Stella Sandbergs Författarlogg

NaNoWriMo-förlorare i år igen...

2009-12-23T01:08:00.002+01:00

Det var förstås lögn i helvete att klara NaNoWriMo på halva tiden, men jag har åtminstone en kapitelplan, ett par färdiga kapitel och flera påbörjade att jobba på, så försöket var värt det bara för att komma igång ordentligt. Nu gäller det att slutföra det påbörjade också... Slutförande är som bekant inte min starka sida.

Till råga på allt har jag fått en ny romanidé som lockar och pockar så mycket starkare än den erotiska kollektivromanen från NaNoWriMo! Så många idéer, så litet tid... Eller kanske snarare: så litet självdisciplin, uthållighet och prioriterande av skrivande över lönearbete, umgänge samt övriga fritidssysslor. Min nya idé är till hundra procent frivol, en riktig pulp-pastisch, och känns oemotståndlig som en karamell för närvarande. Men det gör de ju alltid i den första förälskade inledningsfasen, de där romanidéerna.

Trots vintermörker har jag hittills inte kommit tillbaka in i stämning för den där mörkare och tyngre historien som går under arbetsnamnet "1666". Är jag i någon stämning just nu så är det julstämning. God jul till er som till äventyrs hänger er kvar vid den här bloggen än!

Erotiska framgångar

2009-11-18T08:33:00.004+01:00

Jag har kastat mig in i NaNoWriMo på tok för sent och ska nu försöka tota ihop min planerade erotiska kollektivroman på halva tiden. Vi får väl se hur det går... Men hinner jag inte klart så har jag åtminstone börjat. Och jag har fått incitament - den fjärde samlingen lesbisk erotica som jag medverkar i har just kommit ut på välrenommerade Cleis Press! Till råga på allt har min historia valts ut att inleda boken och mitt namn är ett av tre författarnamn som nämns i förlagets officiella beskrivning. Wow... Den erotiska novellen i fråga skildrar ett möte mellan Jamie och Charlie, mina två motorcykelburna hjältar från de opublicerade romanerna "Riksettan" och "Kalla mig Charlie!"

Min första recension!

2009-08-07T09:23:00.002+02:00

Den här bloggen har blivit sorgligt försummad på sistone, men nu har jag åtminstone en god nyhet att komma med: mitt namn är nämnt i en recension av antologin Where the Girls Are! Klicka på titeln på blogginlägget för att läsa den finfina recensionen.

Annars kan jag rapportera att skrivandet går på sparlåga men att jag planerar en samling erotiska noveller på svenska till hösten. Varför inte satsa helhjärtat på den genre jag lyckas bäst inom? Alla romanprojekt är inte övergivna för det, men får vänta tills vidare...

Storhetsvansinne

2009-04-08T23:50:00.001+02:00

Ännu ett förtryckt refuseringsbrev har droppat in, och för varje gång det sker blir jag litet tacksammare för det där lektörsomdömet jag en gång lyckades få...

För övrigt har jag fått en vansinnig idé till "1666". Och då menar jag verkligen storhetsvansinnig. Jag nämnde ju förut att jag behöver tukta min stil för att det ska passa den här berättelsen, och nu har jag kommit på ett formellt grepp som skulle tvinga mig att bokstavligen tukta minsta ord. Det skulle innebära att den prosa jag skriver naturligt i huvudet endast skulle kunna komma på fråga som första utkast, obearbetat råmaterial som sedan mödosamt måste omformas. Det skulle innebära en oerhört tidsödande skrivprocess. Det kanske inte ens skulle bli bra jämfört med om jag försökte tukta min stil lite mer på måfå, ett hugg här och var med häcksaxen som jag tycker passar. Det kanske skulle bli form på bekostnad av innehåll, ett storstilat haveri, ett monomant vansinnesprojekt som stjäl år från mina andra romanidéer. Men jag är frestad att försöka...

Och ifall någon undrar har jag tagit bort ordmätarna i menyn till höger för att de tycks ha slutat fungera för gott, inte (enbart) för att skyla över mina tillkortakommanden när det gäller att producera något.

Är allt utom rättning i ledet effektsökeri?

