Så var manusen ute hos förlag...

På inrådan av mina betaläsare kortade jag litet i början av "Kalla mig Charlie!" och lade till två nya kapitel i slutet (inte de två sista) för att balansera tempot. Två var nödvändigt eftersom jag skriver vartannat kapitel ur Charlies perspektiv och vartannat ur Verners och måste upprätthålla symmetrin. Men jisses, den blir ju bara längre och längre! Fast säkert finns det mer som en osentimental redaktör kan hjälpa mig att stryka bort om det skulle bli aktuellt. Nu får det i alla fall vara nog med putsning för den här gången, nu har jag skrivit ut den och skickat den till förlaget överst på prioritetslistan.

Annars har jag passat på medan "Kalla mig Charlie!" var ute hos betaläsare att finputsa "Riksettan" en aning och skriva ut ett nytt exemplar som jag har skickat till förlag. Efter närmare två års tystnad från det första förlaget jag skickade den till kan det sannerligen vara på tiden! Det är inte det att jag tycker att det någonsin är värt att vänta så länge på svar, jag har bara distraherats av arbetet på "Kalla mig Charlie!" och "Varulvens Brud" och inte fått ändan ur vagnen tidigare...

Sedan ska jag även ta itu med "Fru Vilhelm Wolff" och få upp den till något som mer liknar "riktig" romanlängd på åtminstone sjuttiotusen ord. Där är det snart två år sedan jag fick positivt besked från ett förlag och sedan inte har hört något! Detta betyder att jag kommer att stå med tre romanmanus färdiga att skicka till förlag samtidigt. Enligt de flesta råd till blivande författare jag har läst ska man inte göra så, man ska satsa på ett manus i taget och helst inte ens låtsas om att man har fler färdiga eller på gång. Det vill inte förlagen veta, sägs det. Det man har hemma i byrålådan kan man komma dragande med efter att man har fått sitt första manus utgivet och det har gjort tillräckligt mycket succé för att förlaget ska vara intresserad av mer. Men då måste man ju vänta flera år och hinner skriva nya romaner man hellre vill få utgivna än de gamla?

Alternativet är väl att försöka få romanerna utgivna av olika förlag ungefär samtidigt, ett tilltag som gissningsvis skulle göra en svartlistad i förlagsvärlden för all framtid... Då blir ju ingen riktigt ensam om debutanten och det blir inte självklart vilket förlag som får "rätten" till kommande verk. I ett större land eller språkområde med fler specialinriktade förlag för olika typer av genrelitteratur kan man kanske göra så, särskilt om man skriver under olika pseudonymer så inte marknaden blir "övermättad" på en viss författare, men i lilla Sverige? Knappast! Här finns ju knappt några genreförlag, om man inte räknar ungdoms- och fackböcker som "genrer"...

Jo, jag vet att det här är ett lyxproblem. Som aspirerande författare ska man vara tacksam om man får något utgivet över huvud taget, och inte kräva att få alla manus man har färdigställt utgivna. Men förhållandet mellan förlags utgivningstakt och författares produktionstakt är ändå något jag har funderat på... Hur går det egentligen till när författaren är snabbare? Får denna helt enkelt bita ihop och acceptera en lång "väntelista" med manus eller att bara lansera varannat manus eller försöka skriva långsammare och redigera mer eller varva böckerna med andra typer av brödskrivande i kortare format? Anses det rentav "fult" att vara för produktiv i ett litterärt klimat som Sveriges, som om man inte hade lagt ned nog kärlek och eftertanke på varje bok?

Personligen skickar jag i alla fall mina tre manus ungefär samtidigt, till litet olika förlag som jag tror skulle passa respektive roman. Vad jag sedan ska ta mig till om olika förlag visar sig intresserade av olika manus - men bara på villkoret att jag INTE ger ut något annat på annat förlag - får jag väl ta ställning till om det blir aktuellt... Jag hade kanske kunnat undvika denna situation om jag bara hade varit litet snabbare med att skicka "Riksettan" till andra förlag när det jag prioriterade högst aldrig svarade. Om jag hade haft turen att få den antaget för utgivning för över ett år sedan hade det kanske varit dags att lämna in roman nummer två för påseende lagom tills "Kalla mig Charlie!" var färdig. Men man ska inte lipa över spilld mjölk. Nu kan jag knappt vänta på att få ta itu med nästa romanprojekt på allvar!

