Äntligen igång med skrivandet igen!

Först igår återupptog jag redigerandet av mitt första romanmanus. Som det ser ut nu blir jag inte ens färdig i januari, men det får bli som det blir. Det är åtminstone roligt igen, och jag tycker inte att det jag har skrivit tidigare är så förskräckligt dåligt längre. Det blir mer att göra i slutet, för då är det helt nya kapitel som ska till, i stället för att bara förlänga och skriva om det gamla, men det är förhoppningsvis ännu roligare. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna att manuset är klart? När de nya delarna är skrivna är det dags att omarbeta dem också, och så vidare... Tänk om man skulle få en roman publicerad och sedan gå och gräma sig för att man inte fick med någon bra idé man fick för sent i arbetet? Jag undrar om det ofta händer författare, eller om de bara ser framåt...

Jag tror jag har en del grundläggande problem med min intrig. Frågan är hur mycket man kan komma undan med som skämtsamt använda genreklyschor? Det får nog vara som det är, jag har inte ork att omstrukturera hela materialet. Om någon förlagsredaktör gillar mitt sätt att skriva i stort kan jag förmodligen få råd om vad jag borde göra om, så det får vänta. Intrig är inte min starka sida, jag har en tendens till för mycket inre monolog och för litet handling. Jag hoppas och tror att mina starka sidor är karaktärer och dialog. Karaktärerna brukar bli väldigt levande och älskvärda för mig och prata på utan att jag behöver anstränga mig så mycket. Ibland kanske de pratar på litet väl mycket, och om saker som inte leder någonvart, ungefär som med den inre monologen... I varje manus blir det någon eller några bipersoner som får ett eget liv, som jag ofta tycker mer om än huvudpersonen och önskar att jag kunde få skriva mer om. Kanske kan en sådan biperson få ett eget liv i en följetong i den här bloggen någon gång framöver...

Nu ska jag inte ödsla tid på att blogga, eller förhastat skryta om att jag har återupptagit skrivandet, utan göra det i stället.