Idag fick jag mitt första refuseringsbrev med lektörsutlåtande. Jag borde se det som en liten seger, särskilt som jag har tjatat om hur frustrerande förtryckta refuseringsbrev är, men på sätt och vis är det ännu svårare att få svart på vitt på vad som (någon anser) inte fungerar med ens manus. Det är alltid svårt att ta kritik på sina texter, även om det efterhand när den första reaktionen har svalnat kan vara nyttigt och givande.
För att komma till saken, det vill säga refuseringsbrevet, så började det med en del mestadels positiv kritik av manusets formella kvaliteter som språk och upplägg. Därefter följde ett citat ur ett lektörsutlåtande som skulle förklara varför förlaget hade beslutat att inte ge ut romanen. Detta lektörsutlåtande kan i stort sett sammanfattas med frågan "varför?", som jag bara kan besvara med "varför inte?". För mig är det så självklart att jag inte kan skramla fram det "budskap" eller "syfte", den "mening" eller "relevans" lektören efterlyser. Ser inte läsaren tjusningen i de frågor, teman, miljöer och karaktärer som fascinerar mig så är det inte mycket jag kan göra åt saken. Förutom att helt enkelt skriva bättre, mer entusiasmerande och mer övertygande, förstås, men det finns ändå gränser för vad man kan åstadkomma med ordmagi...
Lektören i fråga gjorde en psykologiserande läsning av mitt manus som jag är den första att medge att det inte håller för. Det har heller aldrig varit mitt syfte. Jag ska inte börja klaga på hur "missförstådd" jag är, för om läsaren helt enkelt inte tycker att det jag skriver fungerar hjälper inga argument eller bortförklaringar i världen. Men faktum kvarstår att den typ av psykologiska förklaringar och motiv lektören saknade i romanen är medvetet utelämnade. Jag använder mig att en viss typ av (populärkulturella) stereotyper i karaktärsteckningen för att komma ifrån en annan typ av (psykologiska) stereotyper som jag personligen har mycket svårare för att känna igen mig i eller bry mig om.
Lektören, å sin sida, anser tydligen inte att läsaren kan bry sig om så klichéartade karaktärer som mina. Det är tungt att höra eftersom jag i allra högsta grad bryr mig om mina karaktärer. Inte bara det; som jag har tjatat om tidigare här i bloggen är mitt skrivande framför allt karaktärsdrivet. Det känns hårt att få veta att all min egen kärlek till karaktärerna uppenbarligen inte går igenom texten och fram till läsaren. Åtminstone inte till denna specifika läsare.
Dessutom tycks inte lektören se något egenvärde i litterär erotik, och där har ju jag som erotikförfattare en annan åsikt. Jag bidrar gärna till att detaljerade, välskrivna och sexiga (i motsats till traumatiska, pinsamma och misslyckade) skildringar av erotik i högre utsträckning får flytta ut ur den specialiserade pornografiska litteraturen och in i "vanlig" skönlitteratur. Om någon frågar varför så svarar jag återigen: varför inte? Är kanske inte erotik en viktig del av livet som förtjänar att behandlas litterärt?
När jag tänker på saken kan man sammanfatta det som att mina karaktärer och intriger framför allt drivs av begär. Uppenbarligen tycker inte den här förlagslektören att begär är en tillräckligt intressant eller relevant psykologisk motivation för att göra karaktärernas handlingar begripliga. Kanske måste man dela begäret - mitt för mina karaktärer, karaktärernas för varandra - för att kunna förstå det. Det är förstås min uppgift som författare att göra begäret begripligt och smittande, men jag undrar om inte läsaren i viss mån måste vara lagd åt samma "böjelse" eller "perversion" som författaren för att det ska vara möjligt? Vilket skulle bevisas av alla de litterära kärleksskildringar jag finner stendöda och stereotypa men som andra känner igen sig i... Jag skriver vad jag själv skulle vilja läsa i stället: min egen litterära utopi. Dessvärre tycks lektören finna den dystopisk, och jag tvivlar på att den författare existerar som kan omvända läsaren så totalt!
Betyder det att det är mig det är fel på och inte "bara" min text (som om det gick att skilja de tu åt)? Jag misstänker att så är fallet: tycker man inte om mina karaktärer tycker man inte om mig, förstår man dem inte förstår man inte heller mig. Därmed inte sagt att alla måste göra det heller, men det skulle ju underlätta för min utgivning om någon förlagsredaktör gjorde det och bedömde att en tillräckligt stor andel bokköpare skulle kunna tänkas göra det också... Men det är nog så att mitt skrivande är "subkulturellt" i den bemärkelsen att läsaren bör dela en viss förförståelse och vissa referensramar med mig för att uppskatta texten, vilket begränsar marknaden. Så är det väl i och för sig med alla texter, men "subkulturen" i fråga kan ju vara större eller mindre och mer eller mindre kulturellt etablerad och inflytelserik.
Undanflykter, undanflykter... I kortversion: jag blev refuserad igen.
Enkät: Hur firar du de små segrarna på väg mot debuten?
14 timmar sedan
2 kommentarer:
Håller med dig - hur gärna man än vill ha dem är det tufft att få lektörsutlåtanden. När jag fick ett sådant kändes det som att manuset blev dissekerat ner till minsta beståndsdel, och jag kände också att lektören inte förstod riktigt... Kanske är det som du skriver att det kan behövas en förförståelse eller ett intresse för att förstå vissa inriktningar/genrer. När det gäller musik känns det som att det är mera vedertaget att det finns olika genrer och att alla människor kanske inte kan förstå/bedöma alla, även om de arbetar i musikbranschen. Men samtidigt frågar jag mig själv om det egentligen är undanflykter jag håller på med när jag resonerar så. Svårt att svara på!
Hoppas det också fanns något matnyttigt i utlåtandet. För min egen del tog det ett tag innan jag kunde ta till mig kritiken, men efter ett tag hittade jag några synpunkter som var värda att beakta och som jag använde när jag bearbetade manuset.
Ack ja! Man vill ha kritik men när man väl får den så ångrar man sig...
Angående om det fanns något matnyttigt att ta fasta på i utlåtandet så finns det säkert det, men det var kort och kanske inte tillräckligt detaljerat för att vara riktigt konstruktivt. I alla fall inte för att bearbeta samma manus - det mest nedslående var ju att det i stort sett ifrågasatte, eller avfärdade som meningslöst och ointressant, hela min idé, hela mitt projekt. I sammanfattning ungefär: "Ja du behärskar visserligen skrivandets hantverk hyfsat men du måste använda det till att skriva en helt annan sorts roman med mer aktuell problematik och djuplodande psykologi för att bli utgiven!" Det är ju ganska knäckande, och ganska mycket i linje med de kommentarer jag fick på Kapitel1 också, som ifrågasatte marknaden för min genre. Men vad kan jag göra, jag kan ju inte skriva något annat än det jag själv vill skriva (och läsa), inte anpassa mig efter vad andra hellre kan tänkas vilja läsa...
Det känns också ganska typiskt att det inslag som lektören pekade ut som mest "intressant" var det han/hon fann mest "obehagligt". Det tyder ju på en läsning som går rakt emot mina avsikter, men väldigt mycket i linje med den svenska litteraturmarknadens dominans för eländesskildringar i alla genrer från högt till lågt, brett till smalt, fint till fult, uppbyggligt till underhållande.
Hmm, det här skulle bli väldigt långt om jag skrev ner alla mina tankar om detta, det får nog bli ett eget blogginlägg i stället...
Skicka en kommentar