Tips för historieintresserade

Jag tror jag har bestämt mig för vilken av alla mina romanidéer jag ska ta itu med när jag har bearbetat och skickat de tre gamla till förlag. Jag blev inspirerad av tv-programmet "Din plats i historien", vars blandning av vanliga människors minnen, gamla arkivfilmer och historikers expertkommentarer jag verkligen gillar, även om de korta avsnitten känns en smula "futtiga" och tunna på information. De ger mersmak i alla fall. Förra veckans avsnitt om ett tuberkulossanatorium fick mig att se den äldre dokumentären "Dödens väntrum" på SVTs hemsida, vilket i sin tur gav mig idén att låta hjältinnan i romanen jag ska börja på tillbringa en tid på ett sådant sanatorium.

Jag hade ändå tänkt låta henne hamna i någon form av bohemiska och konstnärliga kretsar, och jubileumssanatorierna verkar ha varit veritabla konstnärskolonier där patienterna fick tid och möjlighet att läsa, skriva, måla, sända radio etc. Det är ju mer naturligt att en enkel flicka från landet ska komma i kontakt med konstnärer där än att hon på egen hand ska fara till huvudstaden och snubbla på dem. Dessutom ger den påtvingade sysslolösheten mer möjlighet till personlig utveckling och förkovran än om hon samtidigt måste arbeta för brödfödan. Inte för att hennes tid på sanatorium på något vis ska bli huvudsaken i romanen, men det blir en viktig del av hennes bakgrundshistoria.

Apropå inspiration hyrde jag även "Så vit som en snö", filmen om Sveriges första aviatris, Elsa Andersson, som inspiration till min länge planerade roman om flygaress. Jag är inte jätteförtjust i hur de valde att behandla Elsa Anderssons spännande liv - det är så typiskt att när det handlar om kvinnliga äventyrare måste deras äventyrslystnad "ursäktas" med diverse barndomstrauman och kärlekssorger. Men jag förstår ju samtidigt att man har valt att göra en dramatiserad och populariserad filmversion av ett liv som jag tror man vet väldigt litet om, rent psykologiskt. Dock irriterade det hobbyhistorikern i mig att man även hade ändrat en del grundläggande fakta som jag har läst mig till i Gunilla Lindbergs "Starka kvinnor som fört Sverige framåt" (en dessvärre språkligt och redigeringsmässigt bristfällig bok som jag ändå rekommenderar för dess spännande introduktioner till en mängd livsgärningar som lockar till vidare läsning). Hur som helst gillade jag Richard Wolffs teatrala tolkning av en vad jag förstår helt fiktiv officer och hans relation till Elsa. Återigen ett förhållande som påminde mig om det mellan Charlie och Isidor i "Kalla mig Charlie!"...

Välfunnen genrebeteckning

Apropå vilken genre jag egentligen skriver i... Idag kallade en av mina betaläsare det för "humoristisk queererotisk kiosklitteratur för akademiker". Då blev jag glad och rörd, men också litet nervös över säljbarheten för en så begränsad målgrupp. Men det är väl bara att skicka det bästa jag förmår till förlag och se. Förresten kan väl Carina Burmans historiska deckare kallas något liknande, och de säljer ju uppenbarligen. Fast hon har förstås redan gjort sig ett namn, plus att hon är smart nog att väva in den ack så populära deckarintrigen i sin lärda historiska pastisch. Om jag själv ska göra ett försök att klassificera "Kalla mig Charlie!" som något får det bli "en sexig sprakfåleroman för tvåtusentalet".

Kärlek: ja eller nej?

Nu har jag uppdaterat min hemsida med några nya historier i anslutning till "Kalla mig Charlie!". Som vanligt varnar jag känsliga läsare för spoilers.

Återigen en DN-krönika på tema realism versus romantik, länkar till den från titeln. Malin Ullgren skriver om antologin "My Mistress's Sparrow Is Dead: Great Love Stories from Chechov to Munro", som tycks framställas som ett korrektiv till "allt sött och lättsinnigt som förmedlats av marknadsromantiken genom århundraden". Redaktören Jeffrey Eugenides har valt ut kärleksnoveller som "give love a bad name" genom att tvångsmässigt uppfinna hinder för kärleken: äktenskap på skilda håll, svartsjuka, ond bråd död...

