaNoWriMo närmar sig med stormsteg... Får se om jag deltar i år, jag känner mig inte riktigt mogen att börja på något nytt. Jag har för mycket gammalt som behöver bearbetas, även om inget av förlagen ännu har hört av sig med önskemål om hur...

Först och främst är det "Kalla mig Charlie!" som ska bearbetas för att skickas till något förlag för första gången. Som ni kan se har ordmätaren för det manuset faktiskt gått upp nu, även om jag inte har varit överdrivet flitig på skrivarfronten på sistone. Det mörkgrå är den version jag skrev i huvudsak under NaNoWriMo i fjol, och det ljusgrå är det nytillkomna, knappt åttatusen ord. Det betyder inte att manuset har blivit så mycket längre egentligen, för det finns många passager ur den gamla versionen jag inte längre kan använda utan måste klippa bort, så ordmängden kommer att gå ned igen. Förhoppningsvis inte under originallängden!

Vad jag har gjort är att jag har fogat in det gamla i min nya, utökade kapitelplan, stuvat om det vid behov, och skrivit in de nya stycken jag hade slängt ned spontant i min anteckningsbok. Enstaka delar är flera månader gamla, men det mesta är skrivet nu i sommar. Det som återstår att göra är att skriva till det som saknas, redigera eller radera det gamla vid behov, och binda ihop alltsammans. Det blir nog mer än 100 000 ord när det är färdigt, det är så pass många nya kapitel i slutet som är nästan helt oskrivna, och så pass mycket som måste läggas till i de gamla för att det nya upplägget ska fungera. Och för att jag helt enkelt vill fördjupa karaktärerna, relationerna, miljön, förvecklingarna, ja det mesta helt enkelt.

Vad som slog mig när jag läste igenom den gamla versionen av manuset är att det har så mycket karaktär av skiss, fastän det var tänkt som en färdig roman. Det är både underarbetat och överarbetat: Underarbetat för att jag upptäcker hur mycket som bara finns i mitt huvud och inte på eller mellan raderna, och hur hastigt och lustigt allt går. Överarbetat för att alltför mycket sägs rätt ut i form av påståenden och inre monolog och måste skalas bort, och för att språket är stolpigt med alltför många modifierande adjektiv och bisatser. Visserligen är det språkliga delvis medvetet, jag ville ha det tidstypiskt omständligt, men jag märker nu att det inte flyter. Utmaningen nu är att behålla (eller få till?) tonen utan att det går ut över läsbarheten.

På så vis var det välbehövligt att lägga manuset åt sidan i ett halvår - jag har mycket skarpare och osentimentalare blick för vad som inte fungerar nu när förälskelsen har lagt sig. Men det är sorgligt och skrämmande också. Vad säger det om det nya jag skriver nu med förälskad entusiasm? Kommer det att te sig som lika hopplöst om några månader? Eller har romanvärlden, karaktärerna och historien hunnit mogna inom mig sedan sist, så att problemet med det gamla är att jag helt enkelt inte ville uppnå samma sak med texten då? Delvis vet jag att det är så, det var tänkt att bli en annan och kanske lättviktigare roman då. Men det är ju ingen garanti för att det jag skriver nu kommer att stå sig!

Det känns roligt och inspirerande att ta itu med det igen i alla fall, och det är väl det viktigaste. Få se nu hur mycket tid jag får över till skrivande bara, det har skett en förändring med mitt arbete som ger mig mer ansvar och mer övertid. Jag hade ju planerat att bli klar med den nya versionen av "Kalla mig Charlie!" i oktober för att kunna börja på något nytt till NaNoWriMo, men nu ser det inte ut som att det blir så. Manuset är värt mer tid och arbete än så också, ingen idé att stressa för att hålla en deadline. Särskilt inte som jag kanske inte har en chans att kunna fullfölja NaNoWriMo i år i alla fall, med det nya arbetet.

måndag 25 juni 2007

Om skrivande

Om någon undrar vad jag sysslar med nuförtiden så inte är det att skriva i alla fall, de nya ordmätarna till trots. Det närmaste romanarbete jag har kommit är att göra en del research, och mer ska det bli i sommar. Jag ska nämligen besöka en del platser jag planerar att skriva om i mina romaner... Givetvis kommer de inte vara sig lika 2007, så ytterligare research behövs för att komplettera ögonvittnesskildringen med tidstypiska detaljer, men det ska i alla fall bli spännande!

