tisdag 10 mars 2009

"Feelbad-litteraturens" tyranni

Idag fick jag ännu en refusering, en som var så opersonlig att det inte ens stod manusets namn utan bara "dina manus". Jag blev tvungen att kolla om jag hade skickat bägge mina färdiga manus till det förlaget, men nej, det var bara ett. Det gjorde mig i alla fall så här i efterhand en smula tacksam över lektörsutlåtandet. Kritik gör ondare att få, men visar i alla fall att någon har tyckt att manuset var värt att kritiseras. Standardrefuseringar är på det hela taget värre.

Apropå lektörsutlåtandet, det är en sak jag inte nämnde i mitt långa blogginlägg om det, och det är att lektören pekade ut det mest "obehagliga" inslaget i min roman som det mest "intresseväckande". Nu var det över huvud taget inte mitt syfte med skildringen att väcka obehag, men det fick mig att tänka på hur obehaget över huvud taget idealiseras i svensk litteratur. Det obehagliga är per automatik det bra, för det får läsaren och känna och reagera och stryker mothårs i stället för medhårs, så går resonemanget. Men jag är inte ett dugg intresserad av att bidra till floden av litterära eländesskildringar som bearbetar aktuella samhällsproblem. Det visste ni nog redan. Jag är tvärtom bekymrad över misärens utbredning som litterärt ideal över hela spektrat från fint till fult, brett till smalt, högt till lågt.

Finns det egentligen någon genuin "feelgood-litteratur" i Sverige utöver den som är skriven av, om och för den givna målgruppen heterosexuella, medelålders medelklassdamer med intresse för god mat, resor, natur och kultur? Jag kan inte på rak arm komma på någon. Till och med underhållningslitteraturen bygger ju mer på "igenkänningsmisär" än eskapism, verkar det som. Den svenska chickliten verkar inte särskilt glamourös utan mer inriktad på relationsproblem, utseendenojor och bortgjordhet. I deckarna har huvudpersonerna problem hemma, löser groteska mordfall på jobbet och klagar lagom förutsägbart på skitsamhället. Bästsäljare är med fördel "sanna berättelser" ur ett riktigt rafflande eländigt liv.

När det gället "populärlitteraturen" undrar jag vad som driver människor som vill ha litet förströelse att antingen få sina egna vardagsproblem bekräftade och omtuggade i en mer eller mindre diskbänksrealistisk eller komisk igenkänningsroman, eller att få gotta sig i rättfärdig indignation över riktigt utstuderad ondska och misär? Jag frågar inte som en anklagelse, utan i fascinerad förundran, eftersom det är så långt ifrån mitt eget ideal om underhållning eller avkoppling. Därmed inte sagt att jag enbart, eller ens övervägande, läser eskapistisk underhållningslitteratur, men oavsett vad jag läser vill jag njuta på ett eller annat sätt av det, och jag söker inte misär för njutnings skull.

När det gäller "finlitteraturen" så begriper jag mig inte på den här allmänt utbredda föreställningen att det skulle vara en moralisk plikt att läsa svåra, tunga och mörka böcker som bearbetar diverse ("allmänmänskliga" eller "aktuella" beroende på ideologi) problem. Mår någon annan bättre för att läsaren mår sämre? Och i så fall varför - för att läsaren går ut och agerar för att förbättra världen efter avslutat läsning? Det är för det första en ytterst tveksam effekt och för det andra en ytterst instrumentell litteratursyn! Eller finns det verkligen ett etiskt egenvärde i att "se världens ondska i vitögat"? Handlar det om en psykologisk grundsyn som utgår från att alla människor har en massa destruktiva, förbjudna och förträngda känslor och impulser inombords som man mår bra av att lufta genom att läsa om hos andra? I så fall en psykoanalytiskt färgad människosyn jag inte delar! Nej, jag begriper det inte.

Inget ont om eländesskildringarna i sig - jag ifrågasätter inte deras existensberättigande eller värde för många läsare. (Om jag gick igenom något svårt tror jag till exempel att även jag skulle vilja läsa litterära skildringar av svåra saker, att glättigare litteratur skulle kännas kväljande förljugen.) Bara deras totala dominans på den svenska litteraturmarknaden och de resonemang som används för att försvara denna dominans. Varför ses det som så viktigt och angeläget att om och om igen spegla "verkligheten" i form av verklighetens mörkaste sidor? Riskerar inte det att bara bekräfta och befästa status quo och inge en förlamande känsla av hopplöshet? Finns det kanske inget etiskt eller estetiskt värde i litterära utopier, fantasier, visioner om hur det skulle kunna vara i stället, hur man skulle kunna tänka och känna och handla...?

Ur författarnas perspektiv: vad är det som driver så många, från amatörer till proffs, att brassa på med ond, bråd död från sida ett? En djupt känd övertygelse om angelägenheten i att skildra misär litterärt? En oemotståndlig frestelse i genvägen att uppnå maximal chockverkan för att suga in och hålla kvar läsaren? Säkert ofta både och, enligt devisen att ändamålen helgar medlen. Men jag vet inte, själv tycker jag nog att det är mer oetiskt att liksom parasitera på verkligt mänskligt lidande för att ge sin konst känslomässig laddning (och riskera att bara göra publiken mer blasé), än vad det är etiskt att "öppna läsarens ögon" för (oftast redan kända)missförhållanden. På något sätt tycker jag att rent underhållningsvåld är mindre problematisk, för det är åtminstone ärligt effektsökeri, utan pretentioner på moralisk (eller estetisk!) överlägsenhet.

Men jag antar att det från författarens sida finns en rent taktisk fördel med att skildra ångest och problem, och det är att läsaren varken behöver njuta av skildringen eller känna igen sig i den, utan ändå kan känna sig som en god läsare och människa som sätter sig in i dessa svåra ämnen. Skriver man däremot eskapism, utopi, komedi eller pornografi måste läsaren i högre utsträckning dela ens drömmar, fantasier och/eller humor för att det ska fungera - för att avsett njutning ska uppstå i stället för oförstånd, avsmak eller uttråkning. (Uppstår nämnda känslor vid läsningen av eländesskildringar kan man ändå fortsätta läsa och rentav se det som ett tecken på litterär storhet.) Vilket begränsar publiken och gör att man måste vara oerhört "mainstream" för att bli utgiven inom dessa genrer i lilla Sverige. Jag skriver det inte som en anklagelse mot förlagsvärlden utan som ett konstaterande av faktum. (Fast kanske litet som en anklagelse också, eftersom eländesskildringar har så mycket högre kulturellt kapital att de kan komma undan med sämre försäljningssiffror.) Men jag hoppas ännu på att bli motbevisad...

Inga kommentarer: