onsdag 23 december 2009

NaNoWriMo-förlorare i år igen...

Det var förstås lögn i helvete att klara NaNoWriMo på halva tiden, men jag har åtminstone en kapitelplan, ett par färdiga kapitel och flera påbörjade att jobba på, så försöket var värt det bara för att komma igång ordentligt. Nu gäller det att slutföra det påbörjade också... Slutförande är som bekant inte min starka sida.

Till råga på allt har jag fått en ny romanidé som lockar och pockar så mycket starkare än den erotiska kollektivromanen från NaNoWriMo! Så många idéer, så litet tid... Eller kanske snarare: så litet självdisciplin, uthållighet och prioriterande av skrivande över lönearbete, umgänge samt övriga fritidssysslor. Min nya idé är till hundra procent frivol, en riktig pulp-pastisch, och känns oemotståndlig som en karamell för närvarande. Men det gör de ju alltid i den första förälskade inledningsfasen, de där romanidéerna.

Trots vintermörker har jag hittills inte kommit tillbaka in i stämning för den där mörkare och tyngre historien som går under arbetsnamnet "1666". Är jag i någon stämning just nu så är det julstämning. God jul till er som till äventyrs hänger er kvar vid den här bloggen än!

onsdag 18 november 2009

Erotiska framgångar

Jag har kastat mig in i NaNoWriMo på tok för sent och ska nu försöka tota ihop min planerade erotiska kollektivroman på halva tiden. Vi får väl se hur det går... Men hinner jag inte klart så har jag åtminstone börjat. Och jag har fått incitament - den fjärde samlingen lesbisk erotica som jag medverkar i har just kommit ut på välrenommerade Cleis Press! Till råga på allt har min historia valts ut att inleda boken och mitt namn är ett av tre författarnamn som nämns i förlagets officiella beskrivning. Wow... Den erotiska novellen i fråga skildrar ett möte mellan Jamie och Charlie, mina två motorcykelburna hjältar från de opublicerade romanerna "Riksettan" och "Kalla mig Charlie!"

fredag 7 augusti 2009

Min första recension!

Den här bloggen har blivit sorgligt försummad på sistone, men nu har jag åtminstone en god nyhet att komma med: mitt namn är nämnt i en recension av antologin Where the Girls Are! Klicka på titeln på blogginlägget för att läsa den finfina recensionen.

Annars kan jag rapportera att skrivandet går på sparlåga men att jag planerar en samling erotiska noveller på svenska till hösten. Varför inte satsa helhjärtat på den genre jag lyckas bäst inom? Alla romanprojekt är inte övergivna för det, men får vänta tills vidare...

onsdag 8 april 2009

Storhetsvansinne

Ännu ett förtryckt refuseringsbrev har droppat in, och för varje gång det sker blir jag litet tacksammare för det där lektörsomdömet jag en gång lyckades få...

För övrigt har jag fått en vansinnig idé till "1666". Och då menar jag verkligen storhetsvansinnig. Jag nämnde ju förut att jag behöver tukta min stil för att det ska passa den här berättelsen, och nu har jag kommit på ett formellt grepp som skulle tvinga mig att bokstavligen tukta minsta ord. Det skulle innebära att den prosa jag skriver naturligt i huvudet endast skulle kunna komma på fråga som första utkast, obearbetat råmaterial som sedan mödosamt måste omformas. Det skulle innebära en oerhört tidsödande skrivprocess. Det kanske inte ens skulle bli bra jämfört med om jag försökte tukta min stil lite mer på måfå, ett hugg här och var med häcksaxen som jag tycker passar. Det kanske skulle bli form på bekostnad av innehåll, ett storstilat haveri, ett monomant vansinnesprojekt som stjäl år från mina andra romanidéer. Men jag är frestad att försöka...

Och ifall någon undrar har jag tagit bort ordmätarna i menyn till höger för att de tycks ha slutat fungera för gott, inte (enbart) för att skyla över mina tillkortakommanden när det gäller att producera något.

fredag 27 mars 2009

Är allt utom rättning i ledet effektsökeri?

Thomas Götselius recension av Pauline Wolffs nya roman "Swede" i DN idag får det att krypa i mig av irritation. Inte för att den är en sågning (det är den inte) eller för att jag är ett hängivet fan av författaren (jag har inte läst henne än) utan för att hela utgångspunkten för hans recension är så orättvis. "Swede" är nämligen en Westernroman, och det ställer sig fullkomligt i vägen för Götselius omdöme. "Här tycks någon uppenbarligen ha slagit knut på sig själv för att förvåna." skriver han, och utgår sedan recensionen igenom från att det enda möjliga motivet för en – till råga på allt kvinnlig - författare i tvåtusentalets Sverige att välja Westerngenren är chockvärdet.

Samt att ”glädja förlagets marknadsavdelning”, men jag undrar jag… Inte för att jag har någon inblick i den svenska förlagsvärlden, men mitt spontana intryck är snarare att de vill ha säkra kort, romanidéer som kan anknytas till en annan författares framgång och/eller ett aktuellt samhällsfenomen. Att ”Swede” lanseras just som ny och oväntat är nog snarare av ren desperation – går den inte att inordna i någon (i den svenska samtidslitteraturen) etablerad genre får man trycka överdrivet mycket på motsatsen, själva nyhetsvärdet, i stället. Det är förstås bara rena spekulationer från min sida, men jag undrar om Götselius antagande att genrevalet mest bara är en säljande gimmick är så mycket mer välgrundat?

Hela recensionen ekar av frågan ”varför?” – varför i all världen har Wolff valt att skriva en Western när ingen annan gör det? Det är den frågan som gör mig så irriterad i all sin inskränkta ängslighet. Varför ska författaren behöva motivera det? Varför räcker det inte med ”därför!” eller ”varför inte?” till svar? I sitt desperata sökande efter ”varför?” kommer Götselius fram till att Wolff måste ha gjort ett så långsökt genreval därför att det ingår i hennes större projekt som författare att fullkomligt byta stil och genre mellan varje roman, i stället för att som så många andra författare skriva samma grundhistoria om och om igen med smärre variationer. Han ger henne åtminstone en eloge för detta ”trots mot författarskapet såsom vi känner det”, och det tycker jag han i sin tur ska ha en eloge för.