Vid den här tiden i fjol fullbordade jag min första roman, "Riksettan", på mindre än en månad. Ja, den första versionen alltså, sedan har mycket hänt och ordmängden har dubblats. Men jag minns ruset i att skriva den, med många sena, ljusa sommarnätter. Sedan var det raskt dags för "Fru Vilhelm Wolff" som blev klar i september, i samma skick som den är i nu faktiskt. Och så under NaNoWriMo i november "Kalla mig Charlie!" som nu väntar på en kraftig omarbetning och utökning. Det är i den romanens universum jag allra helst vill vistas nu, och lära känna karaktärerna närmare. Men det känns också lite tråkigt att jag inte på allvar har påbörjat något nytt på över ett halvår nu, fast jag har åtminstone ett halvdussin mer eller mindre utarbetade romanidéer som har fått vänta...

Ni som själva skriver, vad är det som lockar er allra mest med era historier? Är det karaktärerna som blir som gamla vänner? Själva miljöerna ni tycker om att vistas i? Intrigen vars spännande förvecklingar ni älskar att följa? Själva språket som skapar stämning och skönhetsupplevelser? Hur ser ni på era romaner: framför allt som en historia som rör sig framåt i tiden, eller framför allt som en värld befolkad av platser och karaktärer med inbördes relationer? Eller är det rent av någon som främst upplever sina verk som uppläst ordkonst med rytm och klang?

För mig är romanerna definitivt världar snarare än intriger med framåtdriv, och det är framför allt karaktärerna jag älskar och har svårt att släppa. Men jag är också en språkdriven författare som tänker i formuleringar. Det där med att skriva en råversion av manus där man bara räknar upp vad som ska hända har jag aldrig förstått mig på. Hur skulle det gå till? Hur skulle man kunna skala bort språket från tänkandet när de är oupplösligt förenade? Det skulle bara bli att byta ut en språkdräkt mot en annan, ett onödigt dubbelarbete för mig som i alla fall tänker i språk redan från början. Visst händer det att jag får idéer till vad som ska hända härnäst som jag kastar ned i mina anteckningar utan en tanke på språket. Men allra oftast kommer mina idéer färdigformulerade, det är själva formuleringarna jag vill minnas och skriva ned, även om de är förhandlingsbara. Även formuleringar är ju betydelsebärande, de karakteriserar och för handlingen framåt (mer eller mindre).

Det där med handling kommer förresten i andra, eller tredje, eller rentav fjärde, hand i mina romaner. Det som intresserar mig är karaktärer och situationer. Handling kan vara bra för att skapa sådant, men någon mer övergripande dramaturgi har jag aldrig brytt mig om. Det är inte det jag är ute efter i de böcker jag läser heller, det irriterar mig oftare som ett billigt trick. Det där eviga skrivartipset att ens karaktärer alltid måste försättas i värsta tänkbara situation till exempel, varför då? Kanske om det är just äventyrsromaner man skriver... Eller den allmänna haussningen av isbergsteknik, att allt överflödigt ska utelämnas. Nej, jag vill inte heller skriva läsaren på näsan och jag försöker gestalta i stället för att påstå. Men alla dessa romaner om apatiska människor som utför antingen likgiltiga eller extrema handlingar som man bara kan gissa sig till motiven bakom intresserar mig helt enkelt inte. Ge mig tusen gånger hellre en småputtrigt gemytlig populärroman från tiden 1850-1950, med träffande typiseringar, oändliga beskrivningar och evighetslånga samtal där den individuella rösten är viktigare än de fakta som avslöjas i replikerna. Det där geväret på väggen måste förbaske mig inte avlossas för att ha ett existensberättigande! Detaljer har ett egenvärde och kan vara lika intressanta som något annat. Ibland vill jag hellre höra om den något solkiga skära vägglampan med fransar än om hur Vår Hjälte klarade sig upp ur glaciärsprickan. Ja, nästan alltid faktiskt.

