tisdag 17 mars 2009

Subkultur

Mitt förra, långa inlägg ynglade av sig och jag funderar vidare på "subkulturellt skrivande". För att förtydliga: nu använder jag "subkultur" i en väldigt vid bemärkelse som någon form av minoritetsgrupp, medfödd eller självvald. En minoritet som delar någon form av "kultur" i form av kunskap, smak, värderingar, intressen, humor och/eller erfarenheter. Vissa sådana här minoritetsgrupper är väldigt kulturellt dominanta, i allmänhet eller inom ett visst område som exempelvis litteratursvängen (subkulturen "litteraturnördar" är t.ex. av naturliga skäl överrepresenterad bland författare och läsare). Vissa har till och med lyckats överföra sin minoritetskultur på majoriteten i form av en uppsättning frågor som har etablerats som "allmänmänskligt intressanta", och som de flesta känner igen, även om de inte känner igen sig i dem. Andra subkulturer är under olika perioder hett stoff som många diskuterar och känner till, vilket gör att en förförståelse skapas och man inte behöver uppfinna hjulet på nytt i varje litterär skildring av dem.

Men om man nu som författare råkar tillhöra en viss subkultur (säg historienörd, hårdrockare, bdsm-utövare, svenskafrikan, pingstvän, fashionista, eller en kombination av flera...) som inte är lika etablerad i allmänhetens medvetande får man problem. Ska man skriva för subkulturen eller om den för utomstående? Om man gör det förstnämnda riskerar man att inte bli utgiven alls (för att målgruppen helt enkelt är för liten och/eller för att de som jobbar på förlag inte tillhör eller känner till den och därför inte kan bedöma relevans och efterfrågan) och om man gör det sistnämnda riskerar man att exkludera just den egna subkulturen (för att skildringen blir så utslätad och pedagogisk att den enbart är av intresse för utomstående).

Om jag själv får välja skriver jag mycket hellre för en subkultur än om den. Visserligen kan det finnas ett värde i att öka "allmänhetens" kunskap om en viss subkultur, men det finns ju redan så många litterära skildringar som riktar sig till "allmänheten". Jag ser ett större egenvärde i att ge olika subkulturer den litteratur de saknar, den som är skriven inifrån och ur deras eget perspektiv. Särskilt med tanke på att minoriteter i allmänhet blir matade med majoritetskultur och därför redan är experter på att ta över andras värderingar och leva sig in i andras angelägenheter.

Idealet vore väl om man kunde kombinera de två angreppssätten och skriva något som är intressant både för utomstående och införstådda. Men jag tror att det är svårt, ungefär lika svårt som att skriva en facktext som fängslar såväl akademiska specialister som läsare utan särskilda förkunskaper. Jag kan inte låta bli att litet irriterat tänka att utomstående väl får anstränga sig och för en gångs skull läsa något som inte är skrivet speciellt för dem (precis som medlemmar av subkulturer å sin sida förväntas intressera sig för majoritetskultur). Men det är samtidigt hyckleri att tänka så eftersom vi ju alla är utomstående i relation till en mängd olika subkulturer och jag knappast är något helgon när det gäller att läsa inifrånskildringar från sådana jag själv inte tillhör (säg, apropå helgon, religioner).

Oavsett om "andra" i slutändan läser eller inte tycker jag i alla fall att det är en subkulturell rättighet att producera konst och litteratur där inifrånperspektivet är fullkomligt normaliserat och självklart, i stället för att ständigt behöva anlägga ett utifrånperspektiv och förklara och försvara sig med främmande argument och resonemang. Den senare strategin riskerar nämligen att motverka sitt syfte och bekräfta i stället för att ifrågasätta majoritetskulturen, samtidigt som den inte tillför något nytt eller eget till subkulturen.

4 kommentarer:

Bobbi sa...

Jag föredrar (som du säkert anar) också att skriva för de redan insatta hellre än "allmänheten" - med den lilla förhoppningen att det trots allt finns tillräckligt många intresserade. Vilket är oerhört svårt att veta!

