Är allt utom rättning i ledet effektsökeri?

Thomas Götselius recension av Pauline Wolffs nya roman "Swede" i DN idag får det att krypa i mig av irritation. Inte för att den är en sågning (det är den inte) eller för att jag är ett hängivet fan av författaren (jag har inte läst henne än) utan för att hela utgångspunkten för hans recension är så orättvis. "Swede" är nämligen en Westernroman, och det ställer sig fullkomligt i vägen för Götselius omdöme. "Här tycks någon uppenbarligen ha slagit knut på sig själv för att förvåna." skriver han, och utgår sedan recensionen igenom från att det enda möjliga motivet för en – till råga på allt kvinnlig - författare i tvåtusentalets Sverige att välja Westerngenren är chockvärdet.

Samt att ”glädja förlagets marknadsavdelning”, men jag undrar jag… Inte för att jag har någon inblick i den svenska förlagsvärlden, men mitt spontana intryck är snarare att de vill ha säkra kort, romanidéer som kan anknytas till en annan författares framgång och/eller ett aktuellt samhällsfenomen. Att ”Swede” lanseras just som ny och oväntat är nog snarare av ren desperation – går den inte att inordna i någon (i den svenska samtidslitteraturen) etablerad genre får man trycka överdrivet mycket på motsatsen, själva nyhetsvärdet, i stället. Det är förstås bara rena spekulationer från min sida, men jag undrar om Götselius antagande att genrevalet mest bara är en säljande gimmick är så mycket mer välgrundat?

Hela recensionen ekar av frågan ”varför?” – varför i all världen har Wolff valt att skriva en Western när ingen annan gör det? Det är den frågan som gör mig så irriterad i all sin inskränkta ängslighet. Varför ska författaren behöva motivera det? Varför räcker det inte med ”därför!” eller ”varför inte?” till svar? I sitt desperata sökande efter ”varför?” kommer Götselius fram till att Wolff måste ha gjort ett så långsökt genreval därför att det ingår i hennes större projekt som författare att fullkomligt byta stil och genre mellan varje roman, i stället för att som så många andra författare skriva samma grundhistoria om och om igen med smärre variationer. Han ger henne åtminstone en eloge för detta ”trots mot författarskapet såsom vi känner det”, och det tycker jag han i sin tur ska ha en eloge för.

Götselius inleder själva diskussionen av romanen med att fråga sig vad en författare kan ”göra i det litterära kulissförrådet i High Chaparral”. Det tycker jag är en väldigt orättvis utgångspunkt för en recension, för vilken genre har inte sitt litterära kulissförråd? Uppväxtskildringarna från förorten har sitt, den mustiga skrönan har sitt, historiska romaner från varje epok har sitt, deckarna har sitt, och ändå ifrågasätts sällan själva utgångspunkten för romaner inom dessa genrer på samma grundläggande sätt. Det är som om de har något slags automatisk existensberättigande Wolffs roman saknar. Vad hänger det på – ”relevans”? Wolff värjer sig mot den litteratursynen i en DN-intervju (innan recensionen) där hon säger: "Det finns en ängslighet att det man skriver ska vara relevant för vår tid. Jag ser inte det som författarens primära uppgift, att spegla samtiden. Det kan vara det. Men jag är berättare, det är min uppgift." Själv tror jag ju att det där med ”relevans” främst hänger på hur inarbetad genren är på litteraturmarknaden, inte på vilka aktuella insikter berättelsen egentligen har att komma med.

Förresten, om man nu vill leta ”relevans” i Wolffs roman så ger hon några ledtrådar i samma DN-intervju. Hon pratar om hur hon har arbetat med att skildra manlighet, både hos sin antihjälte och hos de tre stenhårda antihjältinnor som är ute efter honom. Ett aktuellt tema så gott som något! Jag har ju inte läst romanen, så jag kan inte säga hur väl hon har lyckats, men manlighetsmotivet tycks hur som helst ha gått Götselius fullkomligt förbi (för att Westerns som genre av, om och för män är så självklart att det blir osynligt för en manlig recensent uppväxt med pojkböcker och cowboyfilmer?). När han skriver om de tre hämndlystna kvinnorna (som Wolff i intervjun kallar för "hjältarna" med "manliga hjälteattribut") blir han i mitt tycke rent misogyn i sitt obehag inför något så ”skräckinjagande” som våldsamma, mordiska kvinnor, och avvärjer paniken med att i samma andetag kalla dem ”ömkansvärda”. Jag känner mig nästan tvungen att läsa romanen enbart för att se till hur stor del Götselius beskrivning av dessa kvinnor som ”utmärglade flickprostituerade” och ”övergivna barn” ligger i den panikslagne manlige recensentens öga!