Detta till trots har börjat varje roman med att göra upp en kapitelplan. Jag vet hur det går annars nämligen, hur det har gått tidigare i livet då jag har försökt skriva. Utan kapitelplan blir det ingen roman alls, bara en massa lösryckta formuleringar av skiftande längd. En kapitelplan är ett lagom skelett för mig, sedan kan jag frossa i formuleringar och karakteriseringar och beskrivningar utan att villa bort mig alldeles. Jag skriver i ordning också, från första sidan till sista, för om jag skrev "godbitarna" först skulle "utfyllnaden" inte bli skriven alls. Undantaget är om jag spontant börjar formulera en scen i huvudet, då får jag fortsätta på den så länge det bär. Men när jag sätter mig ned för att "arbeta på romanen" räknas bara sammanhängande text som tar vid där jag slutade sist.

Det blev ett långt inlägg det här, som från början bara var tänkt som en kort lägesnotis. Det är visst lättare att skriva om skrivande än att verkligen skriva!

lördag 12 maj 2007

Den långa väntan på svar...

Efter tre månaders väntan skrev jag igen till förlag 1, och fick beskedet att de inte hade hunnit ta itu med mitt manus än, utan att de skulle göra det efter sommaren. Synd, jag som hade velat använda sommarlovet till att bearbeta manuset! I höst vet jag faktiskt inte hur mycket fritid jag får till skrivande. Just nu är det mycket annat och jag har knappt skrivit alls, bara några kortare texter till hemsidan. Jag är förresten otålig att sjösätta den där hemsidan, så jag kommer nog tjuvstarta med den redan innan jag får något säkert besked från förlag. Fast jag vet inte, det känns samtidigt lite fånigt att som opublicerad författare ha en ambitiös hemsida... Jag vill nog åtminstone veta säkert att jag kommer att bli publicerad först, även om hemsidan sedan kommer innan boken. Från förlag 2 fortfarande inget svar, men det är normalt, där handlar det ju om första responsen på ett inskickat manus.

fredag 13 april 2007

Psykopaten som romantisk hjälte?

Jag har ännu inte fått svar från något av förlagen, och har inte skrivit på länge. Delvis för att jag väntar på svar, och delvis för att det har varit så mycket med jobbet nu. Jag hoppas att få mer tid över när det blir sommarlov. Men påsken gav ju en liten andningspaus, och klarade jag av att skriva en roman i november under NaNoWriMo så borde jag väl egentligen klara det nu också... Det börjar klia i skrivfingrarna också, jag känner att jag gått för länge utan att skriva. Rätt vad det är bubblar det väl ur något spontant, men det krävs ju rutiner för att det inte bara ska bli enstaka textfragment.

Häromdagen när jag var och handlade slängde jag ned en Harlequin Romantik i kundvagnen, eftersom jag redan hade läst alla historiska romaner de hade. Annars är jag inte så förtjust i nutidsromantik. Jag tycker helt enkelt inte den där världen av IT-miljardärer, privata tennisbanor och designerdräkter är särskilt sexig. Tacka vet jag promenader i droska, höghattar och lantgods! Dessutom är det så många frågor kring klass och kön som känns mer aktuella och problematiska i nutid. Jag föredrar min eskapism i en mer avlägsen miljö, som man kan romantisera med gott samvete eftersom den ändå är förbi...

