Ju hemskare desto "sannare"?

Torbjörn Elensky skrev en bra litteraturkrönika i DN i lördags. Jag har väntat med att blogga om den tills den kom upp på DN på nätet - jag länkar till den från titeln på blogginlägget. Han skriver om det stora intresset för realistiskt skildrade "sanna historier", som anses mer "äkta" än mer stilistiskt driven litteratur om annat än social misär. Jag citerar mitt favoritstycke:

"Den 'realistiska realismen', i USA då liksom i dagens Sverige ska helst skildra hårda förhållanden, och stilen bör forma sig efter sitt ämne. Kanske därför de svenska deckarna uppskattas så: de skildrar hemskheter, det vill säga Verkligheten, på ett tillyxat sätt, som flertalet läsare förknippar med äkthet. Ju skitigare, desto sannare. Stil (som märks) är lögn."

Huvudet på spiken! Hur kommer det sig att det anses så "sant" och "viktigt" att skildra "svåra ämnen", medan skönlitteratur om folk som har det ganska bra, lyckas på olika sätt, träffas och blir ömsesidigt kära etc. betraktas som "eskapism"? Bäggedera händer ju i verkligheten! Att bara skriva om det svartaste svarta tycker jag känns som en slags cynisk form av eskapistisk feghet - man vägrar medge att livet är komplext, törs inte hoppas på förändring eller njuta av det goda så länge det varar för "allt kommer ju ändå gå åt helvete". Eller ett slags "tänk på barnen i Afrika (med fördel uppdaterat till "den prostituerade från Östeuropa") som lider medan jag har det bra"-mentalitet. Är man författare skyddar den inställningen inte bara mot personliga besvikelser utan också mot anklagelser om banalitet - mycket behändigt! Fastän misärskildringarna ofta är av banalaste slag, med inslag av smetig sentimentalitet och offermystik som enda ljuspunkter i mörkret. Det påminner mig om Liza Marklund, som nyligen sade (också i DN) något i stil med att "lycka är så ointressant". Ja, det kan ju hon säga, som gott har råd att bli litet blasé på framgången som följer av att slå mynt av andras behov av lättsmälta misärskildringar...

Det påminner mig också om Sara Stridsbergs "Happy Sally" som jag tvingade mig igenom för att ämnet verkade intressant och den hade blivit så kritikerrosad. Nu är ju det en mer "finlitterär" roman som stilistiskt knappast kan anklagas för att förfalla till enkel realism, men det visar bara att misär är en genväg till "äkthet" är en genväg till framgång inom alla lager av litteraturen, från deckare och rafflande spökskrivna självbiografier till landets mest hyllade debutanter. Jag måste säga att jag tyckte att det var en banal historia, överlastad av klichéer inte från populärlitteratur utan från alla andra unga kvinnliga författare som skriver om svåra saker, gärna ur barnperspektiv. Upplägget med de olika berättarrösterna (huvudpersonen som barn och vuxen, modern talande från underliga vykort som knappast kunde förstås som verkliga, kanalsimmerskan Sally Bauers dagbok som verkade lika konstruerad och dessutom var en förolämpning av den verkliga Bauers minne - inte för att den visade henne i "dålig dager" utan helt enkelt för det parasitära greppet typiskt för den där verklighetshetsen) fungerade inte alls för mig. Efter några sidors fragmentariskt berättande hade man det mesta av skeendet klart för sig och sedan kom bara ytterligare fragment som upprepade och bekräftade alltsammans utan att tillföra några större läsupplevelser. Romanens största förtjänst var i mitt tycke beskrivningarna av vatten - lukten och smaken och känslan av sötvatten respektive saltvatten, vad som händer med kroppen när man simmar timme efter timme... Övrigt - familjedramat, relationskonflikterna - var förutsägbart skildrat inom genren som elakt har kallats "skrivarskoleprosa" (inte för att jag är emot skrivarkurser - men det är onekligen en viss "typ" av skrivande som premieras som "god litteratur" i det här landet, vid sidan av det som säljer). Men det var ju svårt och ångestfyllt och "based on a true story" (simmerskan Sally Bauers korsande av Engelska Kanalen), alltså måste det vara bra, eller?

Det var förresten ovanligt mycket intressant läsning i DN Kultur i lördags, förutom Elenskys krönika också artiklar om mellankrigstidens exilförfattare i Paris och om Sigrid Hjertén. Jag fick lust att läsa böckerna artiklarna byggde på som research till kommande romanprojekt! Utdraget ur en roman av årets Nobelpristagare brydde jag mig däremot inte om att läsa. Misär var ordet.

När jag är ledig försöker jag stiga upp någorlunda tidigt och arbeta på mitt aktuella romanprojekt, men jag måste nog erkänna att jag jobbar bäst sent på kvällen. Är det tröttheten som får mig att koncentrera mig på skrivandet och sopar bort alla irrande tankar på annat och all rastlösthet som får mig att ständigt resa mig och uträtta ditten och datten? Min sega och oinspirerande morgontrötthet har dock inte alls samma effekt som kvällströttheten. Det är på natten jag får det där fina flödet som får mig att kämpa på med skrivandet fast ögonen faller ihop och fingrarna slinter på tangentbordet. Ibland börjar jag drömma och skriver något riktigt underligt...