2009-03-27T20:31:00.002+01:00

Thomas Götselius recension av Pauline Wolffs nya roman "Swede" i DN idag får det att krypa i mig av irritation. Inte för att den är en sågning (det är den inte) eller för att jag är ett hängivet fan av författaren (jag har inte läst henne än) utan för att hela utgångspunkten för hans recension är så orättvis. "Swede" är nämligen en Westernroman, och det ställer sig fullkomligt i vägen för Götselius omdöme. "Här tycks någon uppenbarligen ha slagit knut på sig själv för att förvåna." skriver han, och utgår sedan recensionen igenom från att det enda möjliga motivet för en – till råga på allt kvinnlig - författare i tvåtusentalets Sverige att välja Westerngenren är chockvärdet.

Samt att ”glädja förlagets marknadsavdelning”, men jag undrar jag… Inte för att jag har någon inblick i den svenska förlagsvärlden, men mitt spontana intryck är snarare att de vill ha säkra kort, romanidéer som kan anknytas till en annan författares framgång och/eller ett aktuellt samhällsfenomen. Att ”Swede” lanseras just som ny och oväntat är nog snarare av ren desperation – går den inte att inordna i någon (i den svenska samtidslitteraturen) etablerad genre får man trycka överdrivet mycket på motsatsen, själva nyhetsvärdet, i stället. Det är förstås bara rena spekulationer från min sida, men jag undrar om Götselius antagande att genrevalet mest bara är en säljande gimmick är så mycket mer välgrundat?

Hela recensionen ekar av frågan ”varför?” – varför i all världen har Wolff valt att skriva en Western när ingen annan gör det? Det är den frågan som gör mig så irriterad i all sin inskränkta ängslighet. Varför ska författaren behöva motivera det? Varför räcker det inte med ”därför!” eller ”varför inte?” till svar? I sitt desperata sökande efter ”varför?” kommer Götselius fram till att Wolff måste ha gjort ett så långsökt genreval därför att det ingår i hennes större projekt som författare att fullkomligt byta stil och genre mellan varje roman, i stället för att som så många andra författare skriva samma grundhistoria om och om igen med smärre variationer. Han ger henne åtminstone en eloge för detta ”trots mot författarskapet såsom vi känner det”, och det tycker jag han i sin tur ska ha en eloge för.

Götselius inleder själva diskussionen av romanen med att fråga sig vad en författare kan ”göra i det litterära kulissförrådet i High Chaparral”. Det tycker jag är en väldigt orättvis utgångspunkt för en recension, för vilken genre har inte sitt litterära kulissförråd? Uppväxtskildringarna från förorten har sitt, den mustiga skrönan har sitt, historiska romaner från varje epok har sitt, deckarna har sitt, och ändå ifrågasätts sällan själva utgångspunkten för romaner inom dessa genrer på samma grundläggande sätt. Det är som om de har något slags automatisk existensberättigande Wolffs roman saknar. Vad hänger det på – ”relevans”? Wolff värjer sig mot den litteratursynen i en DN-intervju (innan recensionen) där hon säger: "Det finns en ängslighet att det man skriver ska vara relevant för vår tid. Jag ser inte det som författarens primära uppgift, att spegla samtiden. Det kan vara det. Men jag är berättare, det är min uppgift." Själv tror jag ju att det där med ”relevans” främst hänger på hur inarbetad genren är på litteraturmarknaden, inte på vilka aktuella insikter berättelsen egentligen har att komma med.

Förresten, om man nu vill leta ”relevans” i Wolffs roman så ger hon några ledtrådar i samma DN-intervju. Hon pratar om hur hon har arbetat med att skildra manlighet, både hos sin antihjälte och hos de tre stenhårda antihjältinnor som är ute efter honom. Ett aktuellt tema så gott som något! Jag har ju inte läst romanen, så jag kan inte säga hur väl hon har lyckats, men manlighetsmotivet tycks hur som helst ha gått Götselius fullkomligt förbi (för att Westerns som genre av, om och för män är så självklart att det blir osynligt för en manlig recensent uppväxt med pojkböcker och cowboyfilmer?). När han skriver om de tre hämndlystna kvinnorna (som Wolff i intervjun kallar för "hjältarna" med "manliga hjälteattribut") blir han i mitt tycke rent misogyn i sitt obehag inför något så ”skräckinjagande” som våldsamma, mordiska kvinnor, och avvärjer paniken med att i samma andetag kalla dem ”ömkansvärda”. Jag känner mig nästan tvungen att läsa romanen enbart för att se till hur stor del Götselius beskrivning av dessa kvinnor som ”utmärglade flickprostituerade” och ”övergivna barn” ligger i den panikslagne manlige recensentens öga!