En av historierna i boken jag köpte var tyvärr också mer obehaglig än underhållande eller romantisk, tyckte jag. Det var "Ett lyckligare slut" av Melanie Milburne. För det första var själva upplägget problematiskt: hjälten och hjältinnan har varit skilda i flera år när han plötsligt dyker upp i hennes liv och erbjuder sig att rädda hennes konkursfärdiga företag mot att hon föder hans barn! Jag både hoppas och tror att det inte är särskilt många läsare i Sverige idag som tycker att det är romantiskt eller sexigt att bli köpt på det viset! Men ett skruvat upplägg kan jag ändå förstå och förlåta, författare måste få pröva något nytt. Om Melanie Milburne hade lyckats göra hjälten attraktiv ändå i slutändan trots hans skumma bud hade det varit en bedrift. I stället hade han tyvärr en hel rad egenskaper som gjorde honom ännu mer obehaglig. Jag skulle gå så långt som till att säga att han var psykopat. Jag har inte kollat upp någon checklista över varningstecken på psykopati, men han använde åtminstone den typen av härskartekniker som män i misshandelsförhållanden gör. Här är en lista över drag som jag uppfattade som psykopatiska:
- Han var extremt dominant medan hjältinnan var extremt jagsvag, och utnyttjade detta för att driva igenom sin vilja, t.ex. genom utpressningsarrangemanget jag nämnde.
- Han framställdes ur hjältinnans perspektiv som stor, stark och hotande, och fick henne att känna sig liten, svag och sårbar, och han utnyttjade detta fysiska övertag genom att gå emot henne, hålla fast henne, ta tag i henne och så vidare.
- Han brusade ofta upp och blev aggressiv och hotfull, skällde ut henne och anklagade henne utan att låta henne försvara sig.
- Han lekte med hennes känslor för att få henne dit han ville, t.ex. genom att avbryta hennes protester med fysiska närmanden och sedan plötsligt avbryta de fysiska närmandena och bli kall och distanserad igen.
- Han påståd sig känna hjältinnan bättre än hon kände sig själv och veta vad som var bäst för henne, vilket han också försökte driva igenom mot hennes vilja.
- Han var överbeskyddande och kontrollerade hur hon åt och sov och i övrigt levde sitt liv.
- Han tyckte illa om hennes vänner, ansåg att hon hade hamnat i "dåligt sällskap" och såg till att hon slutade träffa dem.
- Han bröt ned hennes självförtroende ytterligare, fick henne att känna sig värdelös och svag genom att tvinga henne erkänna att hon var ensam och professionellt misslyckad, samtidigt som han själv framhävde sin professionella, ekonomiska och sociala överlägsenhet.
- Han skuldbelade henne för hennes misslyckade liv, för deras misslyckade förhållande, och även för de känslor hon väckte hos honom, t.ex. att hon "gjorde" så att han fick dåligt samvete när han hade "rätt" att vara arg på henne.
- Han utnyttjade henne sexuellt, dessutom oskyddat, utan att ta hänsyn till att hon var svag, lättmanipulerad och i beroendeställning till honom. (Jag menar inte att han våldtog henne, rent sexuellt var hon med på noterna, men han utnyttjade hänsynslöst sitt maktövertag som bland annat bestod av att hon var sexuellt frustrerad och hjälplöst tänd på honom.)
- Han talade hela tiden om för henne vad hon tänkte, tyckte och kände, ställde henne mot väggen och tvingade henne att bekänna att han hade rätt.
- Han erkände sällan någon skuld och bad aldrig om ursäkt, utan ville ha en försoning på sina villkor, där hon underkastade sig och medgav att hans metoder var rättfärdigade och nödvändiga för hennes och deras gemensamma bästa.
Vad säger ni, låter det inte mer som en farlig psykopat än en drömprins? Jag förstod aldrig vad hon såg i honom. Gränsen mellan att hon var "rädd" för honom för att han var så sexig och karismatisk och kunde få henne att tappa kontrollen, och att hon var rädd för honom på riktigt för att han var obehaglig, hotfull och manipulativ var hela tiden hårfin. I början av romanen framstod han mest av allt som en maffiaboss som driver igenom allt han vill med mutor och hot, sedan blev han något mer av en familjeman. Men kanske är skillnaden mellan familjen och "familjen" också hårfin...

tisdag 13 mars 2007

Hemsidesfunderingar

En uppdatering av läget: just nu skriver jag inte på någonting. Förlag nummer ett har ännu inte svarat om hur de vill att jag ska ändra manus nummer ett, och jag har med mina "betaläsares" godkännande skickat iväg manus nummer två till förlag nummer två. Så nu är det väl bara att vänta... Antingen det eller börja på något helt annat, som att ta itu med bearbetningen av manus nummer tre. Men jag vill nog helst höra vad förlag nummer två har att säga först, eftersom jag tänkte skicka det manuset dit också. Redaktören lät i alla fall väldigt entusiastisk över beskrivningen av min roman, återstår att se vad hon säger om själva manuset...

En vagt skrivrelaterad sak gör jag faktiskt, och det är att jag funderar på en hemsida. Det är egentligen inte aktuellt förrän om och när jag blir publicerad, först då tänker jag köpa en egen domän. Men det utesluter inte att jag funderar så smått på design och innehåll. Inte så konstruktivt, jag vet, jag borde förmodligen skriva i stället, skriva vad som helst. Men det gör jag faktisk - jag har skrivit litet material till hemsidan. Det blir nog aldrig någon följetong i bloggen, jag väntar på att sjösätta det här projektet i stället.

fredag 23 februari 2007

"Riksettan 2.0" är färdig!