Överlag har faktiskt recensionen den effekten att jag blir väldigt sugen på att läsa romanen - trots min personliga aversion mot Westerns som den tråkigaste genre världen skådat. Det är ganska bra jobbat för en recension som visserligen inte är någon regelrätt sågning men ändå full av förbehåll! Jag vill läsa romanen nästan på trots, på grund av mina invändningar mot recensentens invändningar.

Och så vill jag skriva romaner som får recensenterna att lika förbryllat klia sig i huvudet. Om jag bara lyckas ta mig förbi lektörernas och redaktörernas ”varför?” först förstås… Wolff debuterade enligt recensionen med en mer ”tidstypisk” roman, och kanske är det den taktik som krävs för att senare, som etablerad författare, få experimentera. Hemska tanke!

Smita undan skrivande med skrivande...

Jag skriver en del i jobbet och det fungerar likadant som mitt skönlitterära skrivande: samma enorma motstånd som måste övervinnas, samma oändliga uppskjutande fyllt med antingen helt andra tidsfördriv eller med överdrivna förberedelser inför skrivuppgiften innan jag väl producerar någon text. I jobbet har jag åtminstone deadlines att hålla, men när det gäller skrivandet jag gör på fritiden blir det där med "måsten" och "deadlines" desto mer relativt... Dessutom är jag hopplöst optimistisk när det gäller att lura mig själv om hur sent jag egentligen kan börja skriva för att hinna klart i tid. Jag odlar ett storslaget självbedrägeri om hur snabbt och lätt jag egentligen skriver.

Samtidigt har ju det där självbedrägeriet ett korn av sanning: i välsignade stunder kan jag bli överfallen av text som vill ut och som genererar ny text snabbare än jag hinner skriva ned den. Fast jag börjar undra om de där stunderna är så välsignade egentligen... Det tenderar nämligen att bli skönlitteratur när jag borde jobba, text till en ny roman när jag borde bearbeta en gammal, blogginlägg när jag borde skriva romaner, allt som stjäl tid och energi från uppgiften jag har att slutföra... Gör jag rätt som tar tillvara på inspirationen, eller borde jag disciplinera mig och skriva på "rätt" uppgift i stället, kan man undra?

Jag undrar också om jag skulle ha lättare för att skriva skönlitterärt om jag inte skrev alls i jobbet? Om jag över huvud taget hade ett jobb som inte krävde så mycket tankekraft eller initiativ? Kanske är jag litet utbränd när det gäller att producera tankar och ord, vilket går ut över skrivandet på fritiden. Samtidigt kan jag verkligen inte föreställa mig att ha något mer rutinartat arbete - jag skulle nog bli tokig av tristess och frustration över all bortkastad tid! Men kanske om arbetet verkligen var så mekaniskt att min tanke var fri till att jobba på egna projekt... Ja, man kan ju drömma!

Just nu skriver jag hur som helst inget skönlitterärt alls, det är helt enkelt för mycket med jobbet. Jag hoppas att det ska ge med sig snart! När det gör det tror jag jag struntar i den påbörjade bearbetningen av "Fru Vilhelm Wolff" och börjar på något som känns riktigt kul i stället...

