En läslogg i brist på skrivlogg

Jag tycker om att läsa historiska romaner, och kan alltid låtsas som att det ska föreställa "research" för egna kommande romanprojekt. Fast när det gäller research föredrar jag egentligen att läsa romaner (eller se filmer, i den mån det är möjligt) från tiden i fråga i stället för om den - det ger en mer omedelbar bild av språk och tankesätt. Hur som helst har jag råkat läsa några nyutkomna historiska romaner på sistone som nästan alla har det gemensamt att de bygger på verkliga personers öden, och här kommer några reflektioner om dem:

Helena Henschens "Hon älskade" tycker jag skulle ha gjort sig bättre som regelrätt biografi, med mer utförlig tids- och miljöskildring, tydligare kronologi och mer källhänvisningar. Själva den litterära gestaltningen kändes litet halvhjärtad och valhänt och förvirrade i mitt tycke mer än vad den tillförde. Jag förstår mig över huvud taget inte på den här vurmen för att skriva "biografiska romaner" - är man rädd för de krav på korrekthet etiketten "biografi" för med sig? Dock är jag ändå nyfiken på att läsa Henschens tidigare "I skuggan av ett brott".

Ellen Mattsons "Glädjestranden" är liksom Henschens roman baserad på verkliga händelser i författarens släkt, men är en helt annan och märkligare typ av roman. Här är den litterära gestaltningen fulländad och eventuell "verklighetsanknytning" stör inte. Inte heller får man veta särskilt mycket om det omgivande samhället, utan handlingen är förlagd till en bohuslänsk gård och ett fåtal andra hem i närheten. Tiden levandegörs genom sinnliga detaljer, inte genom svepande förklaringar. Trots att romanen inleds (publikfriande? gäckande? ironiskt?) med ett ilandspolat lik finns inte tillstymmelse till deckarintrig. Dramat utspelar sig i stället på ett inre plan, mellan en flicka som växer upp till ung kvinna, hennes morbror och hennes styvfar. Det är ett udda val av drama (ingen romantisk kärlek, inget storslaget som incest, inga av psykologins stapelvaror) och ett som läsaren inte helt förstår. Det är en väldigt "litterär" roman, som med sina poetiska bilder ligger långt ifrån de flesta historiska/biografiska romaners pedagogisk prosa.

Per Wästbergs "Anders Sparrmans resa" är återigen en biografisk roman som skulle ha gjort sig bättre som ren biografi. Wästbergs språk är bitvis suggestivt arkaiserande, bitvis tröttsamt upprabblande. Alla kända fakta om Linnélärjungen Sparrmans liv ska med! Vad författaren vill uppnå med den styltigt stiliserade och psykologiserande dialogen har jag svårt att förstå, och den utdraget upprepande kärlekshistoria som upptar romanens sista del får mig mest att skruva besvärat på mig.

Malte Perssons "Edelcrantz förbindelser" är den biografiska roman som får mig att försonas med genren och inte önska att den vore antingen biografi eller roman. Persson är för det första en tillräckligt god stilist för att inte romanen ska falla sönder i å ena sidan troget återgivna biografiska fakta och å andra sidan litterär gestaltning som tar sig friheter med den historiska personens inre (kanske för att han har valt att ständigt hålla sig på en viss - ironisk, metalitterär - distans från Edelcrantz i stället för att hoppa hejvilt mellan arkivfynd och fiktiv intimitet). Han är för det andra en tillräckligt god stilist för att romanen ska vara underhållande trots mängden historiska fakta och kulturella referenser han har knökat in mellan pärmarna. Han är för det tredje en tillräckligt god stilist för att de nutida slangord och anglicismer han strösslar prosan med får den att kännas desto mer sjuttonhundratal - talspråkligt, levande sjuttonhundratal. Han är för det fjärde en tillräckligt god stilist för att jag ska ha överseende med en viss grabbighet i stilen - ni vet den där kulturnördiga, intellektuella, okroppsliga, rentav pryda sortens grabbighet. Och för det femte har boken det vackraste omslag jag har sett på länge. (Om jag inte så hett åstundade att mina romaner ska prydas av tecknade omslag i retro pulp-stil så skulle jag önska mig liknande omslag där framsidan sitter direkt på pärmen i stället för på ett fult skyddsomslag kring en neutralt enfärgad volym.)

