Som Robert påpekade i en kommentar till mitt förra inlägg är Hemmets Journals Romantävling avgjord, och jag hörde inte till de lyckliga vinnarna. Nu återstår att vänta på att deras förhandsrätt att köpa följetongen ska ta slut och sedan eventuellt försöka sälja den till någon annan veckotidning. Vill ingen ha den får det väl bli gratis följetong här i bloggen!
Annars har det första förtryckta refuseringsbrevet anlänt i retur med ett av mina manus. Aldrig ett gott tecken. Fort gick det också, under två månader och det var ändå över julhelgen, men man kan se på den oordnade manusbunten att förlaget ändå har hunnit titta igenom den ordentligt och inte bara ratat den på följebrevet och första sidan. Inte för att jag tror att svenska förlag - till skillnad från i "synopsiskulturer" - någonsin ratar manus bara på följebrevet, eller ens avsaknaden av dylikt. Nej, alla manus som inte är insmetat med fekalier eller liknande får nog en ärlig chans. (Med "ärlig chans" menar jag inte nödvändigtvis att särskilt många sidor blir lästa - jag vet att jag skulle rata vissa saker tämligen omgående utan att känna mig ond eller orättvis om jag vore lektör!) Att manus skulle kastas direkt i pappersinsamlingen för att författaren inte är tillräckligt snygg på det medföljande fotot eller liknande är knappast annat än ursäkter framfantiserade av besvikna författaraspiranter. (Själv skulle jag för övrigt aldrig komma på tanken att bifoga foto med mina inskickade manus, apropå ett säkert välvilligt men mycket märkligt tips läst i forumet på Kapitel1.)
Apropå ursäkter, det är lätt hänt att man tar till sådana när man blir refuserad. Kanske inte just det där med fotot, men jag medger i stället en tendens att skylla på "marknaden" eller liknande i stället för på mitt skrivandes kvalitet. Visst ges "smala" saker ut - inom vissa väldigt fast etablerade genrer och stilar som kanske inte säljer så bra men som i gengäld har stor chans till goda recensioner, fina priser och allmän kulturell status som avspeglas på förlaget. Vad gäller mer "udda" litteratur som varken är smal på det där riktigt finkulturella sättet eller givet bästsäljande ser det mörkare ut. Litteratur med en viss subkulturell inriktning, till exempel.
Som ett exempel på det refererar Bobbi-San i sin blogg ett lektörsutlåtande hon har fått om att hennes manus visserligen är bra men saknar kommersiell potential. (Jag rekommenderar för övrigt hennes blogg i största allmänhet, den är enligt min åsikt den intressantaste svenska författarbloggen, publicerade författare inräknade!) Vad "kommersiell potential" i det här sammanhanget innebär är svårt att veta med tanke på att förlagen trots allt ger ut diktsamlingar som säljer i några hundra exemplar. Men när det gäller något mer nytt och oprövat än språkmaterialistisk poesi är förlagens smärtgräns gissningsvis betydligt lägre. Fast även om jag har rätt i det gäller det att påminna mig själv om att det inte nödvändigtvis är därför mina manus refuseras, utan av kvalitetsmässiga skäl som jag kan jobba på att åtgärda!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Aldrig kul med refuseringar, jag har en hel bunt (som sagt).
Jag har kommit till en vändning nu. I dagsläget betyder det ingenting. Men det är ett förlag som sagt att jag har ett personligt berättarspråk och de gillar det jag skrivit. Jag har sänt in manuset en andra gång efter önskemål om utbyggnad.
Även om jag skulle bli refuserad av dem i slutändan, vet jag nu att jag kan.
Ge aldrig upp, är det jag vill säga.
Tack Liz, jag har inga planer på att ge upp! Inte än i alla fall. Sedan kan ju andra saker i livet komma emellan och kännas viktigare än skrivandet...
Tack för dina ord om min blogg, de gjorde mig jätteglad! :)
Visst är det svårt att veta vad man faller på - det är antagligen många olika hänsyn som tas när ett manus förkastas eller antas. En positiv sak med att tänka att det kan ha varit något i berättelsens uppbyggnad, språk eller liknande är att det faktiskt går att göra något åt. Förlagets bedömning av marknadspotentialen är svårare att påverka. Å andra sidan tror jag att marknaden också kan vara svår att bedöma, speciellt när det gäller oprövade kort. Vad ett förlag bedömer som något de inte kan marknadsföra, kanske godtas av ett annat - så där gäller det väl mest att prova många olika förlag.
Det allra bästa vore om förlagen kunde (ärligt) tala om varför de refuserar, men oftast är det ju svårt att få svar på det!
Det är lite synd, för de har ju uppenbarligen tillgång till mer eller mindre utförliga lektörsutlåtanden som de baserar sitt beslut på och som de skulle kunna klistra in eller kort sammanfatta i refuseringsbreven. Samtidigt förstår jag vilka hänsyn (förutom tidsbrist) som ligger bakom att de inte gör det - de har nog erfarenhet av många författare som inte alls blir tacksamma över kritiken utan får raseriutbrott och skäller ut förlagen via mejl och liknande. Visserligen garderar nog inte förtryckta refuseringsbrev helt mot det (på nätet finns ju gott om exempel på författare blir extremt provocerade även av dessa och antingen detaljanalyserar dem som om de vore personliga eller tar själva opersonligheten som en skymf och inbillar sig att det betyder att manuset inte ens har lästs) men det blir i alla fall som en neutralare sköld att gömma sig bakom för förlagen... Men som sagt, det vore intressant om de åtminstone kunde ha kryssrutor med främsta skäl till refuserung på sina förtryckta refuseringsbrev, typ "bra men räcker inte ända fram" "för likt annat" "ingen marknadspotential" "ingen handling" "dåligt språk" "för kort" "inte färdig" "fel förlag" "ingen chans!" etc. Men ojoj vilket liv det skulle bli på vissa författare då, om de avfärdades med en kryssruta!
Jag menar verkligen vad jag skrev när jag rekommenderade din blogg! För många författarbloggar handlar ju inte alls om skrivande - din gör det. Och dina övriga inlägg är välskrivna och intressanta. Jag orkar inte läsa igenom en blogg som består till största delen av hastiga vardagsanteckningar av intresse enbart för de närmaste för att hitta enstaka inlägg om skrivande... Men när det gäller publicerade författare kanske det handlar om att de inte kan eller får avslöja något om nya projekt. Och/eller att de är alldeles för upptagna med att skriva böcker för att hinna blogga. Något jag borde dra lärdom av.
Skicka en kommentar