Länge sedan sist!

Oj, det har visst hunnit gå flera månader sedan jag bloggade senast... Sedan sist har jag varit på semester och sett några av de platser som jag vill skildra i mina romaner, mycket inspirerande! Naturligtvis har inte hela min frånvaro varit semester, annat har kommit emellan också. Och nu är sommarlovet slut och NaNoWriMo närmar sig med stormsteg... Får se om jag deltar i år, jag känner mig inte riktigt mogen att börja på något nytt. Jag har för mycket gammalt som behöver bearbetas, även om inget av förlagen ännu har hört av sig med önskemål om hur...

Först och främst är det "Kalla mig Charlie!" som ska bearbetas för att skickas till något förlag för första gången. Som ni kan se har ordmätaren för det manuset faktiskt gått upp nu, även om jag inte har varit överdrivet flitig på skrivarfronten på sistone. Det mörkgrå är den version jag skrev i huvudsak under NaNoWriMo i fjol, och det ljusgrå är det nytillkomna, knappt åttatusen ord. Det betyder inte att manuset har blivit så mycket längre egentligen, för det finns många passager ur den gamla versionen jag inte längre kan använda utan måste klippa bort, så ordmängden kommer att gå ned igen. Förhoppningsvis inte under originallängden!

Vad jag har gjort är att jag har fogat in det gamla i min nya, utökade kapitelplan, stuvat om det vid behov, och skrivit in de nya stycken jag hade slängt ned spontant i min anteckningsbok. Enstaka delar är flera månader gamla, men det mesta är skrivet nu i sommar. Det som återstår att göra är att skriva till det som saknas, redigera eller radera det gamla vid behov, och binda ihop alltsammans. Det blir nog mer än 100 000 ord när det är färdigt, det är så pass många nya kapitel i slutet som är nästan helt oskrivna, och så pass mycket som måste läggas till i de gamla för att det nya upplägget ska fungera. Och för att jag helt enkelt vill fördjupa karaktärerna, relationerna, miljön, förvecklingarna, ja det mesta helt enkelt.

Vad som slog mig när jag läste igenom den gamla versionen av manuset är att det har så mycket karaktär av skiss, fastän det var tänkt som en färdig roman. Det är både underarbetat och överarbetat: Underarbetat för att jag upptäcker hur mycket som bara finns i mitt huvud och inte på eller mellan raderna, och hur hastigt och lustigt allt går. Överarbetat för att alltför mycket sägs rätt ut i form av påståenden och inre monolog och måste skalas bort, och för att språket är stolpigt med alltför många modifierande adjektiv och bisatser. Visserligen är det språkliga delvis medvetet, jag ville ha det tidstypiskt omständligt, men jag märker nu att det inte flyter. Utmaningen nu är att behålla (eller få till?) tonen utan att det går ut över läsbarheten.

På så vis var det välbehövligt att lägga manuset åt sidan i ett halvår - jag har mycket skarpare och osentimentalare blick för vad som inte fungerar nu när förälskelsen har lagt sig. Men det är sorgligt och skrämmande också. Vad säger det om det nya jag skriver nu med förälskad entusiasm? Kommer det att te sig som lika hopplöst om några månader? Eller har romanvärlden, karaktärerna och historien hunnit mogna inom mig sedan sist, så att problemet med det gamla är att jag helt enkelt inte ville uppnå samma sak med texten då? Delvis vet jag att det är så, det var tänkt att bli en annan och kanske lättviktigare roman då. Men det är ju ingen garanti för att det jag skriver nu kommer att stå sig!

Det känns roligt och inspirerande att ta itu med det igen i alla fall, och det är väl det viktigaste. Få se nu hur mycket tid jag får över till skrivande bara, det har skett en förändring med mitt arbete som ger mig mer ansvar och mer övertid. Jag hade ju planerat att bli klar med den nya versionen av "Kalla mig Charlie!" i oktober för att kunna börja på något nytt till NaNoWriMo, men nu ser det inte ut som att det blir så. Manuset är värt mer tid och arbete än så också, ingen idé att stressa för att hålla en deadline. Särskilt inte som jag kanske inte har en chans att kunna fullfölja NaNoWriMo i år i alla fall, med det nya arbetet.