Götselius inleder själva diskussionen av romanen med att fråga sig vad en författare kan ”göra i det litterära kulissförrådet i High Chaparral”. Det tycker jag är en väldigt orättvis utgångspunkt för en recension, för vilken genre har inte sitt litterära kulissförråd? Uppväxtskildringarna från förorten har sitt, den mustiga skrönan har sitt, historiska romaner från varje epok har sitt, deckarna har sitt, och ändå ifrågasätts sällan själva utgångspunkten för romaner inom dessa genrer på samma grundläggande sätt. Det är som om de har något slags automatisk existensberättigande Wolffs roman saknar. Vad hänger det på – ”relevans”? Wolff värjer sig mot den litteratursynen i en DN-intervju (innan recensionen) där hon säger: "Det finns en ängslighet att det man skriver ska vara relevant för vår tid. Jag ser inte det som författarens primära uppgift, att spegla samtiden. Det kan vara det. Men jag är berättare, det är min uppgift." Själv tror jag ju att det där med ”relevans” främst hänger på hur inarbetad genren är på litteraturmarknaden, inte på vilka aktuella insikter berättelsen egentligen har att komma med.

Förresten, om man nu vill leta ”relevans” i Wolffs roman så ger hon några ledtrådar i samma DN-intervju. Hon pratar om hur hon har arbetat med att skildra manlighet, både hos sin antihjälte och hos de tre stenhårda antihjältinnor som är ute efter honom. Ett aktuellt tema så gott som något! Jag har ju inte läst romanen, så jag kan inte säga hur väl hon har lyckats, men manlighetsmotivet tycks hur som helst ha gått Götselius fullkomligt förbi (för att Westerns som genre av, om och för män är så självklart att det blir osynligt för en manlig recensent uppväxt med pojkböcker och cowboyfilmer?). När han skriver om de tre hämndlystna kvinnorna (som Wolff i intervjun kallar för "hjältarna" med "manliga hjälteattribut") blir han i mitt tycke rent misogyn i sitt obehag inför något så ”skräckinjagande” som våldsamma, mordiska kvinnor, och avvärjer paniken med att i samma andetag kalla dem ”ömkansvärda”. Jag känner mig nästan tvungen att läsa romanen enbart för att se till hur stor del Götselius beskrivning av dessa kvinnor som ”utmärglade flickprostituerade” och ”övergivna barn” ligger i den panikslagne manlige recensentens öga!

Överlag har faktiskt recensionen den effekten att jag blir väldigt sugen på att läsa romanen - trots min personliga aversion mot Westerns som den tråkigaste genre världen skådat. Det är ganska bra jobbat för en recension som visserligen inte är någon regelrätt sågning men ändå full av förbehåll! Jag vill läsa romanen nästan på trots, på grund av mina invändningar mot recensentens invändningar.

Och så vill jag skriva romaner som får recensenterna att lika förbryllat klia sig i huvudet. Om jag bara lyckas ta mig förbi lektörernas och redaktörernas ”varför?” först förstås… Wolff debuterade enligt recensionen med en mer ”tidstypisk” roman, och kanske är det den taktik som krävs för att senare, som etablerad författare, få experimentera. Hemska tanke!

onsdag 25 mars 2009

Smita undan skrivande med skrivande...

Jag skriver en del i jobbet och det fungerar likadant som mitt skönlitterära skrivande: samma enorma motstånd som måste övervinnas, samma oändliga uppskjutande fyllt med antingen helt andra tidsfördriv eller med överdrivna förberedelser inför skrivuppgiften innan jag väl producerar någon text. I jobbet har jag åtminstone deadlines att hålla, men när det gäller skrivandet jag gör på fritiden blir det där med "måsten" och "deadlines" desto mer relativt... Dessutom är jag hopplöst optimistisk när det gäller att lura mig själv om hur sent jag egentligen kan börja skriva för att hinna klart i tid. Jag odlar ett storslaget självbedrägeri om hur snabbt och lätt jag egentligen skriver.

Samtidigt har ju det där självbedrägeriet ett korn av sanning: i välsignade stunder kan jag bli överfallen av text som vill ut och som genererar ny text snabbare än jag hinner skriva ned den. Fast jag börjar undra om de där stunderna är så välsignade egentligen... Det tenderar nämligen att bli skönlitteratur när jag borde jobba, text till en ny roman när jag borde bearbeta en gammal, blogginlägg när jag borde skriva romaner, allt som stjäl tid och energi från uppgiften jag har att slutföra... Gör jag rätt som tar tillvara på inspirationen, eller borde jag disciplinera mig och skriva på "rätt" uppgift i stället, kan man undra?

Jag undrar också om jag skulle ha lättare för att skriva skönlitterärt om jag inte skrev alls i jobbet? Om jag över huvud taget hade ett jobb som inte krävde så mycket tankekraft eller initiativ? Kanske är jag litet utbränd när det gäller att producera tankar och ord, vilket går ut över skrivandet på fritiden. Samtidigt kan jag verkligen inte föreställa mig att ha något mer rutinartat arbete - jag skulle nog bli tokig av tristess och frustration över all bortkastad tid! Men kanske om arbetet verkligen var så mekaniskt att min tanke var fri till att jobba på egna projekt... Ja, man kan ju drömma!

Just nu skriver jag hur som helst inget skönlitterärt alls, det är helt enkelt för mycket med jobbet. Jag hoppas att det ska ge med sig snart! När det gör det tror jag jag struntar i den påbörjade bearbetningen av "Fru Vilhelm Wolff" och börjar på något som känns riktigt kul i stället...

tisdag 17 mars 2009

Subkultur

Mitt förra, långa inlägg ynglade av sig och jag funderar vidare på "subkulturellt skrivande". För att förtydliga: nu använder jag "subkultur" i en väldigt vid bemärkelse som någon form av minoritetsgrupp, medfödd eller självvald. En minoritet som delar någon form av "kultur" i form av kunskap, smak, värderingar, intressen, humor och/eller erfarenheter. Vissa sådana här minoritetsgrupper är väldigt kulturellt dominanta, i allmänhet eller inom ett visst område som exempelvis litteratursvängen (subkulturen "litteraturnördar" är t.ex. av naturliga skäl överrepresenterad bland författare och läsare). Vissa har till och med lyckats överföra sin minoritetskultur på majoriteten i form av en uppsättning frågor som har etablerats som "allmänmänskligt intressanta", och som de flesta känner igen, även om de inte känner igen sig i dem. Andra subkulturer är under olika perioder hett stoff som många diskuterar och känner till, vilket gör att en förförståelse skapas och man inte behöver uppfinna hjulet på nytt i varje litterär skildring av dem.

