Att beröra läsaren

Som skönlitterär författare gäller det att beröra läsaren, att väcka någon form av (helst avsedd) känsla eller reaktion i honom eller henne. Vrede, sorg och eftertanke är fint. Spänning, skräck och äckel mindre fint. Glädje, hopp och lättnad kommer oftast ganska långt ned, beroende på hur subilt de blandas med ovanstående. Men allra fulast är sexuell upphetsning och njutning. Varför då? Det är ju ganska fantastiskt att bara med ord lyckas beröra läsaren i så bokstavlig bemärkelse! Då har man verkligen lyckats. Inte för att upphetsning är den enda kroppsliga känsla man kan väcka med ord - flera av ovanstående har ju fysiska inslag som gåshud, hjärtklappning, illamående etc. Men eftersom den är så utpräglat kroppslig räknas upphetsande litteratur som "brukslitteratur" och får inte vara med och leka med de andra böckerna. Varför denna falska motsättning? Många av de erotiska noveller jag har läst har varit litteratur så god som någon vad gäller språk, stil, karaktärsteckning och intrig. På motsvarande sätt kan "riktig" litteratur vara upphetsande på en mängd olika sätt utan att nödvändigtvis vara sexuellt explicit, och det är inte fy skam det heller!