onsdag 23 juli 2008

Att låta sig inspireras

Nej, jag kom ju inte igång med arbetet på "Kalla mig Charlie!" där i maj. Men nu så. Jag har legat uppe om nätterna och sträckläst svenska romaner på sistone och det har satt igång ordflödet. Droppen var Eva-Marie Liffners "Drömmaren och Sorgen", en alldeles underbar roman som fick mig att intensivt önska att jag kunde skriva så för att vidareföra magin, omvandla inspirationen jag kände under läsningen till något! Det enda jag inte riktigt tyckte om var ramberättelsen i nutid, som jag tyckte kändes banal och förstörde magin litet. Bara litet, det är en smärre anmärkning. Jag kände likadant för Anna-Karin Palms "Målarens döttrar", tyckte inte alls om avsnitten i nutid. Jag antar att jag är en obotlig historieromantiker! Mina romaner har minsann inga ramberättelser i nutid med mellanmjölkstetror och tevetittande. Och inga mord eller utredningar heller för den delen, det svär jag på. Deckarintriger tråkar ut mig så in i vassen, är det något jag inte kan förstå så är det deras enorma popularitet!

Men det var ju om skrivande jag skulle skriva, inte om läsande. De senaste dagarna har jag "okynnesskrivit" kring fyratusen ord på "Kalla mig Charlie!" - på natten när jag borde sova, ute på promenad (jo det går, men det blir svårläsligt!)... Problemet med okynnesskrivningen är att det tar så många extra timmar att skriva in på datorn sedan. Man kunde ju se det som en välbehövlig omgång redigering, men tyvärr blir det inte så, jag är alldeles för upptagen av att försöka dechiffrera min hopplösa handstil och gnissla tänder över de träffsäkra formuleringar jag eventuellt går miste om för att göra några större ändringar i texten. Kanske är det för tätt inpå också, men går det för lång tid så att jag glömmer är det alldeles omöjligt att tyda handstilen! Men jag kanske ändå borde skriva mer för hand. Det flyter på bättre och känns mer lustfyllt än när jag sitter och stirrar på min vita uppfordrande skärm och lyssnar till datorns brus. Men det har nog mer att göra med att jag inte "borde" skriva utan bara gör det ändå. Slår jag på datorn är det ett tecken på att jag att jag "borde" skriva, och det känns mer som arbete.

I alla fall så har jag inte arbetat målmedvetet med romanen utan bara skrivit det som i princip har skrivit sig självt, vilket betyder lösryckta scener från slutet av romanen mest. Det känns mycket mer lockande att skriva på den sista delen än på det kapitel i början där jag fortfarande befinner mig med den planenliga redigeringen. Jag undrar om jag har dragit ut på det för länge, så att jag mentalt befinner mig långt före i handlingen än där jag faktiskt är? Det kan vara ett problem med att ha alltför utarbetade planer för romanen... Inte för att jag sitter och detaljplanerar scen för scen, nej, en rad per kapitel är det som sammanfattar ungefär vad som ska hända eller förmedlas. Men ändå, jag vet på ett ungefär var karaktärerna befinner sig och vad de har gått igenom i varje kapitel och det kan sätta fantasin i arbete vid vilken punkt som helst. Jag undrar om det är dåligt att på detta sätt hoppa och skriva "russinen i kakan" först för att sedan sitta och traggla med degen? Men jag tror egentligen inte det, vilken scen som helst kan plötsligt kännas spännande om jag får en idé till den, så det är väl bättre att jag skriver där jag har lust i stället för att slaviskt sitta och kämpa mig igenom min plan för handlingen! Det gör troligen det jag skriver bättre. Fast om de sista kapitlen vore alldeles färdiga skulle jag nog få svårt att motivera mig till att fylla något stort hål i mitten efteråt, jag skulle nog känna det som att jag hade skrivit klart historien...