Subkultur

Mitt förra, långa inlägg ynglade av sig och jag funderar vidare på "subkulturellt skrivande". För att förtydliga: nu använder jag "subkultur" i en väldigt vid bemärkelse som någon form av minoritetsgrupp, medfödd eller självvald. En minoritet som delar någon form av "kultur" i form av kunskap, smak, värderingar, intressen, humor och/eller erfarenheter. Vissa sådana här minoritetsgrupper är väldigt kulturellt dominanta, i allmänhet eller inom ett visst område som exempelvis litteratursvängen (subkulturen "litteraturnördar" är t.ex. av naturliga skäl överrepresenterad bland författare och läsare). Vissa har till och med lyckats överföra sin minoritetskultur på majoriteten i form av en uppsättning frågor som har etablerats som "allmänmänskligt intressanta", och som de flesta känner igen, även om de inte känner igen sig i dem. Andra subkulturer är under olika perioder hett stoff som många diskuterar och känner till, vilket gör att en förförståelse skapas och man inte behöver uppfinna hjulet på nytt i varje litterär skildring av dem.

Men om man nu som författare råkar tillhöra en viss subkultur (säg historienörd, hårdrockare, bdsm-utövare, svenskafrikan, pingstvän, fashionista, eller en kombination av flera...) som inte är lika etablerad i allmänhetens medvetande får man problem. Ska man skriva för subkulturen eller om den för utomstående? Om man gör det förstnämnda riskerar man att inte bli utgiven alls (för att målgruppen helt enkelt är för liten och/eller för att de som jobbar på förlag inte tillhör eller känner till den och därför inte kan bedöma relevans och efterfrågan) och om man gör det sistnämnda riskerar man att exkludera just den egna subkulturen (för att skildringen blir så utslätad och pedagogisk att den enbart är av intresse för utomstående).

Om jag själv får välja skriver jag mycket hellre för en subkultur än om den. Visserligen kan det finnas ett värde i att öka "allmänhetens" kunskap om en viss subkultur, men det finns ju redan så många litterära skildringar som riktar sig till "allmänheten". Jag ser ett större egenvärde i att ge olika subkulturer den litteratur de saknar, den som är skriven inifrån och ur deras eget perspektiv. Särskilt med tanke på att minoriteter i allmänhet blir matade med majoritetskultur och därför redan är experter på att ta över andras värderingar och leva sig in i andras angelägenheter.

Idealet vore väl om man kunde kombinera de två angreppssätten och skriva något som är intressant både för utomstående och införstådda. Men jag tror att det är svårt, ungefär lika svårt som att skriva en facktext som fängslar såväl akademiska specialister som läsare utan särskilda förkunskaper. Jag kan inte låta bli att litet irriterat tänka att utomstående väl får anstränga sig och för en gångs skull läsa något som inte är skrivet speciellt för dem (precis som medlemmar av subkulturer å sin sida förväntas intressera sig för majoritetskultur). Men det är samtidigt hyckleri att tänka så eftersom vi ju alla är utomstående i relation till en mängd olika subkulturer och jag knappast är något helgon när det gäller att läsa inifrånskildringar från sådana jag själv inte tillhör (säg, apropå helgon, religioner).

Oavsett om "andra" i slutändan läser eller inte tycker jag i alla fall att det är en subkulturell rättighet att producera konst och litteratur där inifrånperspektivet är fullkomligt normaliserat och självklart, i stället för att ständigt behöva anlägga ett utifrånperspektiv och förklara och försvara sig med främmande argument och resonemang. Den senare strategin riskerar nämligen att motverka sitt syfte och bekräfta i stället för att ifrågasätta majoritetskulturen, samtidigt som den inte tillför något nytt eller eget till subkulturen.

"Feelbad-litteraturens" tyranni

Idag fick jag ännu en refusering, en som var så opersonlig att det inte ens stod manusets namn utan bara "dina manus". Jag blev tvungen att kolla om jag hade skickat bägge mina färdiga manus till det förlaget, men nej, det var bara ett. Det gjorde mig i alla fall så här i efterhand en smula tacksam över lektörsutlåtandet. Kritik gör ondare att få, men visar i alla fall att någon har tyckt att manuset var värt att kritiseras. Standardrefuseringar är på det hela taget värre.

