onsdag 8 april 2009

Storhetsvansinne

Ännu ett förtryckt refuseringsbrev har droppat in, och för varje gång det sker blir jag litet tacksammare för det där lektörsomdömet jag en gång lyckades få...

För övrigt har jag fått en vansinnig idé till "1666". Och då menar jag verkligen storhetsvansinnig. Jag nämnde ju förut att jag behöver tukta min stil för att det ska passa den här berättelsen, och nu har jag kommit på ett formellt grepp som skulle tvinga mig att bokstavligen tukta minsta ord. Det skulle innebära att den prosa jag skriver naturligt i huvudet endast skulle kunna komma på fråga som första utkast, obearbetat råmaterial som sedan mödosamt måste omformas. Det skulle innebära en oerhört tidsödande skrivprocess. Det kanske inte ens skulle bli bra jämfört med om jag försökte tukta min stil lite mer på måfå, ett hugg här och var med häcksaxen som jag tycker passar. Det kanske skulle bli form på bekostnad av innehåll, ett storstilat haveri, ett monomant vansinnesprojekt som stjäl år från mina andra romanidéer. Men jag är frestad att försöka...

Och ifall någon undrar har jag tagit bort ordmätarna i menyn till höger för att de tycks ha slutat fungera för gott, inte (enbart) för att skyla över mina tillkortakommanden när det gäller att producera något.

5 kommentarer:

Bobbi sa...

Det låter väldigt intressant. Blir nyfiken på vad det är för ett grepp! :)
Men det låter onekligen som att det skulle kunna bli tidsödande! Om du inte kommer in i det efter ett tag, så att det kommer naturligt? Du får väl prova och se vad som händer. Jag tycker det låter kul.

Saga Torstensson sa...

Olika versioner fyller väl olika funktioner (antar jag). Men du måste spara de råa obearbetade versionerna för sådana som mig. Jag tror på att släppa loss energin i skrivandet, utan rädsla, utan regi, utan prestige. Du är ett geni, Stella. Jag tror att det märks i allt du gör. Släpp loss monomanin, för fan, låt den blomma!

Kram Saga

Fred Anderson sa...

Jag fick mitt första refuseringsbrev i fredags och har bestämt mig för att ge upp. Det var inte ens någon form av kritik i det, bara tack och adjö.

Fjantigt, absolut, men jag hade förväntat mig att få någon kommentar om varför det var så dåligt/inte passade. Något som kunde peka på vad jag kunde ändra till exempel.

Men jag antar att de var tusen manus i veckan, så jag förstår väl varför de inte orkar skriva :)

Bobbi sa...

Hej Stella! Hur går det? Saknar dina inlägg här på bloggen! :)

Stella Sandberg sa...

Bobbi - ja du, både bloggandet och skrivandet är gravt eftersatta... Jag har haft en hektisk, aktivitetsspäckad semester, ingen lugn och ro att skriva eller ens läsa! Jag är dock fortfarande sugen på "1666" och hoppas att höst- och vinterstämning ska vara mer passande och inspirerande för den historien än vad sommaren har varit. Det sägs ju att Milton bara kunde skriva under vinterhalvåret och han är en inspirationskälla för romanen... Dock måste skrivandet då samsas med jobbet och jag har problem liksom du med att det är för mycket annat i livet och att jag inte kan/vill satsa tillräckligt helhjärtat på skrivandet. Erotiska noveller verkar dock gå lättare att få ihop lite nu och då, troligen just för att de är korta, avslutade historier som inte kräver mycket mer jobb senare.
Saga - försenat tack för all din uppmuntran!
Fred - Jag vet hur det känns. Men du vet väl att standardrefuseringer är det normala, att ytterst få får lektörsomdömen? Å andra sidan, knäcker det dig så fullständigt kanske du inte ska skriva, åtminstone inte för utgivning?