Är allt utom rättning i ledet effektsökeri?

Thomas Götselius recension av Pauline Wolffs nya roman "Swede" i DN idag får det att krypa i mig av irritation. Inte för att den är en sågning (det är den inte) eller för att jag är ett hängivet fan av författaren (jag har inte läst henne än) utan för att hela utgångspunkten för hans recension är så orättvis. "Swede" är nämligen en Westernroman, och det ställer sig fullkomligt i vägen för Götselius omdöme. "Här tycks någon uppenbarligen ha slagit knut på sig själv för att förvåna." skriver han, och utgår sedan recensionen igenom från att det enda möjliga motivet för en – till råga på allt kvinnlig - författare i tvåtusentalets Sverige att välja Westerngenren är chockvärdet.

Samt att ”glädja förlagets marknadsavdelning”, men jag undrar jag… Inte för att jag har någon inblick i den svenska förlagsvärlden, men mitt spontana intryck är snarare att de vill ha säkra kort, romanidéer som kan anknytas till en annan författares framgång och/eller ett aktuellt samhällsfenomen. Att ”Swede” lanseras just som ny och oväntat är nog snarare av ren desperation – går den inte att inordna i någon (i den svenska samtidslitteraturen) etablerad genre får man trycka överdrivet mycket på motsatsen, själva nyhetsvärdet, i stället. Det är förstås bara rena spekulationer från min sida, men jag undrar om Götselius antagande att genrevalet mest bara är en säljande gimmick är så mycket mer välgrundat?

Hela recensionen ekar av frågan ”varför?” – varför i all världen har Wolff valt att skriva en Western när ingen annan gör det? Det är den frågan som gör mig så irriterad i all sin inskränkta ängslighet. Varför ska författaren behöva motivera det? Varför räcker det inte med ”därför!” eller ”varför inte?” till svar? I sitt desperata sökande efter ”varför?” kommer Götselius fram till att Wolff måste ha gjort ett så långsökt genreval därför att det ingår i hennes större projekt som författare att fullkomligt byta stil och genre mellan varje roman, i stället för att som så många andra författare skriva samma grundhistoria om och om igen med smärre variationer. Han ger henne åtminstone en eloge för detta ”trots mot författarskapet såsom vi känner det”, och det tycker jag han i sin tur ska ha en eloge för.

Götselius inleder själva diskussionen av romanen med att fråga sig vad en författare kan ”göra i det litterära kulissförrådet i High Chaparral”. Det tycker jag är en väldigt orättvis utgångspunkt för en recension, för vilken genre har inte sitt litterära kulissförråd? Uppväxtskildringarna från förorten har sitt, den mustiga skrönan har sitt, historiska romaner från varje epok har sitt, deckarna har sitt, och ändå ifrågasätts sällan själva utgångspunkten för romaner inom dessa genrer på samma grundläggande sätt. Det är som om de har något slags automatisk existensberättigande Wolffs roman saknar. Vad hänger det på – ”relevans”? Wolff värjer sig mot den litteratursynen i en DN-intervju (innan recensionen) där hon säger: "Det finns en ängslighet att det man skriver ska vara relevant för vår tid. Jag ser inte det som författarens primära uppgift, att spegla samtiden. Det kan vara det. Men jag är berättare, det är min uppgift." Själv tror jag ju att det där med ”relevans” främst hänger på hur inarbetad genren är på litteraturmarknaden, inte på vilka aktuella insikter berättelsen egentligen har att komma med.

Förresten, om man nu vill leta ”relevans” i Wolffs roman så ger hon några ledtrådar i samma DN-intervju. Hon pratar om hur hon har arbetat med att skildra manlighet, både hos sin antihjälte och hos de tre stenhårda antihjältinnor som är ute efter honom. Ett aktuellt tema så gott som något! Jag har ju inte läst romanen, så jag kan inte säga hur väl hon har lyckats, men manlighetsmotivet tycks hur som helst ha gått Götselius fullkomligt förbi (för att Westerns som genre av, om och för män är så självklart att det blir osynligt för en manlig recensent uppväxt med pojkböcker och cowboyfilmer?). När han skriver om de tre hämndlystna kvinnorna (som Wolff i intervjun kallar för "hjältarna" med "manliga hjälteattribut") blir han i mitt tycke rent misogyn i sitt obehag inför något så ”skräckinjagande” som våldsamma, mordiska kvinnor, och avvärjer paniken med att i samma andetag kalla dem ”ömkansvärda”. Jag känner mig nästan tvungen att läsa romanen enbart för att se till hur stor del Götselius beskrivning av dessa kvinnor som ”utmärglade flickprostituerade” och ”övergivna barn” ligger i den panikslagne manlige recensentens öga!

Överlag har faktiskt recensionen den effekten att jag blir väldigt sugen på att läsa romanen - trots min personliga aversion mot Westerns som den tråkigaste genre världen skådat. Det är ganska bra jobbat för en recension som visserligen inte är någon regelrätt sågning men ändå full av förbehåll! Jag vill läsa romanen nästan på trots, på grund av mina invändningar mot recensentens invändningar.

Och så vill jag skriva romaner som får recensenterna att lika förbryllat klia sig i huvudet. Om jag bara lyckas ta mig förbi lektörernas och redaktörernas ”varför?” först förstås… Wolff debuterade enligt recensionen med en mer ”tidstypisk” roman, och kanske är det den taktik som krävs för att senare, som etablerad författare, få experimentera. Hemska tanke!