Goda och dåliga nyheter

Jag tar tillbaka det där jag skrev om tid, åtminstone delvis. Jag "har inte tid" att bearbeta "Fru Vilhelm Wolff" som känns måttligt lustfyllt, men nu är jag i gengäld så uppslukad av min allra senaste romanidé (som går under arbetsnamnet "1666" under ordräknaren till höger) att jag stjäl tid och energi åt den från annat jag borde göra. Det är en idé som känns litet som att komma tillbaka till mina rötter, till de teman och stämningar som fascinerade mig i tonåren. Den är mörkare i tonen än allt annat jag har skrivit under de senaste åren och blir nog svårare att skriva utan att det tippar över i patetik eller ofrivillig komik. Den ska vara "för mycket": melodramatisk och skräckgotisk och bombastisk, men för den skull ingen parodi! Den där käckheten jag fick blandad kritik för på Kapitel 1 måste tuktas. Miljön är historisk som vanligt men nu går jag längre tillbaka, ända till stormaktstiden, och skriver i en mer sagolik stil som gör "historisk korrekthet" mindre viktigt. Kanske tar jag till och med steget att blanda in övernaturliga element, vi får se...

Jag passade också på att skapa ordmätare till de andra romaner jag faktiskt har börjat skriva på, inte bara antecknat idéer och research. "Vera" är den som jag för några månader sedan entusiastiskt annonserade skulle bli mitt nästa skrivprojekt. De knappa tiotusen ord jag har fått ihop mer eller mindre skrev sig själva när jag fann den form och ton som var rätt för berättelsen, men grundidén är betydligt äldre och den utspelas i samma romanuniversum som "Riksettan" och "Kalla mig Charlie!", med en gemensam bifigur. Jag vill fortfarande färdigställa den, men jag känner inte längre någon brådska. Idén har mognat så länge redan och mår nog bara bra av att mogna ett par år till medan jag gör den research som den mer lågmälda, realistiska och historiskt förankrade romanen kräver. Framför allt har nyare idéer konkurrerat ut den som mitt hjärtebarn, och eftersom jag ännu inte officiellt har utnämnt den till "romanen under arbete" (p.g.a. att bearbetandet av "Fru Vilhelm Wolff" kom emellan) ger jag mig själv lov att fuska och ändra i prioritetsordningen.

Det är skönt att ha något nytt som uppslukar mig, för annars har jag mindre goda nyheter. Jag har fått min andra standardrefusering, denna gång via epost och undertecknat av en praktikant. Det gällde det andra manuset jag har ute den här gången - det jag själv är mest nöjd med - och ett annat förlag - det jag allra helst skulle vilja bli utgiven av - så det känns tungt. Jag ville gärna tro att mina manus åtminstone skulle förtjäna någon form av lektörsomdöme eller skäl för refusering... Och i brist på det skulle jag önska att det var som jag skrev i en bloggkommentar en gång, att förtryckta refuseringsbrev kom med kryssrutor i stil med "för kort", "fel genre", "försök med ett annat förlag", "bristande originalitet", "finns ingen marknad", "nästan men inte riktigt ända fram", "ta en språkkurs" eller "ingen chans - ge upp!". Refuserad med en kryssruta, jag vet att det skulle göra de flesta författare rasande, men då skulle man åtminstone ha en aning om det största problemet med manuset! Standardrefuseringar är så frustrerande intetsägande, de säger bara en enda sak och det är "du är inte ens nästan där för de som nästan är där får kommentarer". Om ens det - vissa förlag kanske har som policy att aldrig dela med sig av sina lektörsutlåtanden...