Överlag har faktiskt recensionen den effekten att jag blir väldigt sugen på att läsa romanen - trots min personliga aversion mot Westerns som den tråkigaste genre världen skådat. Det är ganska bra jobbat för en recension som visserligen inte är någon regelrätt sågning men ändå full av förbehåll! Jag vill läsa romanen nästan på trots, på grund av mina invändningar mot recensentens invändningar.

Och så vill jag skriva romaner som får recensenterna att lika förbryllat klia sig i huvudet. Om jag bara lyckas ta mig förbi lektörernas och redaktörernas ”varför?” först förstås… Wolff debuterade enligt recensionen med en mer ”tidstypisk” roman, och kanske är det den taktik som krävs för att senare, som etablerad författare, få experimentera. Hemska tanke!

Smita undan skrivande med skrivande...

2009-03-25T22:21:00.002+01:00

Jag skriver en del i jobbet och det fungerar likadant som mitt skönlitterära skrivande: samma enorma motstånd som måste övervinnas, samma oändliga uppskjutande fyllt med antingen helt andra tidsfördriv eller med överdrivna förberedelser inför skrivuppgiften innan jag väl producerar någon text. I jobbet har jag åtminstone deadlines att hålla, men när det gäller skrivandet jag gör på fritiden blir det där med "måsten" och "deadlines" desto mer relativt... Dessutom är jag hopplöst optimistisk när det gäller att lura mig själv om hur sent jag egentligen kan börja skriva för att hinna klart i tid. Jag odlar ett storslaget självbedrägeri om hur snabbt och lätt jag egentligen skriver.

Samtidigt har ju det där självbedrägeriet ett korn av sanning: i välsignade stunder kan jag bli överfallen av text som vill ut och som genererar ny text snabbare än jag hinner skriva ned den. Fast jag börjar undra om de där stunderna är så välsignade egentligen... Det tenderar nämligen att bli skönlitteratur när jag borde jobba, text till en ny roman när jag borde bearbeta en gammal, blogginlägg när jag borde skriva romaner, allt som stjäl tid och energi från uppgiften jag har att slutföra... Gör jag rätt som tar tillvara på inspirationen, eller borde jag disciplinera mig och skriva på "rätt" uppgift i stället, kan man undra?

Jag undrar också om jag skulle ha lättare för att skriva skönlitterärt om jag inte skrev alls i jobbet? Om jag över huvud taget hade ett jobb som inte krävde så mycket tankekraft eller initiativ? Kanske är jag litet utbränd när det gäller att producera tankar och ord, vilket går ut över skrivandet på fritiden. Samtidigt kan jag verkligen inte föreställa mig att ha något mer rutinartat arbete - jag skulle nog bli tokig av tristess och frustration över all bortkastad tid! Men kanske om arbetet verkligen var så mekaniskt att min tanke var fri till att jobba på egna projekt... Ja, man kan ju drömma!

Just nu skriver jag hur som helst inget skönlitterärt alls, det är helt enkelt för mycket med jobbet. Jag hoppas att det ska ge med sig snart! När det gör det tror jag jag struntar i den påbörjade bearbetningen av "Fru Vilhelm Wolff" och börjar på något som känns riktigt kul i stället...

Subkultur

2009-03-17T20:43:00.002+01:00

Mitt förra, långa inlägg ynglade av sig och jag funderar vidare på "subkulturellt skrivande". För att förtydliga: nu använder jag "subkultur" i en väldigt vid bemärkelse som någon form av minoritetsgrupp, medfödd eller självvald. En minoritet som delar någon form av "kultur" i form av kunskap, smak, värderingar, intressen, humor och/eller erfarenheter. Vissa sådana här minoritetsgrupper är väldigt kulturellt dominanta, i allmänhet eller inom ett visst område som exempelvis litteratursvängen (subkulturen "litteraturnördar" är t.ex. av naturliga skäl överrepresenterad bland författare och läsare). Vissa har till och med lyckats överföra sin minoritetskultur på majoriteten i form av en uppsättning frågor som har etablerats som "allmänmänskligt intressanta", och som de flesta känner igen, även om de inte känner igen sig i dem. Andra subkulturer är under olika perioder hett stoff som många diskuterar och känner till, vilket gör att en förförståelse skapas och man inte behöver uppfinna hjulet på nytt i varje litterär skildring av dem.