Men om man nu som författare råkar tillhöra en viss subkultur (säg historienörd, hårdrockare, bdsm-utövare, svenskafrikan, pingstvän, fashionista, eller en kombination av flera...) som inte är lika etablerad i allmänhetens medvetande får man problem. Ska man skriva för subkulturen eller om den för utomstående? Om man gör det förstnämnda riskerar man att inte bli utgiven alls (för att målgruppen helt enkelt är för liten och/eller för att de som jobbar på förlag inte tillhör eller känner till den och därför inte kan bedöma relevans och efterfrågan) och om man gör det sistnämnda riskerar man att exkludera just den egna subkulturen (för att skildringen blir så utslätad och pedagogisk att den enbart är av intresse för utomstående).

Om jag själv får välja skriver jag mycket hellre för en subkultur än om den. Visserligen kan det finnas ett värde i att öka "allmänhetens" kunskap om en viss subkultur, men det finns ju redan så många litterära skildringar som riktar sig till "allmänheten". Jag ser ett större egenvärde i att ge olika subkulturer den litteratur de saknar, den som är skriven inifrån och ur deras eget perspektiv. Särskilt med tanke på att minoriteter i allmänhet blir matade med majoritetskultur och därför redan är experter på att ta över andras värderingar och leva sig in i andras angelägenheter.

Idealet vore väl om man kunde kombinera de två angreppssätten och skriva något som är intressant både för utomstående och införstådda. Men jag tror att det är svårt, ungefär lika svårt som att skriva en facktext som fängslar såväl akademiska specialister som läsare utan särskilda förkunskaper. Jag kan inte låta bli att litet irriterat tänka att utomstående väl får anstränga sig och för en gångs skull läsa något som inte är skrivet speciellt för dem (precis som medlemmar av subkulturer å sin sida förväntas intressera sig för majoritetskultur). Men det är samtidigt hyckleri att tänka så eftersom vi ju alla är utomstående i relation till en mängd olika subkulturer och jag knappast är något helgon när det gäller att läsa inifrånskildringar från sådana jag själv inte tillhör (säg, apropå helgon, religioner).

Oavsett om "andra" i slutändan läser eller inte tycker jag i alla fall att det är en subkulturell rättighet att producera konst och litteratur där inifrånperspektivet är fullkomligt normaliserat och självklart, i stället för att ständigt behöva anlägga ett utifrånperspektiv och förklara och försvara sig med främmande argument och resonemang. Den senare strategin riskerar nämligen att motverka sitt syfte och bekräfta i stället för att ifrågasätta majoritetskulturen, samtidigt som den inte tillför något nytt eller eget till subkulturen.

tisdag 10 mars 2009

"Feelbad-litteraturens" tyranni

Idag fick jag ännu en refusering, en som var så opersonlig att det inte ens stod manusets namn utan bara "dina manus". Jag blev tvungen att kolla om jag hade skickat bägge mina färdiga manus till det förlaget, men nej, det var bara ett. Det gjorde mig i alla fall så här i efterhand en smula tacksam över lektörsutlåtandet. Kritik gör ondare att få, men visar i alla fall att någon har tyckt att manuset var värt att kritiseras. Standardrefuseringar är på det hela taget värre.

Apropå lektörsutlåtandet, det är en sak jag inte nämnde i mitt långa blogginlägg om det, och det är att lektören pekade ut det mest "obehagliga" inslaget i min roman som det mest "intresseväckande". Nu var det över huvud taget inte mitt syfte med skildringen att väcka obehag, men det fick mig att tänka på hur obehaget över huvud taget idealiseras i svensk litteratur. Det obehagliga är per automatik det bra, för det får läsaren och känna och reagera och stryker mothårs i stället för medhårs, så går resonemanget. Men jag är inte ett dugg intresserad av att bidra till floden av litterära eländesskildringar som bearbetar aktuella samhällsproblem. Det visste ni nog redan. Jag är tvärtom bekymrad över misärens utbredning som litterärt ideal över hela spektrat från fint till fult, brett till smalt, högt till lågt.

Finns det egentligen någon genuin "feelgood-litteratur" i Sverige utöver den som är skriven av, om och för den givna målgruppen heterosexuella, medelålders medelklassdamer med intresse för god mat, resor, natur och kultur? Jag kan inte på rak arm komma på någon. Till och med underhållningslitteraturen bygger ju mer på "igenkänningsmisär" än eskapism, verkar det som. Den svenska chickliten verkar inte särskilt glamourös utan mer inriktad på relationsproblem, utseendenojor och bortgjordhet. I deckarna har huvudpersonerna problem hemma, löser groteska mordfall på jobbet och klagar lagom förutsägbart på skitsamhället. Bästsäljare är med fördel "sanna berättelser" ur ett riktigt rafflande eländigt liv.

När det gället "populärlitteraturen" undrar jag vad som driver människor som vill ha litet förströelse att antingen få sina egna vardagsproblem bekräftade och omtuggade i en mer eller mindre diskbänksrealistisk eller komisk igenkänningsroman, eller att få gotta sig i rättfärdig indignation över riktigt utstuderad ondska och misär? Jag frågar inte som en anklagelse, utan i fascinerad förundran, eftersom det är så långt ifrån mitt eget ideal om underhållning eller avkoppling. Därmed inte sagt att jag enbart, eller ens övervägande, läser eskapistisk underhållningslitteratur, men oavsett vad jag läser vill jag njuta på ett eller annat sätt av det, och jag söker inte misär för njutnings skull.

När det gäller "finlitteraturen" så begriper jag mig inte på den här allmänt utbredda föreställningen att det skulle vara en moralisk plikt att läsa svåra, tunga och mörka böcker som bearbetar diverse ("allmänmänskliga" eller "aktuella" beroende på ideologi) problem. Mår någon annan bättre för att läsaren mår sämre? Och i så fall varför - för att läsaren går ut och agerar för att förbättra världen efter avslutat läsning? Det är för det första en ytterst tveksam effekt och för det andra en ytterst instrumentell litteratursyn! Eller finns det verkligen ett etiskt egenvärde i att "se världens ondska i vitögat"? Handlar det om en psykologisk grundsyn som utgår från att alla människor har en massa destruktiva, förbjudna och förträngda känslor och impulser inombords som man mår bra av att lufta genom att läsa om hos andra? I så fall en psykoanalytiskt färgad människosyn jag inte delar! Nej, jag begriper det inte.