Apropå lektörsutlåtandet, det är en sak jag inte nämnde i mitt långa blogginlägg om det, och det är att lektören pekade ut det mest "obehagliga" inslaget i min roman som det mest "intresseväckande". Nu var det över huvud taget inte mitt syfte med skildringen att väcka obehag, men det fick mig att tänka på hur obehaget över huvud taget idealiseras i svensk litteratur. Det obehagliga är per automatik det bra, för det får läsaren och känna och reagera och stryker mothårs i stället för medhårs, så går resonemanget. Men jag är inte ett dugg intresserad av att bidra till floden av litterära eländesskildringar som bearbetar aktuella samhällsproblem. Det visste ni nog redan. Jag är tvärtom bekymrad över misärens utbredning som litterärt ideal över hela spektrat från fint till fult, brett till smalt, högt till lågt.

Finns det egentligen någon genuin "feelgood-litteratur" i Sverige utöver den som är skriven av, om och för den givna målgruppen heterosexuella, medelålders medelklassdamer med intresse för god mat, resor, natur och kultur? Jag kan inte på rak arm komma på någon. Till och med underhållningslitteraturen bygger ju mer på "igenkänningsmisär" än eskapism, verkar det som. Den svenska chickliten verkar inte särskilt glamourös utan mer inriktad på relationsproblem, utseendenojor och bortgjordhet. I deckarna har huvudpersonerna problem hemma, löser groteska mordfall på jobbet och klagar lagom förutsägbart på skitsamhället. Bästsäljare är med fördel "sanna berättelser" ur ett riktigt rafflande eländigt liv.

När det gället "populärlitteraturen" undrar jag vad som driver människor som vill ha litet förströelse att antingen få sina egna vardagsproblem bekräftade och omtuggade i en mer eller mindre diskbänksrealistisk eller komisk igenkänningsroman, eller att få gotta sig i rättfärdig indignation över riktigt utstuderad ondska och misär? Jag frågar inte som en anklagelse, utan i fascinerad förundran, eftersom det är så långt ifrån mitt eget ideal om underhållning eller avkoppling. Därmed inte sagt att jag enbart, eller ens övervägande, läser eskapistisk underhållningslitteratur, men oavsett vad jag läser vill jag njuta på ett eller annat sätt av det, och jag söker inte misär för njutnings skull.

När det gäller "finlitteraturen" så begriper jag mig inte på den här allmänt utbredda föreställningen att det skulle vara en moralisk plikt att läsa svåra, tunga och mörka böcker som bearbetar diverse ("allmänmänskliga" eller "aktuella" beroende på ideologi) problem. Mår någon annan bättre för att läsaren mår sämre? Och i så fall varför - för att läsaren går ut och agerar för att förbättra världen efter avslutat läsning? Det är för det första en ytterst tveksam effekt och för det andra en ytterst instrumentell litteratursyn! Eller finns det verkligen ett etiskt egenvärde i att "se världens ondska i vitögat"? Handlar det om en psykologisk grundsyn som utgår från att alla människor har en massa destruktiva, förbjudna och förträngda känslor och impulser inombords som man mår bra av att lufta genom att läsa om hos andra? I så fall en psykoanalytiskt färgad människosyn jag inte delar! Nej, jag begriper det inte.

Inget ont om eländesskildringarna i sig - jag ifrågasätter inte deras existensberättigande eller värde för många läsare. (Om jag gick igenom något svårt tror jag till exempel att även jag skulle vilja läsa litterära skildringar av svåra saker, att glättigare litteratur skulle kännas kväljande förljugen.) Bara deras totala dominans på den svenska litteraturmarknaden och de resonemang som används för att försvara denna dominans. Varför ses det som så viktigt och angeläget att om och om igen spegla "verkligheten" i form av verklighetens mörkaste sidor? Riskerar inte det att bara bekräfta och befästa status quo och inge en förlamande känsla av hopplöshet? Finns det kanske inget etiskt eller estetiskt värde i litterära utopier, fantasier, visioner om hur det skulle kunna vara i stället, hur man skulle kunna tänka och känna och handla...?

