Psykopaten som romantisk hjälte?

Jag har ännu inte fått svar från något av förlagen, och har inte skrivit på länge. Delvis för att jag väntar på svar, och delvis för att det har varit så mycket med jobbet nu. Jag hoppas att få mer tid över när det blir sommarlov. Men påsken gav ju en liten andningspaus, och klarade jag av att skriva en roman i november under NaNoWriMo så borde jag väl egentligen klara det nu också... Det börjar klia i skrivfingrarna också, jag känner att jag gått för länge utan att skriva. Rätt vad det är bubblar det väl ur något spontant, men det krävs ju rutiner för att det inte bara ska bli enstaka textfragment.

Häromdagen när jag var och handlade slängde jag ned en Harlequin Romantik i kundvagnen, eftersom jag redan hade läst alla historiska romaner de hade. Annars är jag inte så förtjust i nutidsromantik. Jag tycker helt enkelt inte den där världen av IT-miljardärer, privata tennisbanor och designerdräkter är särskilt sexig. Tacka vet jag promenader i droska, höghattar och lantgods! Dessutom är det så många frågor kring klass och kön som känns mer aktuella och problematiska i nutid. Jag föredrar min eskapism i en mer avlägsen miljö, som man kan romantisera med gott samvete eftersom den ändå är förbi...

En av historierna i boken jag köpte var tyvärr också mer obehaglig än underhållande eller romantisk, tyckte jag. Det var "Ett lyckligare slut" av Melanie Milburne. För det första var själva upplägget problematiskt: hjälten och hjältinnan har varit skilda i flera år när han plötsligt dyker upp i hennes liv och erbjuder sig att rädda hennes konkursfärdiga företag mot att hon föder hans barn! Jag både hoppas och tror att det inte är särskilt många läsare i Sverige idag som tycker att det är romantiskt eller sexigt att bli köpt på det viset! Men ett skruvat upplägg kan jag ändå förstå och förlåta, författare måste få pröva något nytt. Om Melanie Milburne hade lyckats göra hjälten attraktiv ändå i slutändan trots hans skumma bud hade det varit en bedrift. I stället hade han tyvärr en hel rad egenskaper som gjorde honom ännu mer obehaglig. Jag skulle gå så långt som till att säga att han var psykopat. Jag har inte kollat upp någon checklista över varningstecken på psykopati, men han använde åtminstone den typen av härskartekniker som män i misshandelsförhållanden gör. Här är en lista över drag som jag uppfattade som psykopatiska:
- Han var extremt dominant medan hjältinnan var extremt jagsvag, och utnyttjade detta för att driva igenom sin vilja, t.ex. genom utpressningsarrangemanget jag nämnde.
- Han framställdes ur hjältinnans perspektiv som stor, stark och hotande, och fick henne att känna sig liten, svag och sårbar, och han utnyttjade detta fysiska övertag genom att gå emot henne, hålla fast henne, ta tag i henne och så vidare.
- Han brusade ofta upp och blev aggressiv och hotfull, skällde ut henne och anklagade henne utan att låta henne försvara sig.
- Han lekte med hennes känslor för att få henne dit han ville, t.ex. genom att avbryta hennes protester med fysiska närmanden och sedan plötsligt avbryta de fysiska närmandena och bli kall och distanserad igen.
- Han påståd sig känna hjältinnan bättre än hon kände sig själv och veta vad som var bäst för henne, vilket han också försökte driva igenom mot hennes vilja.
- Han var överbeskyddande och kontrollerade hur hon åt och sov och i övrigt levde sitt liv.
- Han tyckte illa om hennes vänner, ansåg att hon hade hamnat i "dåligt sällskap" och såg till att hon slutade träffa dem.
- Han bröt ned hennes självförtroende ytterligare, fick henne att känna sig värdelös och svag genom att tvinga henne erkänna att hon var ensam och professionellt misslyckad, samtidigt som han själv framhävde sin professionella, ekonomiska och sociala överlägsenhet.
- Han skuldbelade henne för hennes misslyckade liv, för deras misslyckade förhållande, och även för de känslor hon väckte hos honom, t.ex. att hon "gjorde" så att han fick dåligt samvete när han hade "rätt" att vara arg på henne.
- Han utnyttjade henne sexuellt, dessutom oskyddat, utan att ta hänsyn till att hon var svag, lättmanipulerad och i beroendeställning till honom. (Jag menar inte att han våldtog henne, rent sexuellt var hon med på noterna, men han utnyttjade hänsynslöst sitt maktövertag som bland annat bestod av att hon var sexuellt frustrerad och hjälplöst tänd på honom.)
- Han talade hela tiden om för henne vad hon tänkte, tyckte och kände, ställde henne mot väggen och tvingade henne att bekänna att han hade rätt.
- Han erkände sällan någon skuld och bad aldrig om ursäkt, utan ville ha en försoning på sina villkor, där hon underkastade sig och medgav att hans metoder var rättfärdigade och nödvändiga för hennes och deras gemensamma bästa.
Vad säger ni, låter det inte mer som en farlig psykopat än en drömprins? Jag förstod aldrig vad hon såg i honom. Gränsen mellan att hon var "rädd" för honom för att han var så sexig och karismatisk och kunde få henne att tappa kontrollen, och att hon var rädd för honom på riktigt för att han var obehaglig, hotfull och manipulativ var hela tiden hårfin. I början av romanen framstod han mest av allt som en maffiaboss som driver igenom allt han vill med mutor och hot, sedan blev han något mer av en familjeman. Men kanske är skillnaden mellan familjen och "familjen" också hårfin...