Men om man nu som författare råkar tillhöra en viss subkultur (säg historienörd, hårdrockare, bdsm-utövare, svenskafrikan, pingstvän, fashionista, eller en kombination av flera...) som inte är lika etablerad i allmänhetens medvetande får man problem. Ska man skriva för subkulturen eller om den för utomstående? Om man gör det förstnämnda riskerar man att inte bli utgiven alls (för att målgruppen helt enkelt är för liten och/eller för att de som jobbar på förlag inte tillhör eller känner till den och därför inte kan bedöma relevans och efterfrågan) och om man gör det sistnämnda riskerar man att exkludera just den egna subkulturen (för att skildringen blir så utslätad och pedagogisk att den enbart är av intresse för utomstående).

Om jag själv får välja skriver jag mycket hellre för en subkultur än om den. Visserligen kan det finnas ett värde i att öka "allmänhetens" kunskap om en viss subkultur, men det finns ju redan så många litterära skildringar som riktar sig till "allmänheten". Jag ser ett större egenvärde i att ge olika subkulturer den litteratur de saknar, den som är skriven inifrån och ur deras eget perspektiv. Särskilt med tanke på att minoriteter i allmänhet blir matade med majoritetskultur och därför redan är experter på att ta över andras värderingar och leva sig in i andras angelägenheter.

Idealet vore väl om man kunde kombinera de två angreppssätten och skriva något som är intressant både för utomstående och införstådda. Men jag tror att det är svårt, ungefär lika svårt som att skriva en facktext som fängslar såväl akademiska specialister som läsare utan särskilda förkunskaper. Jag kan inte låta bli att litet irriterat tänka att utomstående väl får anstränga sig och för en gångs skull läsa något som inte är skrivet speciellt för dem (precis som medlemmar av subkulturer å sin sida förväntas intressera sig för majoritetskultur). Men det är samtidigt hyckleri att tänka så eftersom vi ju alla är utomstående i relation till en mängd olika subkulturer och jag knappast är något helgon när det gäller att läsa inifrånskildringar från sådana jag själv inte tillhör (säg, apropå helgon, religioner).

Oavsett om "andra" i slutändan läser eller inte tycker jag i alla fall att det är en subkulturell rättighet att producera konst och litteratur där inifrånperspektivet är fullkomligt normaliserat och självklart, i stället för att ständigt behöva anlägga ett utifrånperspektiv och förklara och försvara sig med främmande argument och resonemang. Den senare strategin riskerar nämligen att motverka sitt syfte och bekräfta i stället för att ifrågasätta majoritetskulturen, samtidigt som den inte tillför något nytt eller eget till subkulturen.

"Feelbad-litteraturens" tyranni

2009-03-10T18:41:00.002+01:00

Idag fick jag ännu en refusering, en som var så opersonlig att det inte ens stod manusets namn utan bara "dina manus". Jag blev tvungen att kolla om jag hade skickat bägge mina färdiga manus till det förlaget, men nej, det var bara ett. Det gjorde mig i alla fall så här i efterhand en smula tacksam över lektörsutlåtandet. Kritik gör ondare att få, men visar i alla fall att någon har tyckt att manuset var värt att kritiseras. Standardrefuseringar är på det hela taget värre.

Apropå lektörsutlåtandet, det är en sak jag inte nämnde i mitt långa blogginlägg om det, och det är att lektören pekade ut det mest "obehagliga" inslaget i min roman som det mest "intresseväckande". Nu var det över huvud taget inte mitt syfte med skildringen att väcka obehag, men det fick mig att tänka på hur obehaget över huvud taget idealiseras i svensk litteratur. Det obehagliga är per automatik det bra, för det får läsaren och känna och reagera och stryker mothårs i stället för medhårs, så går resonemanget. Men jag är inte ett dugg intresserad av att bidra till floden av litterära eländesskildringar som bearbetar aktuella samhällsproblem. Det visste ni nog redan. Jag är tvärtom bekymrad över misärens utbredning som litterärt ideal över hela spektrat från fint till fult, brett till smalt, högt till lågt.

