En läslogg i brist på skrivlogg

Jag tycker om att läsa historiska romaner, och kan alltid låtsas som att det ska föreställa "research" för egna kommande romanprojekt. Fast när det gäller research föredrar jag egentligen att läsa romaner (eller se filmer, i den mån det är möjligt) från tiden i fråga i stället för om den - det ger en mer omedelbar bild av språk och tankesätt. Hur som helst har jag råkat läsa några nyutkomna historiska romaner på sistone som nästan alla har det gemensamt att de bygger på verkliga personers öden, och här kommer några reflektioner om dem:

Helena Henschens "Hon älskade" tycker jag skulle ha gjort sig bättre som regelrätt biografi, med mer utförlig tids- och miljöskildring, tydligare kronologi och mer källhänvisningar. Själva den litterära gestaltningen kändes litet halvhjärtad och valhänt och förvirrade i mitt tycke mer än vad den tillförde. Jag förstår mig över huvud taget inte på den här vurmen för att skriva "biografiska romaner" - är man rädd för de krav på korrekthet etiketten "biografi" för med sig? Dock är jag ändå nyfiken på att läsa Henschens tidigare "I skuggan av ett brott".

Ellen Mattsons "Glädjestranden" är liksom Henschens roman baserad på verkliga händelser i författarens släkt, men är en helt annan och märkligare typ av roman. Här är den litterära gestaltningen fulländad och eventuell "verklighetsanknytning" stör inte. Inte heller får man veta särskilt mycket om det omgivande samhället, utan handlingen är förlagd till en bohuslänsk gård och ett fåtal andra hem i närheten. Tiden levandegörs genom sinnliga detaljer, inte genom svepande förklaringar. Trots att romanen inleds (publikfriande? gäckande? ironiskt?) med ett ilandspolat lik finns inte tillstymmelse till deckarintrig. Dramat utspelar sig i stället på ett inre plan, mellan en flicka som växer upp till ung kvinna, hennes morbror och hennes styvfar. Det är ett udda val av drama (ingen romantisk kärlek, inget storslaget som incest, inga av psykologins stapelvaror) och ett som läsaren inte helt förstår. Det är en väldigt "litterär" roman, som med sina poetiska bilder ligger långt ifrån de flesta historiska/biografiska romaners pedagogisk prosa.

Per Wästbergs "Anders Sparrmans resa" är återigen en biografisk roman som skulle ha gjort sig bättre som ren biografi. Wästbergs språk är bitvis suggestivt arkaiserande, bitvis tröttsamt upprabblande. Alla kända fakta om Linnélärjungen Sparrmans liv ska med! Vad författaren vill uppnå med den styltigt stiliserade och psykologiserande dialogen har jag svårt att förstå, och den utdraget upprepande kärlekshistoria som upptar romanens sista del får mig mest att skruva besvärat på mig.

Malte Perssons "Edelcrantz förbindelser" är den biografiska roman som får mig att försonas med genren och inte önska att den vore antingen biografi eller roman. Persson är för det första en tillräckligt god stilist för att inte romanen ska falla sönder i å ena sidan troget återgivna biografiska fakta och å andra sidan litterär gestaltning som tar sig friheter med den historiska personens inre (kanske för att han har valt att ständigt hålla sig på en viss - ironisk, metalitterär - distans från Edelcrantz i stället för att hoppa hejvilt mellan arkivfynd och fiktiv intimitet). Han är för det andra en tillräckligt god stilist för att romanen ska vara underhållande trots mängden historiska fakta och kulturella referenser han har knökat in mellan pärmarna. Han är för det tredje en tillräckligt god stilist för att de nutida slangord och anglicismer han strösslar prosan med får den att kännas desto mer sjuttonhundratal - talspråkligt, levande sjuttonhundratal. Han är för det fjärde en tillräckligt god stilist för att jag ska ha överseende med en viss grabbighet i stilen - ni vet den där kulturnördiga, intellektuella, okroppsliga, rentav pryda sortens grabbighet. Och för det femte har boken det vackraste omslag jag har sett på länge. (Om jag inte så hett åstundade att mina romaner ska prydas av tecknade omslag i retro pulp-stil så skulle jag önska mig liknande omslag där framsidan sitter direkt på pärmen i stället för på ett fult skyddsomslag kring en neutralt enfärgad volym.)

Carina Burmans "Hästen från Porten" är den tredje delen i hennes romanserie om den befriande fiktiva författarinnan Euthanasia Bondeson. Här finns inga biografiska anspråk och vackert så! Inte heller finns här några anspråk på realism i den befängda men mycket underhållande äventyrsintrigen. Vad som däremot finns är en historikers gedigna grundkunskap om tid och miljö och en underbar känsla för stil. Jag förstår inte de kritiker som klagar på att Euthanasia är en osympatisk huvudperson bara för att hon har höga tankar om sig själv, eller som inte gillar hennes förnumstigt kvicka berättarröst. Själv älskar jag den och skrattar högt när Burman låter henne anakronistiskt pika Guillo med anmärkningen: "Det var som en påminnelse om livet i vårt hemland, även om det väl aldrig funnits några svenska korsfarare. Om man vore lagd för historiska romaner kunde man ändå hitta på en sådan och tjäna en god summa."