Om vådan av att lura sina läsare

Så där ja, nu är jag färdig med "Varulvens Brud" till följetongstävlingen. Tyvärr för sent för att hinna skicka den till mina betaläsare och arbeta om den enligt deras synpunkter, så jag får väl hoppas att det åtminstone inte är några stora, pinsamma hål i intrigen! Jag inser just att det kanske är dumt av mig att kännas vid vad min följetong heter, eftersom man ska vara anonym i tävlingen. Nåja, jag får väl hoppas på att ingen i juryn läser min blogg! Det är nog ingen risk.

Jag satt ute i höstsolen med en kopp kaffe och skrev häromdagen. Mer och mer börjar jag inse att det är bra för min kreativitet och produktivitet att skriva för hand. Det blir visserligen dubbelt jobb med att skriva in det på datorn sedan, men det kan det vara värt. Ett anteckningsblock har dessutom inte internetuppkoppling som frestar en att göra en massa efterforskningar i stället för att skriva!

Den senaste roman jag läste ut var "Sabine" av signaturen A. P. Jag tittade inte så noga på utgivningsåret och tog den först för ett äkta nytryck av en lesbisk pulproman. Visserligen känns den franska internatskolemiljön väldigt fantastisk, men det kan man ju skylla på pulpgenren och en amerikansk författare som skriver om det exotiska Europa (visserligen påstås en brittisk debutant dölja sig bakom pseudonymen, men det tycks uppdiktat för att historien ska verka mer självupplevd). Efter hand framgår det emellertid att romanen är nyskriven av resonemangen kring kön och sexualitet, som känns väldigt nutida, och av en del andra anakronismer, främst språkliga. Gott så, pastischen är njutbar tills plötsligt i en handvändning romanen byter genre till vampyrroman.

Jag är ingen stor läsare av skräck men visst kan jag uppskatta en enstaka vampyrroman. Problemet med "Sabine" är att det i och för sig hyggligt behandlade vampyrmotivet inte tillför någonting utan plötsligt bara dyker det bara upp ur det blå så att romanen faller sönder i två halvor. Det känns som om författaren inte har vågat lita på att pulppastischen i sig ska räcka för att väcka intresse, och så har hon känt sig tvungen att blanda in ytterligare en populär genre. Eller som om hon inte visste hur hon skulle få till upplösningen utan att ta till ett övernaturligt element som deus ex machina. Jag spekulerar i om det kan bero på att idag när homosexualitet är mer allmänt accepterat räcker inte det i sig som tragisk katalysator, som i de gamla pulpromanerna?

Hur som helst skulle jag visst kunna tänka mig att läsa en hybrid av lesbisk pulproman och vampyrroman om de två temana var väl integrerade. Med "Sabine" känns det mer som falsk marknadsföring: en vampyrroman förklädd till lesbisk pulproman genom omslag, baksidestext och en förrädiskt lång "inledning" - som i och för sig har ovanligt starka gotiska övertoner för att vara pulproman men som ändå inte förbereder en för det tvära kastet. Men falsk marknadsföring är bara dömt att sluta i besvikelse. En läsare sugen på en lesbisk pulproman står där med lång näsa och undrar vart den lesbiska intrigen tog vägen bland alla heterosexuella vampyrpar. Ja, över huvud taget vart det lesbiska temat tog vägen i en roman full av voyeurism och vågade scener som samtliga är av heterosexuell natur, medan lesbisk sexualitet höljs i ett vaselinsoftat dunkel. Det ger inte mersmak.

Därför tänker jag heller inte tillmötesgå vad som uppenbarligen är förlagets och författarens intentioner och lägga locket på om romanens stora "hemlighet". Nu vet ni och slipper bli besvikna halvvägs in i läsningen. Läs den nu om ni har lust, den är på det hela taget välskriven och duger utmärkt som underhållning en regnig dag. Men jag rekommenderar ännu hellre en dos äkta lesbisk pulp fiction, som Ann Bannons Beebo Brinker-serie. Allra charmigast är den roman som heter "Beebo Brinker", den är skriven sist men utspelar sig först.