Carina Burmans "Hästen från Porten" är den tredje delen i hennes romanserie om den befriande fiktiva författarinnan Euthanasia Bondeson. Här finns inga biografiska anspråk och vackert så! Inte heller finns här några anspråk på realism i den befängda men mycket underhållande äventyrsintrigen. Vad som däremot finns är en historikers gedigna grundkunskap om tid och miljö och en underbar känsla för stil. Jag förstår inte de kritiker som klagar på att Euthanasia är en osympatisk huvudperson bara för att hon har höga tankar om sig själv, eller som inte gillar hennes förnumstigt kvicka berättarröst. Själv älskar jag den och skrattar högt när Burman låter henne anakronistiskt pika Guillo med anmärkningen: "Det var som en påminnelse om livet i vårt hemland, även om det väl aldrig funnits några svenska korsfarare. Om man vore lagd för historiska romaner kunde man ändå hitta på en sådan och tjäna en god summa."

Kritik

Nu har jag äntligen vågat mig till Kapitel1 för att läsa kommentarerna jag har fått där. Ironiskt nog gjorde jag det bara för att undvika att jobba på "Fru Vilhelm Wolff" - det var visst det enda som kunde lura dit mig! Men det var nog bra att få det gjort, så att inte uppskjutandet gör det ännu värre. För inte var det så farligt. Nu när jag har läst de första kommentarerna tror jag att jag lättare kan läsa eventuella nya, även om de skulle vara mer kritiska.

Förutom övervägande bra betyg och en del nyttiga anmärkningar om historisk korrekthet fick jag ganska enhetliga kommentarer i den här stilen att fundera över:

"Välskrivet men finns det någon marknad för den här sortens berättelser?"

"Du skriver i den käcka hurtiga stil som kännetecknar en del av den tidens litteratur och film och det lyckas du bra med."

"Det enda negativa känner jag är att det är lite varning för Thor Modén."

"Bara det blir lite mer inre liv i figurerna också efterhand kommer jag att bli nöjd."

Vad gäller marknadspotentialen för käcka historiska pastischer - tja, det är inget annat att göra än att hålla tummarna, för jag har helt klart "hittat min röst"! Vad gäller själva käckheten, med positiva konnotationer till humor och mindre positiva till ytlighet, förstår jag precis vad som menas. Å ena sidan är det absolut avsiktligt, å andra sidan vill jag ju inte att mina historier och karaktärer ska vara enbart komiska. För själv älskar jag ju verkligen mina karaktärer och bryr mig mycket om dem, och jag vill ju att läsaren ska göra det också, trots att de kan synas en smula "platta" och tillskruvade.

Jag tror att den balans mellan nästan slapstickartad komik och gripande allvar som jag försöker eftersträva är vanligare i teveserier och filmer än i litteratur. Joss Whedons teveserier är utmärkta exempel - de kan vara samtidigt mycket mörka i grundtonen och ha en litet nördig och töntig humor i karaktärernas samspel och missöden. De flesta av hans karaktärer är komiska, men aldrig bara komiska, alltid älskvärda också. Och/eller skräckinjagande och/eller respektingivande &c. Det är den magiska balansen jag skulle vilja uppnå. Och i brist på det: hellre ren och skär käckhet än någon banal slentrianångest som ställföreträdare för "djup"! Men där är jag rädd att majoriteten av den läsande publiken inte alls håller med mig, och vi kommer åter till frågan om marknad...

Så fick jag en kommentar som stack ut och var alldeles oväntad, nämligen:

"Du har en alldeles speciell känsla för att skildra action, som kan vara extremt svårt i text."