Jag tror inte att jag skulle kunna göra annorlunda, jag skulle nog inte kunna "marknadsanpassa" det jag skriver. Där finns det definitivt en skillnad mellan skrivandet och det kreativa skapande jag håller på med på mitt dagliga jobb, i vilket det ingår att försöka tänka marknadsmässigt... För mig är skrivandet en fristad från det och det får bli hur smalt det vill. Det har jag kommit fram till. Tror inte jag skulle kunna göra det annars. Men sedan kommer frågan hur man når ut till läsare. Det är knivigt!

Stella Sandberg sa...

Jag hejar på dig! Jag tror inte att det skulle bli bra om du försökte "marknadsanpassa" ditt skrivande. Mindre anpassningar kan man väl göra, som att slänga in en förklaring här och var, men jag tror att det är viktigt att själva perspektivet får vara ett inifrånperspektiv som "normaliserar" subkulturen.
Alltför ofta tycker jag att skönlitterära författare verkar ha en "journalistisk" ingång till sina ämnen, där de skildrar ett "intressant" fenomen utifrån som i ett reportage. Även om boken är skriven "inifrån" i första person tycker jag att det kan kännas så, tillrättalagt för utomstående och inte trovärdigt för de läsare som faktiskt är införstådda.
Jag kommer att tänka på att det stod i DN häromdagen om några hårdrockare som kommit fram till Ulf Stark och tackat honom för att han var den första som skrivit positivt om hårdrockare, i "Dårfinkar och dönickar". Nu har ju den boken över 20 år på nacken, så han kanske verkligen var först (i Sverige), men jag kan inte låta bli att tänka att det säkert finns massor av folk som har skrivit positivt om hårdrockare, det är bara det att de inte blir utgivna! Ibland tror jag att förlagen är fegare än läsarna också, och sorterar bort mycket "smalt" som inte är smalt på exakt rätt redan litterärt beprövade sätt. Men det ingår förstås i deras jobb att inte ta onödiga risker! Den "smala" boken kanske intresserar en bredare läsekrets än de tror, men risken finns ju också att den inte säljer alls eftersom subkulturen den främst riktar sig till inte läser böcker över huvud taget...

Bobbi sa...

Haha, så kan det vara. Det är något jag funderat på själv, ifall de jag skriver om/för läser böcker..! Jag hoppas på det i alla fall. :)
Tror att det kan vara precis som du skriver att förlagen är fegare än läsarna. Vissa subkulturer är betydligt större än vad de flesta tycks tro, eftersom de får oproportionerligt litet utrymme i medierna. T ex vad gäller hårdrock så är ju Sweden Rock numera den största festivalen i Sverige, och hårdrock så stort att det knappt borde ses som en subkultur. Flera svenska hårdrocksband är världskända, ändå snackas det inte så mycket om dem, och många mindre kända band får mer uppmärksamhet. Det är intressant och lite svårt att greppa varför det blir så.

Stella Sandberg sa...

Om inte annat så kanske de börjar läsa om de för en gångs skull får böcker skrivna speciellt för dem, och så når boken helt nya grupper av läsare som sedan kanske fortsätter läsa av bara farten, vilket borde göra förlagen glada! Det gäller bara att nå ut till dem så de får veta att boken finns om de inte läser recensioner eller så...
Jag har en teori om subkulturers osynlighet och det är att de flesta journalister i de flesta större rikstäckande medier rör sig i ungefär samma Stockholmskretsar där vissa artister (och klädmärken, maträtter, till och med samhällsproblem...) unisont lyfts fram vid vissa tillfällen. De utgör helt enkelt något av en egen subkultur som de skriver om och för, det är bara det att de misstar den för "allmänintresse" (till skillnad från journalister i medvetet subkulturella medier). Ibland får de plötsligt upp ögonen för en annan subkultur (som ofta rent numerärt är större) och så får den sin stund i rampljuset, annars inte.