Inget ont om eländesskildringarna i sig - jag ifrågasätter inte deras existensberättigande eller värde för många läsare. (Om jag gick igenom något svårt tror jag till exempel att även jag skulle vilja läsa litterära skildringar av svåra saker, att glättigare litteratur skulle kännas kväljande förljugen.) Bara deras totala dominans på den svenska litteraturmarknaden och de resonemang som används för att försvara denna dominans. Varför ses det som så viktigt och angeläget att om och om igen spegla "verkligheten" i form av verklighetens mörkaste sidor? Riskerar inte det att bara bekräfta och befästa status quo och inge en förlamande känsla av hopplöshet? Finns det kanske inget etiskt eller estetiskt värde i litterära utopier, fantasier, visioner om hur det skulle kunna vara i stället, hur man skulle kunna tänka och känna och handla...?

Ur författarnas perspektiv: vad är det som driver så många, från amatörer till proffs, att brassa på med ond, bråd död från sida ett? En djupt känd övertygelse om angelägenheten i att skildra misär litterärt? En oemotståndlig frestelse i genvägen att uppnå maximal chockverkan för att suga in och hålla kvar läsaren? Säkert ofta både och, enligt devisen att ändamålen helgar medlen. Men jag vet inte, själv tycker jag nog att det är mer oetiskt att liksom parasitera på verkligt mänskligt lidande för att ge sin konst känslomässig laddning (och riskera att bara göra publiken mer blasé), än vad det är etiskt att "öppna läsarens ögon" för (oftast redan kända)missförhållanden. På något sätt tycker jag att rent underhållningsvåld är mindre problematisk, för det är åtminstone ärligt effektsökeri, utan pretentioner på moralisk (eller estetisk!) överlägsenhet.

Men jag antar att det från författarens sida finns en rent taktisk fördel med att skildra ångest och problem, och det är att läsaren varken behöver njuta av skildringen eller känna igen sig i den, utan ändå kan känna sig som en god läsare och människa som sätter sig in i dessa svåra ämnen. Skriver man däremot eskapism, utopi, komedi eller pornografi måste läsaren i högre utsträckning dela ens drömmar, fantasier och/eller humor för att det ska fungera - för att avsett njutning ska uppstå i stället för oförstånd, avsmak eller uttråkning. (Uppstår nämnda känslor vid läsningen av eländesskildringar kan man ändå fortsätta läsa och rentav se det som ett tecken på litterär storhet.) Vilket begränsar publiken och gör att man måste vara oerhört "mainstream" för att bli utgiven inom dessa genrer i lilla Sverige. Jag skriver det inte som en anklagelse mot förlagsvärlden utan som ett konstaterande av faktum. (Fast kanske litet som en anklagelse också, eftersom eländesskildringar har så mycket högre kulturellt kapital att de kan komma undan med sämre försäljningssiffror.) Men jag hoppas ännu på att bli motbevisad...

lördag 7 mars 2009

Att beröra läsaren

Som skönlitterär författare gäller det att beröra läsaren, att väcka någon form av (helst avsedd) känsla eller reaktion i honom eller henne. Vrede, sorg och eftertanke är fint. Spänning, skräck och äckel mindre fint. Glädje, hopp och lättnad kommer oftast ganska långt ned, beroende på hur subilt de blandas med ovanstående. Men allra fulast är sexuell upphetsning och njutning. Varför då? Det är ju ganska fantastiskt att bara med ord lyckas beröra läsaren i så bokstavlig bemärkelse! Då har man verkligen lyckats. Inte för att upphetsning är den enda kroppsliga känsla man kan väcka med ord - flera av ovanstående har ju fysiska inslag som gåshud, hjärtklappning, illamående etc. Men eftersom den är så utpräglat kroppslig räknas upphetsande litteratur som "brukslitteratur" och får inte vara med och leka med de andra böckerna. Varför denna falska motsättning? Många av de erotiska noveller jag har läst har varit litteratur så god som någon vad gäller språk, stil, karaktärsteckning och intrig. På motsvarande sätt kan "riktig" litteratur vara upphetsande på en mängd olika sätt utan att nödvändigtvis vara sexuellt explicit, och det är inte fy skam det heller!

torsdag 5 mars 2009

Äntligen ett lektörsutlåtande...

Idag fick jag mitt första refuseringsbrev med lektörsutlåtande. Jag borde se det som en liten seger, särskilt som jag har tjatat om hur frustrerande förtryckta refuseringsbrev är, men på sätt och vis är det ännu svårare att få svart på vitt på vad som (någon anser) inte fungerar med ens manus. Det är alltid svårt att ta kritik på sina texter, även om det efterhand när den första reaktionen har svalnat kan vara nyttigt och givande.


För att komma till saken, det vill säga refuseringsbrevet, så började det med en del mestadels positiv kritik av manusets formella kvaliteter som språk och upplägg. Därefter följde ett citat ur ett lektörsutlåtande som skulle förklara varför förlaget hade beslutat att inte ge ut romanen. Detta lektörsutlåtande kan i stort sett sammanfattas med frågan "varför?", som jag bara kan besvara med "varför inte?". För mig är det så självklart att jag inte kan skramla fram det "budskap" eller "syfte", den "mening" eller "relevans" lektören efterlyser. Ser inte läsaren tjusningen i de frågor, teman, miljöer och karaktärer som fascinerar mig så är det inte mycket jag kan göra åt saken. Förutom att helt enkelt skriva bättre, mer entusiasmerande och mer övertygande, förstås, men det finns ändå gränser för vad man kan åstadkomma med ordmagi...

Lektören i fråga gjorde en psykologiserande läsning av mitt manus som jag är den första att medge att det inte håller för. Det har heller aldrig varit mitt syfte. Jag ska inte börja klaga på hur "missförstådd" jag är, för om läsaren helt enkelt inte tycker att det jag skriver fungerar hjälper inga argument eller bortförklaringar i världen. Men faktum kvarstår att den typ av psykologiska förklaringar och motiv lektören saknade i romanen är medvetet utelämnade. Jag använder mig att en viss typ av (populärkulturella) stereotyper i karaktärsteckningen för att komma ifrån en annan typ av (psykologiska) stereotyper som jag personligen har mycket svårare för att känna igen mig i eller bry mig om.

