Man ska inte ropa hej...

...innan man har kommit över bäcken, men jag kan ändå inte låta bli att skriva ett inlägg om att jag äntligen har fått svar från det första förlag jag skickade manus till! De är intresserade av mitt andra manus, med arbetsnamnet "Fru Vilhelm Wolff", som utspelar sig kring sekelskiftet 1900 i Stockholm. Jag borde kanske inte skriva det om det ändå inte blir något av, men jag är beredd att arbeta om manuset efter deras önskemål så det ska nog inte vara några problem. Förhoppningsvis inte.

Tid är ett problem, som alltid. Jag har inte hunnit mer än halvvägs på "Riksettan" som jag hade tänkt redigera klart innan årsskiftet, men jag skriver i alla fall igen. Nu är frågan om jag ska släppa allt jag har för händer för att omarbeta "Fru Vilhelm Wolff" i stället. Det är förmodligen ingen vidare bra idé, en sak i sänder. Först och främst ska jag höra vad det är de vill att jag ska ändra, mer i detalj. Synd att jag inte kan skriva på heltid, men om jag kunde det skulle jag förmodligen inte arbeta särskilt effektivt i alla fall. Nu kan åtminstone skrivandet fungera litet som en rolig distraktion från annat arbete, även om det är svårt att ha tid och ork kvar till det också.

Jag inser allt mer hur långsamt jag egentligen skriver. Jag kan sitta i timmar och bara få ned några stycken, resten av tiden går åt till att fundera, göra research och smita undan arbetet. Då är det i och för sig så gott som färdig text jag producerar. Jag kan inte skriva hastigt och lustigt utan att titta tillbaka och tänka att jag ska finputsa senare. Det måste bli rätt med en gång, både språkligt och när det gäller logik, sammanhang och historisk korrekthet. Inte för att jag är jättenoga med researchen, jag förhåller mig ganska fri, men om det inte är historiskt korrekt måste det vara medvetet fiktivt i stället, det får inte bara vara gissat eller omedvetet felaktigt.

Jag önskar att jag kunde skriva idag, men jag har annat, tråkigare arbete att göra. Som jag borde göra nu i stället för att skriva blogginlägg, så att jag kanske får en stund över till mina manus ikväll...

Önska mig lycka till med publiceringen!

Äntligen igång med skrivandet igen!

Först igår återupptog jag redigerandet av mitt första romanmanus. Som det ser ut nu blir jag inte ens färdig i januari, men det får bli som det blir. Det är åtminstone roligt igen, och jag tycker inte att det jag har skrivit tidigare är så förskräckligt dåligt längre. Det blir mer att göra i slutet, för då är det helt nya kapitel som ska till, i stället för att bara förlänga och skriva om det gamla, men det är förhoppningsvis ännu roligare. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna att manuset är klart? När de nya delarna är skrivna är det dags att omarbeta dem också, och så vidare... Tänk om man skulle få en roman publicerad och sedan gå och gräma sig för att man inte fick med någon bra idé man fick för sent i arbetet? Jag undrar om det ofta händer författare, eller om de bara ser framåt...

Jag tror jag har en del grundläggande problem med min intrig. Frågan är hur mycket man kan komma undan med som skämtsamt använda genreklyschor? Det får nog vara som det är, jag har inte ork att omstrukturera hela materialet. Om någon förlagsredaktör gillar mitt sätt att skriva i stort kan jag förmodligen få råd om vad jag borde göra om, så det får vänta. Intrig är inte min starka sida, jag har en tendens till för mycket inre monolog och för litet handling. Jag hoppas och tror att mina starka sidor är karaktärer och dialog. Karaktärerna brukar bli väldigt levande och älskvärda för mig och prata på utan att jag behöver anstränga mig så mycket. Ibland kanske de pratar på litet väl mycket, och om saker som inte leder någonvart, ungefär som med den inre monologen... I varje manus blir det någon eller några bipersoner som får ett eget liv, som jag ofta tycker mer om än huvudpersonen och önskar att jag kunde få skriva mer om. Kanske kan en sådan biperson få ett eget liv i en följetong i den här bloggen någon gång framöver...

Nu ska jag inte ödsla tid på att blogga, eller förhastat skryta om att jag har återupptagit skrivandet, utan göra det i stället.