Sent igår kväll blev jag äntligen klart med den omarbetade versionen av Riksettan. Drygt 80 000 ord blev det till slut, det längsta jag har skrivit hittills. Det känns bra nu, men innan jag skickar den till förlag ska jag se vad mina trogna "betaläsare" har att säga.

En skillnad mot den förra versionen, förutom de viktigare skillnaderna i handlingen, är att jag har lagt in fler tidstypiska detaljer och referenser till verkliga händelser. Internet är verkligen en tillgång för en historisk författare, använt med sunt förnuft och vissa förkunskaper givetvis. Men så fort man undrar om något kan man slå upp det på till exempel Wikipedia, Susning, Answers eller NE under skrivandets gång. För mig som har svårt för att lämna saker därhän och återvända till dem senare är det verkligen praktiskt. Framför allt vill jag rekommendera Google, söker man där får man oftast upp de relevanta artiklarna i till exempel Wikipedia. Googles bildsökning är också alldeles utmärkt om man undrar hur något såg ut! Och på sistone har jag även botaniserat i SVTs öppna arkiv och sett bland annat modefilmer från 50-talet. Där kan man fastna i timmar, blev jag varse!

Ännu inget svar från förlaget med mer detaljerade instruktioner om vad det är de vill att jag ska ändra... Men just nu är jag ändå mer sugen på att ta itu med att omarbeta roman nummer tre, som jag skrev under NaNoWriMo. Frågan är om det är klokt. Annat arbete blir lidande, och jag borde kanske ta en liten paus från skrivandet för att komma ikapp. Att städa vore inte så dumt, till exempel.

onsdag 14 februari 2007

Ljuva femtital...

Som ni ser har min blogg fått ett nytt utseende. Jag tröttnade på allt det rosa, som visst varenda romantikblogg har. Den här är stilrenare, inte sant? Och kanske ett något mer sällsynt val bland bloggers färdiga "templates"?

Jag skrev tillbaka till förlaget att jag naturligtvis var beredd att bearbeta manuset efter deras önskemål om jag bara fick litet mer detaljerade synpunkter, men har ännu inte fått svar. Just nu känns det mest skönt eftersom det ger mig en tidsfrist att bli klar med "Riksettan" i stället, som jag ska skicka till annat förlag. Bearbetningen tar längre tid än jag trodde, men i februari blir jag nog åtminstone klar. Huvudsaken är att jag skriver duktigt, jag har blivit mer disciplinerad de senaste dagarna. Det tar längre tid än jag trodde, även om jag skriver flera timmar i sträck är det sällan jag hinner med mer än ett kapitel om dagen, så att komma ikapp schemat när jag halkar efter är så gott som ogörligt. Men som sagt, huvudsaken är att jag jobbar på.

Jag skrev första versionen av "Riksettan" i juni när jag var ledig, och nu när jag har bearbetat den kommer den att bli mer än dubbelt så lång och ganska annorlunda, särskilt i slutet. Jag vill fortfarande ha en lättsam, litet pastischartad ton, men ändå med mer originalitet och djup än i den första versionen. Den var så väldigt tunn, i ordets alla bemärkelser, även om den var rolig att skriva. Mycket av den är kvar, i mer eller mindre bearbetad form, framför allt i första halvan av historien.

Jag ser 50-talsfilm för att få den rätta tidskänslan, men jag borde se mer svensk 50-talsfilm för att höra hur folk pratade och mer specifika idéer till miljöer. Hittills har det bara blivit Bergmanfilmerna Sommaren med Monika och Sommarlek och så Raggargänget som ju är från 60-talet men mer relevant för temana i min roman än Bergmans skärgårdsskildringar. Är det någon som har några tips? Finns det några andra knuttefilmer än Vild ungdom? Jag menar alltså sådana som är gjorda på 50- eller tidigt 60-tal men i nödfall kan det väl fungera med senare skildringar av perioden. Musiktips tar jag också gärna emot, någon som kan tipsa om bra rock'n'roll och rockabilly som jag kan lyssna på medan jag skriver?

lördag 27 januari 2007

Man ska inte ropa hej...