Och jag kan inte låta bli att tänka: är det inte i själva verket detta marknadsromantiken har gjort genom århundraden? Tvångsmässigt uppfunnit mer eller mindre långsökta hinder för kärleken, från arrangerade äktenskap till förväxlade identiteter? Med den enda skillnaden att i marknadsromantiken får de till slut varandra efter att hindren har övervunnits. När jag tänker på romantik tänker jag knappast på något "sött och lättsinnigt". Snarare på något högspänt melodramatiskt där minsta missförstånd blir fatalt. På Harlequinromanernas ofta närmast psykopatiska hjältar som förföljer och betvingar motvilliga men inför sitt eget oemotståndliga begär hjälplösa hjältinnor.

Det verkar som att allt hänger på slutet: lyckligt ellet olyckligt? I någon mån också på stil, språk, tradition, författarnamn. Men det viktigaste kriteriet för att skriva en "seriös" och "finlitterär" kärlekshistoria tycks vara: låt dem för allt i världen inte få varandra! Och om de ändå får varandra så måste det ske på ett lagom desillusionerat och/eller komplicerat sätt. Går det alltför lätt eller lyckligt kan det - ve och fasa - verka banalt! Men som jag skrev i anslutning till Torbjörn Elenskys krönika så är ett "lyckligt" slut inte per automatik mindre "trovärdigt" eller "sant" än ett "olyckligt". Det visar om inte annat de mer eller mindre krystade komplikationer författarna i Eugenides antologi måste ta till.

Så skriver också Malin Ullgren till slut: "Men nu, när den spektakulära deppigheten i form av deckare och based on a true story-misär säljer som smör, är väl snarare själva kärlekslyckan på väg att bli underbeskriven." Där tror jag att hon har en viktig poäng. Frågan är väl om den där kärlekslyckan ens finns representerad inom "marknadsromantiken"? Är det inte snarare den abstrakta idén att "kärleken övervinner allt" som glorifieras där, medan vad som beskrivs i detalj är kärlekens vånda och kval på vägen dit? Och kom inte dragandes med att lycka är så tråkigt att läsa om, med tanke på stereotypt sockersöta "och så levde de lyckliga i alla sina dar"-epiloger!

Läs i stället Jessika Berglunds roman "Simtag". Här finns ett poetiskt (ibland, i mitt tycke, litet väl kvasipoetiskt som i missbruk av punkter och radbrytningar i för övrigt normal prosa) språk som sorterar in romanen under "finlitteratur" och får en att förvänta sig ett obligatoriskt olyckligt, eller allraminst svårt komplicerat, slut. Men tji, en kärlekshistoria som känns alldeles realistisk i sin kärlekslycka! Och vånda, för all del. Men inte så förbaskat mycket krystade komplikationer, bara högst vardagliga sådana. Förutom denna befriande enkelhet är romanens främsta förtjänst det fysiskt sinnliga i beskrivningen inte bara av förälskelse (hur huvudpersonen ser sin älskades kropp som för första gången) utan av livet i stort (hugga ved, kissa i gräset, simma i sjön...). Fast en smula fegt tycker jag förstås att det är (apropå diskussionerna på Peter Englunds och Bobbi-Sans bloggar) att en författare som så fint skildrar den rent kroppsliga värken efter den älskade ändå drar en slöja av kortfattad vaghet över själva sexskildringen.

Eller också, far och se "Glada Änkan" på Folkoperan i Stockholm innan det är för sent! En kärlekshistoria där de varken "får varandra" eller "inte får varandra" utan där kärlekens lockelse, rus, förljugenhet och faror beskrivs och besvaras med ett trånande "nej nej nix NEJ!" För man kan ju också säga nej till kärleken - lyckligt eller olyckligt förälskad är inte de enda alternativen. Som Pet Shop Boys sjunger: "You don't fall in love by chance, you choose." (I "You choose", men deras "Miserablism" är också en utmärkt kommentar på temat litterär svartsyn.)