Det gjorde mig både glad och förvånad. Jag har nämligen inte alls själv någon uppfattning om att jag skulle vara särskilt bra på att skildra action. Jag tycker tvärtom att det är svårt och oroar mig alltid för att inte lyckas få till spänningen i de actionsekvenser som råkar ingå i handlingen. Men tydligen är det åtminstone någon som tycker att jag har lyckats! Det känns skönt.

P.S. Om det är någon från Kapitel1 som skulle ha något emot att bli citerad här i bloggen (trots att kommentarerna redan ligger på en offentligt tillgänglig hemsida) och/eller vill att jag ska nämna namn i stället för att citera anonymt så är det bara att säga till!

Ratad

Som Robert påpekade i en kommentar till mitt förra inlägg är Hemmets Journals Romantävling avgjord, och jag hörde inte till de lyckliga vinnarna. Nu återstår att vänta på att deras förhandsrätt att köpa följetongen ska ta slut och sedan eventuellt försöka sälja den till någon annan veckotidning. Vill ingen ha den får det väl bli gratis följetong här i bloggen!

Annars har det första förtryckta refuseringsbrevet anlänt i retur med ett av mina manus. Aldrig ett gott tecken. Fort gick det också, under två månader och det var ändå över julhelgen, men man kan se på den oordnade manusbunten att förlaget ändå har hunnit titta igenom den ordentligt och inte bara ratat den på följebrevet och första sidan. Inte för att jag tror att svenska förlag - till skillnad från i "synopsiskulturer" - någonsin ratar manus bara på följebrevet, eller ens avsaknaden av dylikt. Nej, alla manus som inte är insmetat med fekalier eller liknande får nog en ärlig chans. (Med "ärlig chans" menar jag inte nödvändigtvis att särskilt många sidor blir lästa - jag vet att jag skulle rata vissa saker tämligen omgående utan att känna mig ond eller orättvis om jag vore lektör!) Att manus skulle kastas direkt i pappersinsamlingen för att författaren inte är tillräckligt snygg på det medföljande fotot eller liknande är knappast annat än ursäkter framfantiserade av besvikna författaraspiranter. (Själv skulle jag för övrigt aldrig komma på tanken att bifoga foto med mina inskickade manus, apropå ett säkert välvilligt men mycket märkligt tips läst i forumet på Kapitel1.)

Apropå ursäkter, det är lätt hänt att man tar till sådana när man blir refuserad. Kanske inte just det där med fotot, men jag medger i stället en tendens att skylla på "marknaden" eller liknande i stället för på mitt skrivandes kvalitet. Visst ges "smala" saker ut - inom vissa väldigt fast etablerade genrer och stilar som kanske inte säljer så bra men som i gengäld har stor chans till goda recensioner, fina priser och allmän kulturell status som avspeglas på förlaget. Vad gäller mer "udda" litteratur som varken är smal på det där riktigt finkulturella sättet eller givet bästsäljande ser det mörkare ut. Litteratur med en viss subkulturell inriktning, till exempel.

Som ett exempel på det refererar Bobbi-San i sin blogg ett lektörsutlåtande hon har fått om att hennes manus visserligen är bra men saknar kommersiell potential. (Jag rekommenderar för övrigt hennes blogg i största allmänhet, den är enligt min åsikt den intressantaste svenska författarbloggen, publicerade författare inräknade!) Vad "kommersiell potential" i det här sammanhanget innebär är svårt att veta med tanke på att förlagen trots allt ger ut diktsamlingar som säljer i några hundra exemplar. Men när det gäller något mer nytt och oprövat än språkmaterialistisk poesi är förlagens smärtgräns gissningsvis betydligt lägre. Fast även om jag har rätt i det gäller det att påminna mig själv om att det inte nödvändigtvis är därför mina manus refuseras, utan av kvalitetsmässiga skäl som jag kan jobba på att åtgärda!