Lektören, å sin sida, anser tydligen inte att läsaren kan bry sig om så klichéartade karaktärer som mina. Det är tungt att höra eftersom jag i allra högsta grad bryr mig om mina karaktärer. Inte bara det; som jag har tjatat om tidigare här i bloggen är mitt skrivande framför allt karaktärsdrivet. Det känns hårt att få veta att all min egen kärlek till karaktärerna uppenbarligen inte går igenom texten och fram till läsaren. Åtminstone inte till denna specifika läsare.

Dessutom tycks inte lektören se något egenvärde i litterär erotik, och där har ju jag som erotikförfattare en annan åsikt. Jag bidrar gärna till att detaljerade, välskrivna och sexiga (i motsats till traumatiska, pinsamma och misslyckade) skildringar av erotik i högre utsträckning får flytta ut ur den specialiserade pornografiska litteraturen och in i "vanlig" skönlitteratur. Om någon frågar varför så svarar jag återigen: varför inte? Är kanske inte erotik en viktig del av livet som förtjänar att behandlas litterärt?

När jag tänker på saken kan man sammanfatta det som att mina karaktärer och intriger framför allt drivs av begär. Uppenbarligen tycker inte den här förlagslektören att begär är en tillräckligt intressant eller relevant psykologisk motivation för att göra karaktärernas handlingar begripliga. Kanske måste man dela begäret - mitt för mina karaktärer, karaktärernas för varandra - för att kunna förstå det. Det är förstås min uppgift som författare att göra begäret begripligt och smittande, men jag undrar om inte läsaren i viss mån måste vara lagd åt samma "böjelse" eller "perversion" som författaren för att det ska vara möjligt? Vilket skulle bevisas av alla de litterära kärleksskildringar jag finner stendöda och stereotypa men som andra känner igen sig i... Jag skriver vad jag själv skulle vilja läsa i stället: min egen litterära utopi. Dessvärre tycks lektören finna den dystopisk, och jag tvivlar på att den författare existerar som kan omvända läsaren så totalt!

Betyder det att det är mig det är fel på och inte "bara" min text (som om det gick att skilja de tu åt)? Jag misstänker att så är fallet: tycker man inte om mina karaktärer tycker man inte om mig, förstår man dem inte förstår man inte heller mig. Därmed inte sagt att alla måste göra det heller, men det skulle ju underlätta för min utgivning om någon förlagsredaktör gjorde det och bedömde att en tillräckligt stor andel bokköpare skulle kunna tänkas göra det också... Men det är nog så att mitt skrivande är "subkulturellt" i den bemärkelsen att läsaren bör dela en viss förförståelse och vissa referensramar med mig för att uppskatta texten, vilket begränsar marknaden. Så är det väl i och för sig med alla texter, men "subkulturen" i fråga kan ju vara större eller mindre och mer eller mindre kulturellt etablerad och inflytelserik.

Undanflykter, undanflykter... I kortversion: jag blev refuserad igen.

måndag 23 februari 2009

Goda och dåliga nyheter

Jag tar tillbaka det där jag skrev om tid, åtminstone delvis. Jag "har inte tid" att bearbeta "Fru Vilhelm Wolff" som känns måttligt lustfyllt, men nu är jag i gengäld så uppslukad av min allra senaste romanidé (som går under arbetsnamnet "1666" under ordräknaren till höger) att jag stjäl tid och energi åt den från annat jag borde göra. Det är en idé som känns litet som att komma tillbaka till mina rötter, till de teman och stämningar som fascinerade mig i tonåren. Den är mörkare i tonen än allt annat jag har skrivit under de senaste åren och blir nog svårare att skriva utan att det tippar över i patetik eller ofrivillig komik. Den ska vara "för mycket": melodramatisk och skräckgotisk och bombastisk, men för den skull ingen parodi! Den där käckheten jag fick blandad kritik för på Kapitel 1 måste tuktas. Miljön är historisk som vanligt men nu går jag längre tillbaka, ända till stormaktstiden, och skriver i en mer sagolik stil som gör "historisk korrekthet" mindre viktigt. Kanske tar jag till och med steget att blanda in övernaturliga element, vi får se...

Jag passade också på att skapa ordmätare till de andra romaner jag faktiskt har börjat skriva på, inte bara antecknat idéer och research. "Vera" är den som jag för några månader sedan entusiastiskt annonserade skulle bli mitt nästa skrivprojekt. De knappa tiotusen ord jag har fått ihop mer eller mindre skrev sig själva när jag fann den form och ton som var rätt för berättelsen, men grundidén är betydligt äldre och den utspelas i samma romanuniversum som "Riksettan" och "Kalla mig Charlie!", med en gemensam bifigur. Jag vill fortfarande färdigställa den, men jag känner inte längre någon brådska. Idén har mognat så länge redan och mår nog bara bra av att mogna ett par år till medan jag gör den research som den mer lågmälda, realistiska och historiskt förankrade romanen kräver. Framför allt har nyare idéer konkurrerat ut den som mitt hjärtebarn, och eftersom jag ännu inte officiellt har utnämnt den till "romanen under arbete" (p.g.a. att bearbetandet av "Fru Vilhelm Wolff" kom emellan) ger jag mig själv lov att fuska och ändra i prioritetsordningen.

Det är skönt att ha något nytt som uppslukar mig, för annars har jag mindre goda nyheter. Jag har fått min andra standardrefusering, denna gång via epost och undertecknat av en praktikant. Det gällde det andra manuset jag har ute den här gången - det jag själv är mest nöjd med - och ett annat förlag - det jag allra helst skulle vilja bli utgiven av - så det känns tungt. Jag ville gärna tro att mina manus åtminstone skulle förtjäna någon form av lektörsomdöme eller skäl för refusering... Och i brist på det skulle jag önska att det var som jag skrev i en bloggkommentar en gång, att förtryckta refuseringsbrev kom med kryssrutor i stil med "för kort", "fel genre", "försök med ett annat förlag", "bristande originalitet", "finns ingen marknad", "nästan men inte riktigt ända fram", "ta en språkkurs" eller "ingen chans - ge upp!". Refuserad med en kryssruta, jag vet att det skulle göra de flesta författare rasande, men då skulle man åtminstone ha en aning om det största problemet med manuset! Standardrefuseringar är så frustrerande intetsägande, de säger bara en enda sak och det är "du är inte ens nästan där för de som nästan är där får kommentarer". Om ens det - vissa förlag kanske har som policy att aldrig dela med sig av sina lektörsutlåtanden...

tisdag 17 februari 2009

Prioriteringar

Jag kommer inte att delta i det "Bok-SM" som nu går av stapeln på Kapitel1. Jag tycker helt enkelt inte om tävlingens upplägg eller "tonen" i det hela. Jag gillar inte att Piratförlagets samarbetspartner för tävlingen är Aftonbladet och jag är väldigt skeptisk till att låta deckare, memoarer, kåserier, novellsamlingar och fantasyepos tävla med "vanliga" romaner i en enda röra. Dessutom gillar jag personligen inte hela jippogrejen med prisutdelningsgala och allt, men det är ju en smaksak!