Ur författarnas perspektiv: vad är det som driver så många, från amatörer till proffs, att brassa på med ond, bråd död från sida ett? En djupt känd övertygelse om angelägenheten i att skildra misär litterärt? En oemotståndlig frestelse i genvägen att uppnå maximal chockverkan för att suga in och hålla kvar läsaren? Säkert ofta både och, enligt devisen att ändamålen helgar medlen. Men jag vet inte, själv tycker jag nog att det är mer oetiskt att liksom parasitera på verkligt mänskligt lidande för att ge sin konst känslomässig laddning (och riskera att bara göra publiken mer blasé), än vad det är etiskt att "öppna läsarens ögon" för (oftast redan kända)missförhållanden. På något sätt tycker jag att rent underhållningsvåld är mindre problematisk, för det är åtminstone ärligt effektsökeri, utan pretentioner på moralisk (eller estetisk!) överlägsenhet.

Men jag antar att det från författarens sida finns en rent taktisk fördel med att skildra ångest och problem, och det är att läsaren varken behöver njuta av skildringen eller känna igen sig i den, utan ändå kan känna sig som en god läsare och människa som sätter sig in i dessa svåra ämnen. Skriver man däremot eskapism, utopi, komedi eller pornografi måste läsaren i högre utsträckning dela ens drömmar, fantasier och/eller humor för att det ska fungera - för att avsett njutning ska uppstå i stället för oförstånd, avsmak eller uttråkning. (Uppstår nämnda känslor vid läsningen av eländesskildringar kan man ändå fortsätta läsa och rentav se det som ett tecken på litterär storhet.) Vilket begränsar publiken och gör att man måste vara oerhört "mainstream" för att bli utgiven inom dessa genrer i lilla Sverige. Jag skriver det inte som en anklagelse mot förlagsvärlden utan som ett konstaterande av faktum. (Fast kanske litet som en anklagelse också, eftersom eländesskildringar har så mycket högre kulturellt kapital att de kan komma undan med sämre försäljningssiffror.) Men jag hoppas ännu på att bli motbevisad...

Att beröra läsaren

Som skönlitterär författare gäller det att beröra läsaren, att väcka någon form av (helst avsedd) känsla eller reaktion i honom eller henne. Vrede, sorg och eftertanke är fint. Spänning, skräck och äckel mindre fint. Glädje, hopp och lättnad kommer oftast ganska långt ned, beroende på hur subilt de blandas med ovanstående. Men allra fulast är sexuell upphetsning och njutning. Varför då? Det är ju ganska fantastiskt att bara med ord lyckas beröra läsaren i så bokstavlig bemärkelse! Då har man verkligen lyckats. Inte för att upphetsning är den enda kroppsliga känsla man kan väcka med ord - flera av ovanstående har ju fysiska inslag som gåshud, hjärtklappning, illamående etc. Men eftersom den är så utpräglat kroppslig räknas upphetsande litteratur som "brukslitteratur" och får inte vara med och leka med de andra böckerna. Varför denna falska motsättning? Många av de erotiska noveller jag har läst har varit litteratur så god som någon vad gäller språk, stil, karaktärsteckning och intrig. På motsvarande sätt kan "riktig" litteratur vara upphetsande på en mängd olika sätt utan att nödvändigtvis vara sexuellt explicit, och det är inte fy skam det heller!

Äntligen ett lektörsutlåtande...

Idag fick jag mitt första refuseringsbrev med lektörsutlåtande. Jag borde se det som en liten seger, särskilt som jag har tjatat om hur frustrerande förtryckta refuseringsbrev är, men på sätt och vis är det ännu svårare att få svart på vitt på vad som (någon anser) inte fungerar med ens manus. Det är alltid svårt att ta kritik på sina texter, även om det efterhand när den första reaktionen har svalnat kan vara nyttigt och givande.