Det kommer nog att gå litet upp och ned med ordmätaren, för jag har klippt och klistrat med den första versionen av romanen jag skrev under NaNoWriMo 2006, och eftersom det är mycket som är annorlunda i historien nu är det mycket text som har blivit oandvändbar. Jag har ändå klistrat in allt någonstans tillsvidare, för att ta ställning till om det finns något jag kan omarbeta när jag kommer dit i redigeringen. Problemen med detta klipp- och klistrande och likaså med mitt hoppiga skrivsätt är att jag kan bli osäker på vad som är med och i vilken ordning. Det är så väldigt mycket som har hänt mellan karaktärerna i mitt huvud, men kanske bara där! Ibland klipper jag ut bitar av text som blivit oandvändbara men som ändå förmedlar något jag vill ha med på något sätt, och så blir jag osäker på om jag har fått med det eller inte. Det kan vara något som påstås i stället för att gestaltas, eller en händelse som inte längre ska inträffa men vars "essens", exempelvis en utvecklad relation, ändå ska med på ett hörn, eller bara en viss upplysning om något.

Apropå minne och omläsningar och sådant: jag brukar tro att jag har väldigt bra detaljminne och järnkoll på vad jag har skrivit, men så ibland när jag läser mina egna texter kommer jag på mig själv med att skratta högt, "oj, sa han så, gjorde hon det?" Jag menar inte skratta åt det jag har skrivit, utan dras med i historien och förvånas av den som om den vore skriven av någon annan. Det är rätt fantastiskt när det händer, när man glimtvis kan läsa sig själv som en annan. Andra gånger är det bara hemskt att läsa vad man har skrivit, ett brutalt avslöjande av att all magin bara fanns i ens huvud och inte i orden...

Vad gjorde jag under min frånvaro från bloggen, innan jag började skriva på "Kalla mig Charlie!" igen? Tja, fortsatte skriva erotiska noveller på engelska och har nu två antagna för publicering i amerikanska antologier. Det är ju ingen genre som ger ära och berömmelse direkt men jag är ändå väldigt glad! För mig är det ingen skillnad mellan de erotiska novellerna och annat jag skriver vad gäller karaktärer, historia, inlevelse, omsorg et cetera. Bara skillnad på språket, eftersom det är det enda jag skriver på engelska. Och jag måste säga att de liknande antologier jag har läst med erotiska noveller håller en högre litterär kvalitet än en massa annat som ges ut och rent av recenseras! Varierande från författare till författare förstås, men många av novellerna har fängslande karaktärer, omsorgsfull språkhantering, humor, spänning och det mesta andra man kan begära av ett stycke skönlitteratur. Och om man jämför med de sorgliga (i betydelsen ofrivilligt komiska snarare än i betydelsen tragiska eller traumatiska) och inte sällan sexistiska sexscener som förekommer i många "seriösa" romaner så kan man tycka att etablerade författare har ett och annat att lära av sina föraktade kollegor inom "brukslitteraturen"!

En god nyhet (om än inte för ekonomin) är att jag kommer ha mindre jobb och därmed mer tid över till skrivande i höst. Mina planer för hösten är (inte nödvändigtvis i den listade ordningen):
1) Att avsluta "Kalla mig Charlie!" och skicka den till förlag.
2) Att se över "Riksettan" och "Fru Vilhelm Wolff" och skicka till andra förlag om de första ännu inte har hört av sig, fast eventuellt först efter att jag har fått svar om "Kalla mig Charlie!".
3) Att skriva klart "Varulvens brud" till Hemmets romanpristävlan.
4) Att skriva första versionen av en ny roman under NaNoWriMo 2008, troligen den historia om en aviatris jag ratade till förmån för "Varulvens brud" i fjol.
5) Att uppdatera hemsidan med fler korta texter relaterade till mina romaner, och kanske litet annat innehåll också, till exempel en engelsk version för läsare av mina erotiska noveller.
6) Att fortsätta skriva erotiska noveller till antologier om jag har lust, men bara om jag har lust och utan tvång att hitta på något till varje nytt tema som utlyses.