Jag har också tagit bort de smakprov på mina romaner jag hade laddat upp på Kapitel 1. Jag har funderat på det ett tag men tvekat på grund av kommentarerna jag har fått. Det som avgjorde saken var att det har dykt upp annonser på sidan i och med "Bok-SM", och det vill jag inte att mina texter ska förknippas med. Jag har ju min egen, annonsfria hemsida med smakprov.

Jag tänkte inte heller rösta i tävlingen, eftersom jag inte har tid att titta på samtliga bidrag som jag tycker att jag i rättvisans namn borde. Men så läste jag en del bidrag på måfå och hittade ett par jag tycker är värda att rekommendera, så nu röstar jag i alla fall. Egentligen tycker jag inte att mina favoriter är färdiga för utgivning - de är snarare lovande men så obearbetade att jag som förlagsredaktör skulle skriva ett utförligt och uppmuntrade refuseringsbrev. De bästa och färdigaste manusen jag har läst på Kapitel 1 tidigare är inte med i själva tävlingen, och det förvånar mig egentligen inte. Författare som har kommit så långt har väl egentligen ingen anledning att fördröja publiceringsprocessen genom att delta i en sådan här tävling i stället för att skicka manuset direkt till förlag.

Det är så mycket på jobbet nu att jag inte har tid med min planerade bearbetning av "Fru Vilhelm Wolff", än mindre att vara aktiv på Kapitel1. Om jag verkligen ville skulle jag ju kunna delta i "Bok-SM" ändå - "Fru Vilhelm Wolff" klarar minimilängden även i befintligt skick. Men jag vill inte, jag föredrar att vänta tills jag har hunnit bli klar med bearbetningen. Jag hoppas att det ska lugna ned sig på jobbet snart! Även utan tävlingens deadline att tänka på vill jag ju bli klar med "Fru Vilhelm Wolff" snart, få det undanstökat och börja på nya projekt!

Sedan jag bloggade senast har jag fått två helt nya romanidéer som jag naturligtvis i vanlig ordning vill ta itu med genast! Den ena har jag redan bestämt mig för att delta i NaNoWriMo i år med, den har ett sådant blygsamt format som känns lagom för den kortroman man ska hinna med under månaden, naturligtvis med någon månad till avsatt för bearbetning efteråt. Researchen måste jag stöka undan i förväg och otålig som jag är har jag redan påbörjat mina efterforskningar och planeringen av upplägget.

Den andra vet jag inte när jag ska ta itu med. Jag hade ju bestämt mig för att börja skriva på en av mina äldre idéer efter "Fru Vilhelm Wollf" men nu har min entusiasm för den historien svalnat och jag är alldeles inne i den nya. Idén fick jag idag och jag har redan kastat ned över tre tätskrivna sidor om den i mitt Worddokument med romanidéer. Många av temana har fascinerat mig länge, och äntligen fick jag en uppenbarelse om hur jag skulle kunna använda och fläta ihop dem! Attans också. Allt utom ett projekt måste vila, och många har redan vilat länge nog, tillräckligt länge för att jag ska ha förlorat den där första entusiasmen när idéerna stockar sig i huvudet och man önskar att man bara kunde skriva hela romanen direkt.

Och så var det det där med tid, att få tiden att räcka till ens till ett romanprojekt. Elaka läsare kan förstås invända att jag tydligen har tid att blogga. Ja, men lönearbete tar kraft och inte bara tid och att blogga kräver helt enkelt mindre energi och koncentration än att försöka prestera något skönlitterärt. Men det kanske bara är som jag försöker ursäkta mig själv inför mig själv...

tisdag 3 februari 2009

Bearbeta eller börja på nytt?

Jag har bestämt mig för att göra mer omfattande ändringar av "Fru Vilhelm Wolff" än jag hade tänkt - lägga till ett nytt berättarperspektiv och därmed några helt nya kapitel. Det blir mer jobb men i gengäld mindre tradigt att bearbeta manuset och förhoppningsvis lättare att få ihop de saknade sidorna utan att det känns som krystad utfyllnad. Just nu när idén är ny känns det i alla fall mycket mer lustfyllt att jobba på manuset, och mindre som en plikt som hänger över mig innan jag får börja på något nytt och spännande.

Jag funderar också på att delta i den ordentliga manustävling som nu ska gå av stapeln på Kapitel1 med just "Fru Vilhelm Wolff". Den borde bli klar lagom tills dess, och jag har inget särskilt annat förlag jag mycket hellre vill skicka den till än Piratförlaget, som med de andra två manusen. Jag tror väl egentligen inte att det är en typ av historia som har några chanser att bli populär i omröstningen där, men det skadar väl aldrig att delta... Blir den bara sågad kan jag ju alltid ta den ur tävlan i förtid.

Om den nu blir klar i tid till tävlingen, förstås. Jag tenderar att göra upp väldigt optimistiska planer för när jag ska vara färdig med mina manus, med tanke på hur mycket och snabbt jag i allmänhet jobbar. Bara för att jag har klarat NaNoWriMo en gång betyder det inte att min vanliga skrivartakt är särskilt hög... Även om det känns kul att jobba på en roman i teorin finns det ofta ett stort motstånd mot att verkligen ta itu med det, en lång startsträcka då jag sysslar med annat med dokumentet öppet innan jag väl kommer igång. Jag är så rysligt dålig på att ta vara på små stunder man får över till skrivande, sådär som alla säger att man måste göra för att få något gjort. Visst kan jag kasta ned idéer i ett anteckningsblock på fikarasten - men då är risken att jag blir helt uppslukad av idéer som genererar nya idéer och får svårt att återgå till annat, läs lönearbete.

