Så var manusen ute hos förlag...

På inrådan av mina betaläsare kortade jag litet i början av "Kalla mig Charlie!" och lade till två nya kapitel i slutet (inte de två sista) för att balansera tempot. Två var nödvändigt eftersom jag skriver vartannat kapitel ur Charlies perspektiv och vartannat ur Verners och måste upprätthålla symmetrin. Men jisses, den blir ju bara längre och längre! Fast säkert finns det mer som en osentimental redaktör kan hjälpa mig att stryka bort om det skulle bli aktuellt. Nu får det i alla fall vara nog med putsning för den här gången, nu har jag skrivit ut den och skickat den till förlaget överst på prioritetslistan.

Annars har jag passat på medan "Kalla mig Charlie!" var ute hos betaläsare att finputsa "Riksettan" en aning och skriva ut ett nytt exemplar som jag har skickat till förlag. Efter närmare två års tystnad från det första förlaget jag skickade den till kan det sannerligen vara på tiden! Det är inte det att jag tycker att det någonsin är värt att vänta så länge på svar, jag har bara distraherats av arbetet på "Kalla mig Charlie!" och "Varulvens Brud" och inte fått ändan ur vagnen tidigare...

Sedan ska jag även ta itu med "Fru Vilhelm Wolff" och få upp den till något som mer liknar "riktig" romanlängd på åtminstone sjuttiotusen ord. Där är det snart två år sedan jag fick positivt besked från ett förlag och sedan inte har hört något! Detta betyder att jag kommer att stå med tre romanmanus färdiga att skicka till förlag samtidigt. Enligt de flesta råd till blivande författare jag har läst ska man inte göra så, man ska satsa på ett manus i taget och helst inte ens låtsas om att man har fler färdiga eller på gång. Det vill inte förlagen veta, sägs det. Det man har hemma i byrålådan kan man komma dragande med efter att man har fått sitt första manus utgivet och det har gjort tillräckligt mycket succé för att förlaget ska vara intresserad av mer. Men då måste man ju vänta flera år och hinner skriva nya romaner man hellre vill få utgivna än de gamla?

Alternativet är väl att försöka få romanerna utgivna av olika förlag ungefär samtidigt, ett tilltag som gissningsvis skulle göra en svartlistad i förlagsvärlden för all framtid... Då blir ju ingen riktigt ensam om debutanten och det blir inte självklart vilket förlag som får "rätten" till kommande verk. I ett större land eller språkområde med fler specialinriktade förlag för olika typer av genrelitteratur kan man kanske göra så, särskilt om man skriver under olika pseudonymer så inte marknaden blir "övermättad" på en viss författare, men i lilla Sverige? Knappast! Här finns ju knappt några genreförlag, om man inte räknar ungdoms- och fackböcker som "genrer"...

Jo, jag vet att det här är ett lyxproblem. Som aspirerande författare ska man vara tacksam om man får något utgivet över huvud taget, och inte kräva att få alla manus man har färdigställt utgivna. Men förhållandet mellan förlags utgivningstakt och författares produktionstakt är ändå något jag har funderat på... Hur går det egentligen till när författaren är snabbare? Får denna helt enkelt bita ihop och acceptera en lång "väntelista" med manus eller att bara lansera varannat manus eller försöka skriva långsammare och redigera mer eller varva böckerna med andra typer av brödskrivande i kortare format? Anses det rentav "fult" att vara för produktiv i ett litterärt klimat som Sveriges, som om man inte hade lagt ned nog kärlek och eftertanke på varje bok?

Personligen skickar jag i alla fall mina tre manus ungefär samtidigt, till litet olika förlag som jag tror skulle passa respektive roman. Vad jag sedan ska ta mig till om olika förlag visar sig intresserade av olika manus - men bara på villkoret att jag INTE ger ut något annat på annat förlag - får jag väl ta ställning till om det blir aktuellt... Jag hade kanske kunnat undvika denna situation om jag bara hade varit litet snabbare med att skicka "Riksettan" till andra förlag när det jag prioriterade högst aldrig svarade. Om jag hade haft turen att få den antaget för utgivning för över ett år sedan hade det kanske varit dags att lämna in roman nummer två för påseende lagom tills "Kalla mig Charlie!" var färdig. Men man ska inte lipa över spilld mjölk. Nu kan jag knappt vänta på att få ta itu med nästa romanprojekt på allvar!