Kritik

Nu har jag äntligen vågat mig till Kapitel1 för att läsa kommentarerna jag har fått där. Ironiskt nog gjorde jag det bara för att undvika att jobba på "Fru Vilhelm Wolff" - det var visst det enda som kunde lura dit mig! Men det var nog bra att få det gjort, så att inte uppskjutandet gör det ännu värre. För inte var det så farligt. Nu när jag har läst de första kommentarerna tror jag att jag lättare kan läsa eventuella nya, även om de skulle vara mer kritiska.

Förutom övervägande bra betyg och en del nyttiga anmärkningar om historisk korrekthet fick jag ganska enhetliga kommentarer i den här stilen att fundera över:

"Välskrivet men finns det någon marknad för den här sortens berättelser?"

"Du skriver i den käcka hurtiga stil som kännetecknar en del av den tidens litteratur och film och det lyckas du bra med."

"Det enda negativa känner jag är att det är lite varning för Thor Modén."

"Bara det blir lite mer inre liv i figurerna också efterhand kommer jag att bli nöjd."

Vad gäller marknadspotentialen för käcka historiska pastischer - tja, det är inget annat att göra än att hålla tummarna, för jag har helt klart "hittat min röst"! Vad gäller själva käckheten, med positiva konnotationer till humor och mindre positiva till ytlighet, förstår jag precis vad som menas. Å ena sidan är det absolut avsiktligt, å andra sidan vill jag ju inte att mina historier och karaktärer ska vara enbart komiska. För själv älskar jag ju verkligen mina karaktärer och bryr mig mycket om dem, och jag vill ju att läsaren ska göra det också, trots att de kan synas en smula "platta" och tillskruvade.

Jag tror att den balans mellan nästan slapstickartad komik och gripande allvar som jag försöker eftersträva är vanligare i teveserier och filmer än i litteratur. Joss Whedons teveserier är utmärkta exempel - de kan vara samtidigt mycket mörka i grundtonen och ha en litet nördig och töntig humor i karaktärernas samspel och missöden. De flesta av hans karaktärer är komiska, men aldrig bara komiska, alltid älskvärda också. Och/eller skräckinjagande och/eller respektingivande &c. Det är den magiska balansen jag skulle vilja uppnå. Och i brist på det: hellre ren och skär käckhet än någon banal slentrianångest som ställföreträdare för "djup"! Men där är jag rädd att majoriteten av den läsande publiken inte alls håller med mig, och vi kommer åter till frågan om marknad...

Så fick jag en kommentar som stack ut och var alldeles oväntad, nämligen:

"Du har en alldeles speciell känsla för att skildra action, som kan vara extremt svårt i text."

Det gjorde mig både glad och förvånad. Jag har nämligen inte alls själv någon uppfattning om att jag skulle vara särskilt bra på att skildra action. Jag tycker tvärtom att det är svårt och oroar mig alltid för att inte lyckas få till spänningen i de actionsekvenser som råkar ingå i handlingen. Men tydligen är det åtminstone någon som tycker att jag har lyckats! Det känns skönt.

P.S. Om det är någon från Kapitel1 som skulle ha något emot att bli citerad här i bloggen (trots att kommentarerna redan ligger på en offentligt tillgänglig hemsida) och/eller vill att jag ska nämna namn i stället för att citera anonymt så är det bara att säga till!