Alltför många konventionella kärlekshistorier tycker jag glorifierar det obesvarade eller omöjliga trånandet. Enligt dessa historier har man inte bara rätt utan närmast en skyldighet att klamra sig fast vid förälskelsen för evigt, försaka allt annat för den och trakassera objektet för sin åtrå med oönskade offer och inviter. Det visar att det är "äkta kärlek" som bör belönas med att besvaras. Genom historien är det väl främst mäns besatthet vid sina egna fantasifoster - ytterst svagt kopplade till någon riktig kvinna de en gång sett men inte känner - som hyllats på detta sätt. (Inger Edelfeldts "Breven till nattens drottning" är en mycket rolig men samtidigt mycket kärleksfull satir på detta fenomen.) I moderna Hollywoodfilmer och bästsäljare är det kanske vanligare att det handlar om två personlighetslösa ungdomar som inte har något annat skäl än att älska varandra än att de är unga och vackra, har träffats någon gång och brutalt skiljts åt.

Kärleken "påstås" så ofta i stället för att "gestaltas". Dess konventionella tecken visas upp och man förväntas utan vidare motivation engagera sig i dess öde. Men jag tror att "äkta kärlek" bara kan växa fram i samspel mellan två som redan har "fått" varandra - som ömsesidigt valt att svara ja i stället för nej. Eller för all del fler än två, man ska inte vara fördomsfull.

Korka upp champagnen!

För nu har jag avslutat version 2 av "Kalla mig Charlie!". Den stannade på dryga 106 000 ord, men det kommer nog att gå ned lite igen efter att den har gått en vända till mina betaläsare och jag har rensat bort en del överflödigheter, särskilt i de första kapitlen som borde vara rappa. Å andra sidan kanske jag får utarbeta upplösningen litet mer, för den går i ett väldigt snabbt tempo. Nu är jag väldigt glad och samtidigt litet ledsen över att inte få umgås så intensivt med mina karaktärer längre.

Förebilder

Det blir inget NaNoWriMo för mig i år i alla fall. Dels för att jag inte riktigt hann klart med "Kalla mig Charlie!" - jag har över hundratusen ord nu men är fortfarande bara på kapitel trettiosex av planerade fyrtio. Dels för att jag helt enkelt inte känner för det. Jag hade tänkt delta för att motivera mig att snabbt få ihop ett första utkast till nästa roman, men nu är jag så inne i arbetet på "Kalla mig Charlie!" och sedan känner jag mer för att bearbeta de gamla. "Fru Vilhelm Wolff" behöver bli längre för att likna en riktig roman och det är väl lika bra att se över "Riksettan" också innan jag skickar den till ett nytt förlag. Jag har ju ändå ingen chans att få mer än en roman åt gången utgiven, så varför stressa med att få färdigt nästa? Jag ska vänta och se vilken av alla mina romanidéer jag känner mest för att kasta mig in i när jag är klar med bearbetandet av de gamla...

Nu när jag har lagt upp en bild på mina förebilder till Charlie och Isidor kan det kanske vara lämpligt att lägga upp några bilder som inspirerar mig till min andra huvudperson, Verner. Verner är akademiker och jag tänker mig honom som något i stil med karaktären Wesley, spelad av Alexis Denisof, i teveserierna Buffy och Angel. Framför allt den propre Wesley i Buffy och första säsongen av Angel, inte så mycket den skäggstubbige tuffing han utvecklas till senare.

En annan förebild till Verner är Ichabod Crane, här gestaltad av Johnny Depp i "Sleepy Hollow". Johnny Depp är egentligen alldeles för bildskön för att likna min Verner, men jag tycker om och inspireras av hans tolkning av den rationelle, lätt löjlige och inte särskilt traditionellt maskuline vetenskapsmannen Ichabod med en drömsk sårbarhet under den tillknäppta ytan.

Till utseende och utstrålning passar också Jeremy Irons, här som psykotiskt symbiotiska tvillinggynekologer i "Dead Ringers". Den mindre självsäkre och utåtriktade tvillingen Beverly som sköter forskningen medan hans bror Elliott håller talen och charmar patienterna påminner om Verner, även om Verner aldrig skulle spåra ur så som Beverly gör. Jeremy Irons roll i "Brideshead Revisited", där han spelar en medelklassyngling som blir involverad med en katolsk adelsfamilj, är också en inspirationskälla. Verner är inte så självsäker som denne Charles Ryder, men han är en uppkomling ur lägre medelklassen (fattig hantverkarfamilj) som på liknande sätt dras in i överklassens liv.