För att komma till saken, det vill säga refuseringsbrevet, så började det med en del mestadels positiv kritik av manusets formella kvaliteter som språk och upplägg. Därefter följde ett citat ur ett lektörsutlåtande som skulle förklara varför förlaget hade beslutat att inte ge ut romanen. Detta lektörsutlåtande kan i stort sett sammanfattas med frågan "varför?", som jag bara kan besvara med "varför inte?". För mig är det så självklart att jag inte kan skramla fram det "budskap" eller "syfte", den "mening" eller "relevans" lektören efterlyser. Ser inte läsaren tjusningen i de frågor, teman, miljöer och karaktärer som fascinerar mig så är det inte mycket jag kan göra åt saken. Förutom att helt enkelt skriva bättre, mer entusiasmerande och mer övertygande, förstås, men det finns ändå gränser för vad man kan åstadkomma med ordmagi...

Lektören i fråga gjorde en psykologiserande läsning av mitt manus som jag är den första att medge att det inte håller för. Det har heller aldrig varit mitt syfte. Jag ska inte börja klaga på hur "missförstådd" jag är, för om läsaren helt enkelt inte tycker att det jag skriver fungerar hjälper inga argument eller bortförklaringar i världen. Men faktum kvarstår att den typ av psykologiska förklaringar och motiv lektören saknade i romanen är medvetet utelämnade. Jag använder mig att en viss typ av (populärkulturella) stereotyper i karaktärsteckningen för att komma ifrån en annan typ av (psykologiska) stereotyper som jag personligen har mycket svårare för att känna igen mig i eller bry mig om.

Lektören, å sin sida, anser tydligen inte att läsaren kan bry sig om så klichéartade karaktärer som mina. Det är tungt att höra eftersom jag i allra högsta grad bryr mig om mina karaktärer. Inte bara det; som jag har tjatat om tidigare här i bloggen är mitt skrivande framför allt karaktärsdrivet. Det känns hårt att få veta att all min egen kärlek till karaktärerna uppenbarligen inte går igenom texten och fram till läsaren. Åtminstone inte till denna specifika läsare.

Dessutom tycks inte lektören se något egenvärde i litterär erotik, och där har ju jag som erotikförfattare en annan åsikt. Jag bidrar gärna till att detaljerade, välskrivna och sexiga (i motsats till traumatiska, pinsamma och misslyckade) skildringar av erotik i högre utsträckning får flytta ut ur den specialiserade pornografiska litteraturen och in i "vanlig" skönlitteratur. Om någon frågar varför så svarar jag återigen: varför inte? Är kanske inte erotik en viktig del av livet som förtjänar att behandlas litterärt?

När jag tänker på saken kan man sammanfatta det som att mina karaktärer och intriger framför allt drivs av begär. Uppenbarligen tycker inte den här förlagslektören att begär är en tillräckligt intressant eller relevant psykologisk motivation för att göra karaktärernas handlingar begripliga. Kanske måste man dela begäret - mitt för mina karaktärer, karaktärernas för varandra - för att kunna förstå det. Det är förstås min uppgift som författare att göra begäret begripligt och smittande, men jag undrar om inte läsaren i viss mån måste vara lagd åt samma "böjelse" eller "perversion" som författaren för att det ska vara möjligt? Vilket skulle bevisas av alla de litterära kärleksskildringar jag finner stendöda och stereotypa men som andra känner igen sig i... Jag skriver vad jag själv skulle vilja läsa i stället: min egen litterära utopi. Dessvärre tycks lektören finna den dystopisk, och jag tvivlar på att den författare existerar som kan omvända läsaren så totalt!

Betyder det att det är mig det är fel på och inte "bara" min text (som om det gick att skilja de tu åt)? Jag misstänker att så är fallet: tycker man inte om mina karaktärer tycker man inte om mig, förstår man dem inte förstår man inte heller mig. Därmed inte sagt att alla måste göra det heller, men det skulle ju underlätta för min utgivning om någon förlagsredaktör gjorde det och bedömde att en tillräckligt stor andel bokköpare skulle kunna tänkas göra det också... Men det är nog så att mitt skrivande är "subkulturellt" i den bemärkelsen att läsaren bör dela en viss förförståelse och vissa referensramar med mig för att uppskatta texten, vilket begränsar marknaden. Så är det väl i och för sig med alla texter, men "subkulturen" i fråga kan ju vara större eller mindre och mer eller mindre kulturellt etablerad och inflytelserik.

Undanflykter, undanflykter... I kortversion: jag blev refuserad igen.