Med tanke på problemet tid är det kanske dumt att lägga ned arbete på dammiga gamla "Fru Vilhelm Wolff" över huvud taget. Det vore kanske bättre att lägga min lilla skrivtid på något nytt och spännande med potential att bli bättre. Jag gillar bara inte tanken att lämna något oavslutat. Jag betraktade "Fru Vilhelm Wolff" som avslutad för två år sedan och skickade den även till ett förlag som uttalade sig positivt och intresserat och sedan aldrig mer hörde av sig. Nu känner jag att jag måste få upp den till vettig romanlängd innan jag kan skicka den till fler förlag och bli "färdig" med den för gott. Nåja, min nya idé till förlängning kommer åtminstone att göra den bättre, och det kan väl aldrig skada att öva på just bearbetning, som inte precis är min starka sida.

måndag 26 januari 2009

En läslogg i brist på skrivlogg

Jag tycker om att läsa historiska romaner, och kan alltid låtsas som att det ska föreställa "research" för egna kommande romanprojekt. Fast när det gäller research föredrar jag egentligen att läsa romaner (eller se filmer, i den mån det är möjligt) från tiden i fråga i stället för om den - det ger en mer omedelbar bild av språk och tankesätt. Hur som helst har jag råkat läsa några nyutkomna historiska romaner på sistone som nästan alla har det gemensamt att de bygger på verkliga personers öden, och här kommer några reflektioner om dem:

Helena Henschens "Hon älskade" tycker jag skulle ha gjort sig bättre som regelrätt biografi, med mer utförlig tids- och miljöskildring, tydligare kronologi och mer källhänvisningar. Själva den litterära gestaltningen kändes litet halvhjärtad och valhänt och förvirrade i mitt tycke mer än vad den tillförde. Jag förstår mig över huvud taget inte på den här vurmen för att skriva "biografiska romaner" - är man rädd för de krav på korrekthet etiketten "biografi" för med sig? Dock är jag ändå nyfiken på att läsa Henschens tidigare "I skuggan av ett brott".

Ellen Mattsons "Glädjestranden" är liksom Henschens roman baserad på verkliga händelser i författarens släkt, men är en helt annan och märkligare typ av roman. Här är den litterära gestaltningen fulländad och eventuell "verklighetsanknytning" stör inte. Inte heller får man veta särskilt mycket om det omgivande samhället, utan handlingen är förlagd till en bohuslänsk gård och ett fåtal andra hem i närheten. Tiden levandegörs genom sinnliga detaljer, inte genom svepande förklaringar. Trots att romanen inleds (publikfriande? gäckande? ironiskt?) med ett ilandspolat lik finns inte tillstymmelse till deckarintrig. Dramat utspelar sig i stället på ett inre plan, mellan en flicka som växer upp till ung kvinna, hennes morbror och hennes styvfar. Det är ett udda val av drama (ingen romantisk kärlek, inget storslaget som incest, inga av psykologins stapelvaror) och ett som läsaren inte helt förstår. Det är en väldigt "litterär" roman, som med sina poetiska bilder ligger långt ifrån de flesta historiska/biografiska romaners pedagogisk prosa.

Per Wästbergs "Anders Sparrmans resa" är återigen en biografisk roman som skulle ha gjort sig bättre som ren biografi. Wästbergs språk är bitvis suggestivt arkaiserande, bitvis tröttsamt upprabblande. Alla kända fakta om Linnélärjungen Sparrmans liv ska med! Vad författaren vill uppnå med den styltigt stiliserade och psykologiserande dialogen har jag svårt att förstå, och den utdraget upprepande kärlekshistoria som upptar romanens sista del får mig mest att skruva besvärat på mig.

Malte Perssons "Edelcrantz förbindelser" är den biografiska roman som får mig att försonas med genren och inte önska att den vore antingen biografi eller roman. Persson är för det första en tillräckligt god stilist för att inte romanen ska falla sönder i å ena sidan troget återgivna biografiska fakta och å andra sidan litterär gestaltning som tar sig friheter med den historiska personens inre (kanske för att han har valt att ständigt hålla sig på en viss - ironisk, metalitterär - distans från Edelcrantz i stället för att hoppa hejvilt mellan arkivfynd och fiktiv intimitet). Han är för det andra en tillräckligt god stilist för att romanen ska vara underhållande trots mängden historiska fakta och kulturella referenser han har knökat in mellan pärmarna. Han är för det tredje en tillräckligt god stilist för att de nutida slangord och anglicismer han strösslar prosan med får den att kännas desto mer sjuttonhundratal - talspråkligt, levande sjuttonhundratal. Han är för det fjärde en tillräckligt god stilist för att jag ska ha överseende med en viss grabbighet i stilen - ni vet den där kulturnördiga, intellektuella, okroppsliga, rentav pryda sortens grabbighet. Och för det femte har boken det vackraste omslag jag har sett på länge. (Om jag inte så hett åstundade att mina romaner ska prydas av tecknade omslag i retro pulp-stil så skulle jag önska mig liknande omslag där framsidan sitter direkt på pärmen i stället för på ett fult skyddsomslag kring en neutralt enfärgad volym.)

Carina Burmans "Hästen från Porten" är den tredje delen i hennes romanserie om den befriande fiktiva författarinnan Euthanasia Bondeson. Här finns inga biografiska anspråk och vackert så! Inte heller finns här några anspråk på realism i den befängda men mycket underhållande äventyrsintrigen. Vad som däremot finns är en historikers gedigna grundkunskap om tid och miljö och en underbar känsla för stil. Jag förstår inte de kritiker som klagar på att Euthanasia är en osympatisk huvudperson bara för att hon har höga tankar om sig själv, eller som inte gillar hennes förnumstigt kvicka berättarröst. Själv älskar jag den och skrattar högt när Burman låter henne anakronistiskt pika Guillo med anmärkningen: "Det var som en påminnelse om livet i vårt hemland, även om det väl aldrig funnits några svenska korsfarare. Om man vore lagd för historiska romaner kunde man ändå hitta på en sådan och tjäna en god summa."

torsdag 22 januari 2009

Kritik

Nu har jag äntligen vågat mig till Kapitel1 för att läsa kommentarerna jag har fått där. Ironiskt nog gjorde jag det bara för att undvika att jobba på "Fru Vilhelm Wolff" - det var visst det enda som kunde lura dit mig! Men det var nog bra att få det gjort, så att inte uppskjutandet gör det ännu värre. För inte var det så farligt. Nu när jag har läst de första kommentarerna tror jag att jag lättare kan läsa eventuella nya, även om de skulle vara mer kritiska.

