Sylvia Scarlett

För mig förkroppsligar Katharine Hepburn och Brian Aherne i "Sylvia Scarlett", eller "En förtjusande pojke" som filmen heter på svenska, kusinparet Charlie och Isidor i "Kalla mig Charlie!" Vad som inte framgår av den konventionellt smäktande bilden är att Katharine Hepburn under större delen av filmen agerar buspojke i kostym, och gör det som om hon vore född för rollen, till skillnad från de stela scener då hon ska agera förälskad flicka (stelheten kan förstås förklaras som Sylvias stelhet, skickligt spelad av Hepburn, men den känns äkta nog att vara skådespelerskans egen). Jag tänker mig min Charlie som kantigare och svårare att göra kvinnligt vacker med hjälp av en klänning och lösögonfransar, men så länge Hepburn kilar omkring i manskläder, slänger omkring sina pubertetsgrabbigt långa lemmar och utbrister "I say!" med pojkaktigt tillkämpad basröst är hon perfekt.

Vad gäller Isidor så är han mer fåfäng snobb än Ahernes bohemiska konstnär, samt yngre och slankare och mindre farbroderlig. Men hans sätt gentemot den yngre Charlie är ändå broderligt patroniserande på ett sätt som får relationen dem emellan att påminna väldigt mycket om den speciella dynamik som uppstår mellan Hepburn och Aherne i filmen. Utseendemässigt är han väl snarast modellerad efter Errol Flynn, som för övrigt provspelade för Ahernes roll men fick nobben. Det tycker jag var ett bra beslut - även om jag är svag för Flynn har jag svårt att tro att hans litet stolpiga skådespelarstil som mest går ut på att posera, hålla brandtal och fyra av breda och intet så litet dryga leenden skulle kunna mäta sig mot Ahernes talang som komediant. Det är för mycket av konventionellt bildskön försteälskare över Flynn, och jag har väldigt svårt att tänka mig honom agera den rollen gentemot annat än ett våp. Visserligen är det ganska mycket klös i våpet i "Kapten Blod", och så har vi ju hans relation till en äldre drottningen i "Seahawk" och "The Private Lives of Elizabeth and Essex", men en flicksnärta som passerar som gosse, nej det har jag svårt att se. Fast å andra sidan kan han ju uppenbarligen göra homoerotik - se bara på den laddade rivaliteten med den franske sjörövarkaptenen i "Kapten Blod", där svartsjukedramat endast tycks ta en omväg över den tillfångatagna damen! - så kanske att han och Hepburn skulle kunnat vara ett vackert par ynglingar tillsammans?

Jag är ändå glad att det blev Aherne som äldre och en smula faderlig konstnär mot Hepburns förtjusande pojke. Scenerna dem emellan när Hepburn inte är pojke är däremot rätt outhärdliga i sitt förlegade spel mellan man och kvinna, där kommer konstnärens världsvana överlägsenhet inte alls till sin rätt! Och det känns som om filmskaparna håller med, då de låter honom tröttna så fort på den mer konventionella flirten med ännu en söt ung kvinna. Det är när han är farbroderlig men samtidigt förtjust, förtrollad och förvirrad av vad han tar för en gosse samspelet blir sådär speciellt. Och det gäller förresten också i de scener efter "avslöjandet" där Sylvia återigen antar sin pojkpersona.

Även om du inte ger ett vitten för likheten mellan dessa karaktärer och mina obskyra romanfigurer så rekommenderar jag varmt filmen! Den floppade tydligen ordentligt men jag finner den förtjusande.