Över huvud taget tror jag inte på oväntade "plot twists" som litterärt knep. En god roman ska överleva både omläsningar och "spoilers", inte hänga på att läsaren blir överraskad. En författare som förlitar sig alltför mycket på den utlovade gåtans lösning för att locka läsare gör mig misstänksam - är prosan så olidlig och karaktärerna så platta att det krävs en spännande mysterieintrig för att någon ska fortsätta läsa? Om så inte är fallet utan romanen är läsvärd ändå får den väl för all del ha en mysterieintrig också, som exempelvis Sarah Waters gotiska melodrama"Fingersmith" som jag njöt av trots att filmatiseringen hade förberett mig på den stora vändningen i handlingen. Men ofta kan ju upplösningen inte mäta sig med förväntningarna utan vad gåtans lösning än är så framstår den som en besvikelse - för banal, för förutsägbar, för osannolik... Antingen har författaren varit för frikostig med ledtrådarna så att läsaren känner sig underskattad, eller också med blindspåren så att läsaren känner sig lurad. I alla fall den här läsaren. Jag tycker ju som bekant inte om deckare, själva arketypen till en roman byggd kring gåtans lösning, eller "whodunnit" som det heter. Vissa deckare kan jag uppskatta trots deckarintrigen, inte tack vare den. Så tycker jag till exempel om Carina Burmans historiska deckare just för att själva deckarintrigerna är så florstunna och klichéartade att det blir uppenbart att de inte är huvudsaken, utan att huvudsaken är miljöskildringen, skvallret om dåtidens kulturkändisar och den oförliknerliga huvudpersonen Euthanasia Bondeson som aldrig blir så uppskärrad av alla kidnappningar och blodbad omkring henne att hon skulle försumma en god middag.

Fast jag inser nu att jag håller på att blanda bort korten. En plötslig vändning och en deckarintrig är ju inte samma sak, även om "gåtans lösning" i mysterieromaner ofta tar formen av en plötslig vändning eller en serie plötsliga vändningar varav vissa är blindspår. Problemet med "Sabine" är inte att "gåtans lösning är... vampyrer!" utan att det inte finns någon gåta till att börja med. I stället känns det som om författaren helt enkelt tröttnat och fått lust att byta genre halvvägs in i boken. Sedan slängs ytterligare oväntade vändningar in för att bibehålla läsarens intresse och få till någon slags upplösning i brist på att själva huvudintrigen avslutas tillfredsställande. Så det var kanske onödigt av mig att blanda in mitt vanliga gnäll om tråkigheten i deckare.

Dessutom inser jag att jag kastar sten i glashus. En av mina egna romaner har faktiskt en oväntad vändning av central betydelse för handlingen. Jag hoppas visserligen att min intrig inte faller sönder i och med vändningen, och jag vet att jag inte plötsligt byter genre, men det uppstår ändå problem kring omslag, baksidestext och marknadsföring. Ska man hålla hårt på "hemligheten" och riskera att läsarna känner sig snopna och lurade som med "Sabine"? Når man den bästa målgruppen genom att avslöja, antyda eller tysta ned den? Är det egentligen alls en fördel att det som kommer som en chock för huvudpersonen också kommer som en chock för läsaren, eller vinner romanen tvärtom på att läsaren redan vet? Mina "betaläsare" har varit införstådda med intrigen i förväg, så jag vet egentligen inte hur en läsare som inte är det skulle reagera eller hur lätt det är att räkna ut hur det ligger till.

Mycket beror det nog på hur romanen skulle presenteras. "Sabine" är utgiven med ett pulpomslag i Storbritannien och ett vampyromslag i USA, och det gör all skillnad i världen. En titt på Amazon och LibraryThing visar att de som har läst utgåvan med pulpomslaget känner sig lurade och skriver mer negativa recensioner. Uppenbarligen insåg förlaget vådan av falsk marknadsföring när det var dags att lansera boken i USA!

Följetong

Jag har tagit en paus i arbetet på "Kalla mig Charlie!" för att bli färdig med "Varulvens Brud" till Hemmets Journals följetongstävling. I vanlig ordning ligger jag efter min planering, men jag tror nog att jag klarar det. Sex kapitel av tio är skrivna, även om det inte ser ut som om jag har kommit mer än halvvägs på ordmätaren. Saken är den att trettiotusen ord inte är den undre gränsen utan den övre som inte får överskridas. Bara jag kommer över tjugotusen är jag nöjd. Men det blir nog närmare trettio i alla fall om jag ska få med allt jag har planerat till upplösningen...

Det är skönt att skriva något i lite kortare format än en hel roman, något som går rappt att få färdigt. Det är också skönt att ha en deadline och en saftig prissumma som motivation att äntligen avsluta den där två gånger övergivna historien... För jag vill ju avsluta den, att den har blivit liggande betyder inte att den inte eggar min fantasi och nu när jag måste har jag roligt med den. Lite ångrar jag kanske att jag inte gör den mer "ordentligt", mer utbroderad och med mer research. Men hur många myllrande tegelstensromaner hinner man skriva på ett liv? Jag har inte tid med det, jag har så många idéer, så många nya människor att möta! Om jag vill fylla på mer kan jag ju alltid återvända till tiden och platsen i en senare roman. Jag får påminna mig själv om att mitt syfte med "Varulvens Brud" inte är att skriva en informativ och välresearchad historisk roman utan en gotisk skröna à la Selma Lagerlöf. Förresten, hur många tunna små böcker finns det inte som ändå ger känslan av en fängslande och rik romanvärld? Ungdomsböcker är ofta bra på det där, man minns dem som mycket "mer" än vad de är, räknat i ord.