...innan man har kommit över bäcken, men jag kan ändå inte låta bli att skriva ett inlägg om att jag äntligen har fått svar från det första förlag jag skickade manus till! De är intresserade av mitt andra manus, med arbetsnamnet "Fru Vilhelm Wolff", som utspelar sig kring sekelskiftet 1900 i Stockholm. Jag borde kanske inte skriva det om det ändå inte blir något av, men jag är beredd att arbeta om manuset efter deras önskemål så det ska nog inte vara några problem. Förhoppningsvis inte.

Tid är ett problem, som alltid. Jag har inte hunnit mer än halvvägs på "Riksettan" som jag hade tänkt redigera klart innan årsskiftet, men jag skriver i alla fall igen. Nu är frågan om jag ska släppa allt jag har för händer för att omarbeta "Fru Vilhelm Wolff" i stället. Det är förmodligen ingen vidare bra idé, en sak i sänder. Först och främst ska jag höra vad det är de vill att jag ska ändra, mer i detalj. Synd att jag inte kan skriva på heltid, men om jag kunde det skulle jag förmodligen inte arbeta särskilt effektivt i alla fall. Nu kan åtminstone skrivandet fungera litet som en rolig distraktion från annat arbete, även om det är svårt att ha tid och ork kvar till det också.

Jag inser allt mer hur långsamt jag egentligen skriver. Jag kan sitta i timmar och bara få ned några stycken, resten av tiden går åt till att fundera, göra research och smita undan arbetet. Då är det i och för sig så gott som färdig text jag producerar. Jag kan inte skriva hastigt och lustigt utan att titta tillbaka och tänka att jag ska finputsa senare. Det måste bli rätt med en gång, både språkligt och när det gäller logik, sammanhang och historisk korrekthet. Inte för att jag är jättenoga med researchen, jag förhåller mig ganska fri, men om det inte är historiskt korrekt måste det vara medvetet fiktivt i stället, det får inte bara vara gissat eller omedvetet felaktigt.

Jag önskar att jag kunde skriva idag, men jag har annat, tråkigare arbete att göra. Som jag borde göra nu i stället för att skriva blogginlägg, så att jag kanske får en stund över till mina manus ikväll...

Önska mig lycka till med publiceringen!

fredag 19 januari 2007

Äntligen igång med skrivandet igen!

Först igår återupptog jag redigerandet av mitt första romanmanus. Som det ser ut nu blir jag inte ens färdig i januari, men det får bli som det blir. Det är åtminstone roligt igen, och jag tycker inte att det jag har skrivit tidigare är så förskräckligt dåligt längre. Det blir mer att göra i slutet, för då är det helt nya kapitel som ska till, i stället för att bara förlänga och skriva om det gamla, men det är förhoppningsvis ännu roligare. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna att manuset är klart? När de nya delarna är skrivna är det dags att omarbeta dem också, och så vidare... Tänk om man skulle få en roman publicerad och sedan gå och gräma sig för att man inte fick med någon bra idé man fick för sent i arbetet? Jag undrar om det ofta händer författare, eller om de bara ser framåt...

Jag tror jag har en del grundläggande problem med min intrig. Frågan är hur mycket man kan komma undan med som skämtsamt använda genreklyschor? Det får nog vara som det är, jag har inte ork att omstrukturera hela materialet. Om någon förlagsredaktör gillar mitt sätt att skriva i stort kan jag förmodligen få råd om vad jag borde göra om, så det får vänta. Intrig är inte min starka sida, jag har en tendens till för mycket inre monolog och för litet handling. Jag hoppas och tror att mina starka sidor är karaktärer och dialog. Karaktärerna brukar bli väldigt levande och älskvärda för mig och prata på utan att jag behöver anstränga mig så mycket. Ibland kanske de pratar på litet väl mycket, och om saker som inte leder någonvart, ungefär som med den inre monologen... I varje manus blir det någon eller några bipersoner som får ett eget liv, som jag ofta tycker mer om än huvudpersonen och önskar att jag kunde få skriva mer om. Kanske kan en sådan biperson få ett eget liv i en följetong i den här bloggen någon gång framöver...

Nu ska jag inte ödsla tid på att blogga, eller förhastat skryta om att jag har återupptagit skrivandet, utan göra det i stället.