Jag skriver en del i jobbet och det fungerar likadant som mitt skönlitterära skrivande: samma enorma motstånd som måste övervinnas, samma oändliga uppskjutande fyllt med antingen helt andra tidsfördriv eller med överdrivna förberedelser inför skrivuppgiften innan jag väl producerar någon text. I jobbet har jag åtminstone deadlines att hålla, men när det gäller skrivandet jag gör på fritiden blir det där med "måsten" och "deadlines" desto mer relativt... Dessutom är jag hopplöst optimistisk när det gäller att lura mig själv om hur sent jag egentligen kan börja skriva för att hinna klart i tid. Jag odlar ett storslaget självbedrägeri om hur snabbt och lätt jag egentligen skriver.
Samtidigt har ju det där självbedrägeriet ett korn av sanning: i välsignade stunder kan jag bli överfallen av text som vill ut och som genererar ny text snabbare än jag hinner skriva ned den. Fast jag börjar undra om de där stunderna är så välsignade egentligen... Det tenderar nämligen att bli skönlitteratur när jag borde jobba, text till en ny roman när jag borde bearbeta en gammal, blogginlägg när jag borde skriva romaner, allt som stjäl tid och energi från uppgiften jag har att slutföra... Gör jag rätt som tar tillvara på inspirationen, eller borde jag disciplinera mig och skriva på "rätt" uppgift i stället, kan man undra?
Jag undrar också om jag skulle ha lättare för att skriva skönlitterärt om jag inte skrev alls i jobbet? Om jag över huvud taget hade ett jobb som inte krävde så mycket tankekraft eller initiativ? Kanske är jag litet utbränd när det gäller att producera tankar och ord, vilket går ut över skrivandet på fritiden. Samtidigt kan jag verkligen inte föreställa mig att ha något mer rutinartat arbete - jag skulle nog bli tokig av tristess och frustration över all bortkastad tid! Men kanske om arbetet verkligen var så mekaniskt att min tanke var fri till att jobba på egna projekt... Ja, man kan ju drömma!
Just nu skriver jag hur som helst inget skönlitterärt alls, det är helt enkelt för mycket med jobbet. Jag hoppas att det ska ge med sig snart! När det gör det tror jag jag struntar i den påbörjade bearbetningen av "Fru Vilhelm Wolff" och börjar på något som känns riktigt kul i stället...
Texter runtomkring – mitt debutantporträtt
17 timmar sedan
3 kommentarer:
Haha jag tror i alla fall att du gör rätt i att ta vara på inspirationen när den finns där. Jag är likadan när en text kommer och vill bli skriven, den tar sig in och kräver utrymme, men jag har märkt att om jag inte skriver den då kan det bli svårt att få igen samma känsla senare.
Jag tror också att ett jobb som krävde mindre tankemöda/kreativ energi skulle kunna vara bättre för skrivandet. Samtidigt är det ju kul med ett jobb där man får skapa och tänka!
Tack för rådet, det var det jag ville ha! Tror knappt jag skulle kunna ändra mig, kunna uppöva en sån impulskontroll. Om jag inte skriver ner mina meningar kan jag ändå inte sluta tänka på dem och älta dem i huvudet för att minnas dem till senare.
Jag undrar vilken typ av jobb de flesta författare har? De etablerade har ju ofta relaterade jobb som skrivarkursledare, lektör, recensent, översättare etc. men de som inte har något författarrykte att luta sig mot och helt enkelt behöver tjäna ihop till brödfödan? Jag undrar om de flesta opublicerade har den typ av jobb som egentligen inte alls passar kreativa människor och att det är det som driver dem att ta så mycket tid från familj och annat för att skriva vid sidan av jobbet?
Jag har läst mycket om författare och deras motvilja till att sätta igång att skriva. Det kanske ligger någon förbannaelse över dem?
Jag ska i och för sig inte säga så mycket: Jag har haft en bok i huvudet i flera år nu och jag har inte skrivit en enda rad ... ännu.
Skicka en kommentar