Förutom övervägande bra betyg och en del nyttiga anmärkningar om historisk korrekthet fick jag ganska enhetliga kommentarer i den här stilen att fundera över:

"Välskrivet men finns det någon marknad för den här sortens berättelser?"

"Du skriver i den käcka hurtiga stil som kännetecknar en del av den tidens litteratur och film och det lyckas du bra med."

"Det enda negativa känner jag är att det är lite varning för Thor Modén."

"Bara det blir lite mer inre liv i figurerna också efterhand kommer jag att bli nöjd."

Vad gäller marknadspotentialen för käcka historiska pastischer - tja, det är inget annat att göra än att hålla tummarna, för jag har helt klart "hittat min röst"! Vad gäller själva käckheten, med positiva konnotationer till humor och mindre positiva till ytlighet, förstår jag precis vad som menas. Å ena sidan är det absolut avsiktligt, å andra sidan vill jag ju inte att mina historier och karaktärer ska vara enbart komiska. För själv älskar jag ju verkligen mina karaktärer och bryr mig mycket om dem, och jag vill ju att läsaren ska göra det också, trots att de kan synas en smula "platta" och tillskruvade.

Jag tror att den balans mellan nästan slapstickartad komik och gripande allvar som jag försöker eftersträva är vanligare i teveserier och filmer än i litteratur. Joss Whedons teveserier är utmärkta exempel - de kan vara samtidigt mycket mörka i grundtonen och ha en litet nördig och töntig humor i karaktärernas samspel och missöden. De flesta av hans karaktärer är komiska, men aldrig bara komiska, alltid älskvärda också. Och/eller skräckinjagande och/eller respektingivande &c. Det är den magiska balansen jag skulle vilja uppnå. Och i brist på det: hellre ren och skär käckhet än någon banal slentrianångest som ställföreträdare för "djup"! Men där är jag rädd att majoriteten av den läsande publiken inte alls håller med mig, och vi kommer åter till frågan om marknad...

Så fick jag en kommentar som stack ut och var alldeles oväntad, nämligen:

"Du har en alldeles speciell känsla för att skildra action, som kan vara extremt svårt i text."

Det gjorde mig både glad och förvånad. Jag har nämligen inte alls själv någon uppfattning om att jag skulle vara särskilt bra på att skildra action. Jag tycker tvärtom att det är svårt och oroar mig alltid för att inte lyckas få till spänningen i de actionsekvenser som råkar ingå i handlingen. Men tydligen är det åtminstone någon som tycker att jag har lyckats! Det känns skönt.

P.S. Om det är någon från Kapitel1 som skulle ha något emot att bli citerad här i bloggen (trots att kommentarerna redan ligger på en offentligt tillgänglig hemsida) och/eller vill att jag ska nämna namn i stället för att citera anonymt så är det bara att säga till!

tisdag 20 januari 2009

Ratad

Som Robert påpekade i en kommentar till mitt förra inlägg är Hemmets Journals Romantävling avgjord, och jag hörde inte till de lyckliga vinnarna. Nu återstår att vänta på att deras förhandsrätt att köpa följetongen ska ta slut och sedan eventuellt försöka sälja den till någon annan veckotidning. Vill ingen ha den får det väl bli gratis följetong här i bloggen!

Annars har det första förtryckta refuseringsbrevet anlänt i retur med ett av mina manus. Aldrig ett gott tecken. Fort gick det också, under två månader och det var ändå över julhelgen, men man kan se på den oordnade manusbunten att förlaget ändå har hunnit titta igenom den ordentligt och inte bara ratat den på följebrevet och första sidan. Inte för att jag tror att svenska förlag - till skillnad från i "synopsiskulturer" - någonsin ratar manus bara på följebrevet, eller ens avsaknaden av dylikt. Nej, alla manus som inte är insmetat med fekalier eller liknande får nog en ärlig chans. (Med "ärlig chans" menar jag inte nödvändigtvis att särskilt många sidor blir lästa - jag vet att jag skulle rata vissa saker tämligen omgående utan att känna mig ond eller orättvis om jag vore lektör!) Att manus skulle kastas direkt i pappersinsamlingen för att författaren inte är tillräckligt snygg på det medföljande fotot eller liknande är knappast annat än ursäkter framfantiserade av besvikna författaraspiranter. (Själv skulle jag för övrigt aldrig komma på tanken att bifoga foto med mina inskickade manus, apropå ett säkert välvilligt men mycket märkligt tips läst i forumet på Kapitel1.)

Apropå ursäkter, det är lätt hänt att man tar till sådana när man blir refuserad. Kanske inte just det där med fotot, men jag medger i stället en tendens att skylla på "marknaden" eller liknande i stället för på mitt skrivandes kvalitet. Visst ges "smala" saker ut - inom vissa väldigt fast etablerade genrer och stilar som kanske inte säljer så bra men som i gengäld har stor chans till goda recensioner, fina priser och allmän kulturell status som avspeglas på förlaget. Vad gäller mer "udda" litteratur som varken är smal på det där riktigt finkulturella sättet eller givet bästsäljande ser det mörkare ut. Litteratur med en viss subkulturell inriktning, till exempel.

Som ett exempel på det refererar Bobbi-San i sin blogg ett lektörsutlåtande hon har fått om att hennes manus visserligen är bra men saknar kommersiell potential. (Jag rekommenderar för övrigt hennes blogg i största allmänhet, den är enligt min åsikt den intressantaste svenska författarbloggen, publicerade författare inräknade!) Vad "kommersiell potential" i det här sammanhanget innebär är svårt att veta med tanke på att förlagen trots allt ger ut diktsamlingar som säljer i några hundra exemplar. Men när det gäller något mer nytt och oprövat än språkmaterialistisk poesi är förlagens smärtgräns gissningsvis betydligt lägre. Fast även om jag har rätt i det gäller det att påminna mig själv om att det inte nödvändigtvis är därför mina manus refuseras, utan av kvalitetsmässiga skäl som jag kan jobba på att åtgärda!