Om skrivande

Om någon undrar vad jag sysslar med nuförtiden så inte är det att skriva i alla fall, de nya ordmätarna till trots. Det närmaste romanarbete jag har kommit är att göra en del research, och mer ska det bli i sommar. Jag ska nämligen besöka en del platser jag planerar att skriva om i mina romaner... Givetvis kommer de inte vara sig lika 2007, så ytterligare research behövs för att komplettera ögonvittnesskildringen med tidstypiska detaljer, men det ska i alla fall bli spännande!

Vid den här tiden i fjol fullbordade jag min första roman, "Riksettan", på mindre än en månad. Ja, den första versionen alltså, sedan har mycket hänt och ordmängden har dubblats. Men jag minns ruset i att skriva den, med många sena, ljusa sommarnätter. Sedan var det raskt dags för "Fru Vilhelm Wolff" som blev klar i september, i samma skick som den är i nu faktiskt. Och så under NaNoWriMo i november "Kalla mig Charlie!" som nu väntar på en kraftig omarbetning och utökning. Det är i den romanens universum jag allra helst vill vistas nu, och lära känna karaktärerna närmare. Men det känns också lite tråkigt att jag inte på allvar har påbörjat något nytt på över ett halvår nu, fast jag har åtminstone ett halvdussin mer eller mindre utarbetade romanidéer som har fått vänta...

Ni som själva skriver, vad är det som lockar er allra mest med era historier? Är det karaktärerna som blir som gamla vänner? Själva miljöerna ni tycker om att vistas i? Intrigen vars spännande förvecklingar ni älskar att följa? Själva språket som skapar stämning och skönhetsupplevelser? Hur ser ni på era romaner: framför allt som en historia som rör sig framåt i tiden, eller framför allt som en värld befolkad av platser och karaktärer med inbördes relationer? Eller är det rent av någon som främst upplever sina verk som uppläst ordkonst med rytm och klang?

För mig är romanerna definitivt världar snarare än intriger med framåtdriv, och det är framför allt karaktärerna jag älskar och har svårt att släppa. Men jag är också en språkdriven författare som tänker i formuleringar. Det där med att skriva en råversion av manus där man bara räknar upp vad som ska hända har jag aldrig förstått mig på. Hur skulle det gå till? Hur skulle man kunna skala bort språket från tänkandet när de är oupplösligt förenade? Det skulle bara bli att byta ut en språkdräkt mot en annan, ett onödigt dubbelarbete för mig som i alla fall tänker i språk redan från början. Visst händer det att jag får idéer till vad som ska hända härnäst som jag kastar ned i mina anteckningar utan en tanke på språket. Men allra oftast kommer mina idéer färdigformulerade, det är själva formuleringarna jag vill minnas och skriva ned, även om de är förhandlingsbara. Även formuleringar är ju betydelsebärande, de karakteriserar och för handlingen framåt (mer eller mindre).

Det där med handling kommer förresten i andra, eller tredje, eller rentav fjärde, hand i mina romaner. Det som intresserar mig är karaktärer och situationer. Handling kan vara bra för att skapa sådant, men någon mer övergripande dramaturgi har jag aldrig brytt mig om. Det är inte det jag är ute efter i de böcker jag läser heller, det irriterar mig oftare som ett billigt trick. Det där eviga skrivartipset att ens karaktärer alltid måste försättas i värsta tänkbara situation till exempel, varför då? Kanske om det är just äventyrsromaner man skriver... Eller den allmänna haussningen av isbergsteknik, att allt överflödigt ska utelämnas. Nej, jag vill inte heller skriva läsaren på näsan och jag försöker gestalta i stället för att påstå. Men alla dessa romaner om apatiska människor som utför antingen likgiltiga eller extrema handlingar som man bara kan gissa sig till motiven bakom intresserar mig helt enkelt inte. Ge mig tusen gånger hellre en småputtrigt gemytlig populärroman från tiden 1850-1950, med träffande typiseringar, oändliga beskrivningar och evighetslånga samtal där den individuella rösten är viktigare än de fakta som avslöjas i replikerna. Det där geväret på väggen måste förbaske mig inte avlossas för att ha ett existensberättigande! Detaljer har ett egenvärde och kan vara lika intressanta som något annat. Ibland vill jag hellre höra om den något solkiga skära vägglampan med fransar än om hur Vår Hjälte klarade sig upp ur glaciärsprickan. Ja, nästan alltid faktiskt.

Detta till trots har börjat varje roman med att göra upp en kapitelplan. Jag vet hur det går annars nämligen, hur det har gått tidigare i livet då jag har försökt skriva. Utan kapitelplan blir det ingen roman alls, bara en massa lösryckta formuleringar av skiftande längd. En kapitelplan är ett lagom skelett för mig, sedan kan jag frossa i formuleringar och karakteriseringar och beskrivningar utan att villa bort mig alldeles. Jag skriver i ordning också, från första sidan till sista, för om jag skrev "godbitarna" först skulle "utfyllnaden" inte bli skriven alls. Undantaget är om jag spontant börjar formulera en scen i huvudet, då får jag fortsätta på den så länge det bär. Men när jag sätter mig ned för att "arbeta på romanen" räknas bara sammanhängande text som tar vid där jag slutade sist.

Det blev ett långt inlägg det här, som från början bara var tänkt som en kort lägesnotis. Det är visst lättare att skriva om skrivande än att verkligen skriva!