När jag inte skriver, och det är förstås ganska ofta, ägnar jag mig exempelvis åt LibraryThing. Som ni kan se har slumpvisa böcker ur min bokhylla dykt upp i menyn till höger - det är bara att följa länken för att utforska mitt bibliotek ifall någon är nyfiken. Än så länge har jag bara ett gratis medlemsskap, vilket begränsar antalet böcker till tvåhundra, alltså ett urval. Men min bokhylla är ändå ganska representativ, för jag lånar böcker hellre än köper så de flesta böcker jag har är sådana jag faktiskt vill äga och läsa om. Fackböckerna jag konsulterar för min research har inte fått vara med, men mycket av skönlitteraturen ger både inspiration och information för mitt skrivande, särskilt de som är skrivna under den aktuella tiden.

Just nu läser jag Axel Munthes memoarer "Boken om San Michele" och låtsas att det är research för "Kalla mig Charlie!", som delvis utspelar sig vid villa San Michele. Den typ av information jag behöver finns dock snarare på villans hemsida, medan Munthes memoarer handlar mer om hans verksamhet som läkare i Paris och hans resor än om själva villan. Tiden han berättar om är inte heller så aktuell, eftersom min roman utspelar sig först efter Munthes död, men det är ändå fascinerande läsning om en man som kan ge ögonvittnesskildringar från Charcots La Salpetrière, tror på tomtar och troll och älskar hundar mer än människor! Det där förstår jag mig inte på, jag är kattmänniska själv.

Sylvia Scarlett

För mig förkroppsligar Katharine Hepburn och Brian Aherne i "Sylvia Scarlett", eller "En förtjusande pojke" som filmen heter på svenska, kusinparet Charlie och Isidor i "Kalla mig Charlie!" Vad som inte framgår av den konventionellt smäktande bilden är att Katharine Hepburn under större delen av filmen agerar buspojke i kostym, och gör det som om hon vore född för rollen, till skillnad från de stela scener då hon ska agera förälskad flicka (stelheten kan förstås förklaras som Sylvias stelhet, skickligt spelad av Hepburn, men den känns äkta nog att vara skådespelerskans egen). Jag tänker mig min Charlie som kantigare och svårare att göra kvinnligt vacker med hjälp av en klänning och lösögonfransar, men så länge Hepburn kilar omkring i manskläder, slänger omkring sina pubertetsgrabbigt långa lemmar och utbrister "I say!" med pojkaktigt tillkämpad basröst är hon perfekt.

Vad gäller Isidor så är han mer fåfäng snobb än Ahernes bohemiska konstnär, samt yngre och slankare och mindre farbroderlig. Men hans sätt gentemot den yngre Charlie är ändå broderligt patroniserande på ett sätt som får relationen dem emellan att påminna väldigt mycket om den speciella dynamik som uppstår mellan Hepburn och Aherne i filmen. Utseendemässigt är han väl snarast modellerad efter Errol Flynn, som för övrigt provspelade för Ahernes roll men fick nobben. Det tycker jag var ett bra beslut - även om jag är svag för Flynn har jag svårt att tro att hans litet stolpiga skådespelarstil som mest går ut på att posera, hålla brandtal och fyra av breda och intet så litet dryga leenden skulle kunna mäta sig mot Ahernes talang som komediant. Det är för mycket av konventionellt bildskön försteälskare över Flynn, och jag har väldigt svårt att tänka mig honom agera den rollen gentemot annat än ett våp. Visserligen är det ganska mycket klös i våpet i "Kapten Blod", och så har vi ju hans relation till en äldre drottningen i "Seahawk" och "The Private Lives of Elizabeth and Essex", men en flicksnärta som passerar som gosse, nej det har jag svårt att se. Fast å andra sidan kan han ju uppenbarligen göra homoerotik - se bara på den laddade rivaliteten med den franske sjörövarkaptenen i "Kapten Blod", där svartsjukedramat endast tycks ta en omväg över den tillfångatagna damen! - så kanske att han och Hepburn skulle kunnat vara ett vackert par ynglingar tillsammans?

Jag är ändå glad att det blev Aherne som äldre och en smula faderlig konstnär mot Hepburns förtjusande pojke. Scenerna dem emellan när Hepburn inte är pojke är däremot rätt outhärdliga i sitt förlegade spel mellan man och kvinna, där kommer konstnärens världsvana överlägsenhet inte alls till sin rätt! Och det känns som om filmskaparna håller med, då de låter honom tröttna så fort på den mer konventionella flirten med ännu en söt ung kvinna. Det är när han är farbroderlig men samtidigt förtjust, förtrollad och förvirrad av vad han tar för en gosse samspelet blir sådär speciellt. Och det gäller förresten också i de scener efter "avslöjandet" där Sylvia återigen antar sin pojkpersona.

Även om du inte ger ett vitten för likheten mellan dessa karaktärer och mina obskyra romanfigurer så rekommenderar jag varmt filmen! Den floppade tydligen ordentligt men jag finner den förtjusande.