Finns det egentligen någon genuin "feelgood-litteratur" i Sverige utöver den som är skriven av, om och för den givna målgruppen heterosexuella, medelålders medelklassdamer med intresse för god mat, resor, natur och kultur? Jag kan inte på rak arm komma på någon. Till och med underhållningslitteraturen bygger ju mer på "igenkänningsmisär" än eskapism, verkar det som. Den svenska chickliten verkar inte särskilt glamourös utan mer inriktad på relationsproblem, utseendenojor och bortgjordhet. I deckarna har huvudpersonerna problem hemma, löser groteska mordfall på jobbet och klagar lagom förutsägbart på skitsamhället. Bästsäljare är med fördel "sanna berättelser" ur ett riktigt rafflande eländigt liv.

När det gället "populärlitteraturen" undrar jag vad som driver människor som vill ha litet förströelse att antingen få sina egna vardagsproblem bekräftade och omtuggade i en mer eller mindre diskbänksrealistisk eller komisk igenkänningsroman, eller att få gotta sig i rättfärdig indignation över riktigt utstuderad ondska och misär? Jag frågar inte som en anklagelse, utan i fascinerad förundran, eftersom det är så långt ifrån mitt eget ideal om underhållning eller avkoppling. Därmed inte sagt att jag enbart, eller ens övervägande, läser eskapistisk underhållningslitteratur, men oavsett vad jag läser vill jag njuta på ett eller annat sätt av det, och jag söker inte misär för njutnings skull.

När det gäller "finlitteraturen" så begriper jag mig inte på den här allmänt utbredda föreställningen att det skulle vara en moralisk plikt att läsa svåra, tunga och mörka böcker som bearbetar diverse ("allmänmänskliga" eller "aktuella" beroende på ideologi) problem. Mår någon annan bättre för att läsaren mår sämre? Och i så fall varför - för att läsaren går ut och agerar för att förbättra världen efter avslutat läsning? Det är för det första en ytterst tveksam effekt och för det andra en ytterst instrumentell litteratursyn! Eller finns det verkligen ett etiskt egenvärde i att "se världens ondska i vitögat"? Handlar det om en psykologisk grundsyn som utgår från att alla människor har en massa destruktiva, förbjudna och förträngda känslor och impulser inombords som man mår bra av att lufta genom att läsa om hos andra? I så fall en psykoanalytiskt färgad människosyn jag inte delar! Nej, jag begriper det inte.

Inget ont om eländesskildringarna i sig - jag ifrågasätter inte deras existensberättigande eller värde för många läsare. (Om jag gick igenom något svårt tror jag till exempel att även jag skulle vilja läsa litterära skildringar av svåra saker, att glättigare litteratur skulle kännas kväljande förljugen.) Bara deras totala dominans på den svenska litteraturmarknaden och de resonemang som används för att försvara denna dominans. Varför ses det som så viktigt och angeläget att om och om igen spegla "verkligheten" i form av verklighetens mörkaste sidor? Riskerar inte det att bara bekräfta och befästa status quo och inge en förlamande känsla av hopplöshet? Finns det kanske inget etiskt eller estetiskt värde i litterära utopier, fantasier, visioner om hur det skulle kunna vara i stället, hur man skulle kunna tänka och känna och handla...?

Ur författarnas perspektiv: vad är det som driver så många, från amatörer till proffs, att brassa på med ond, bråd död från sida ett? En djupt känd övertygelse om angelägenheten i att skildra misär litterärt? En oemotståndlig frestelse i genvägen att uppnå maximal chockverkan för att suga in och hålla kvar läsaren? Säkert ofta både och, enligt devisen att ändamålen helgar medlen. Men jag vet inte, själv tycker jag nog att det är mer oetiskt att liksom parasitera på verkligt mänskligt lidande för att ge sin konst känslomässig laddning (och riskera att bara göra publiken mer blasé), än vad det är etiskt att "öppna läsarens ögon" för (oftast redan kända)missförhållanden. På något sätt tycker jag att rent underhållningsvåld är mindre problematisk, för det är åtminstone ärligt effektsökeri, utan pretentioner på moralisk (eller estetisk!) överlägsenhet.

Men jag antar att det från författarens sida finns en rent taktisk fördel med att skildra ångest och problem, och det är att läsaren varken behöver njuta av skildringen eller känna igen sig i den, utan ändå kan känna sig som en god läsare och människa som sätter sig in i dessa svåra ämnen. Skriver man däremot eskapism, utopi, komedi eller pornografi måste läsaren i högre utsträckning dela ens drömmar, fantasier och/eller humor för att det ska fungera - för att avsett njutning ska uppstå i stället för oförstånd, avsmak eller uttråkning. (Uppstår nämnda känslor vid läsningen av eländesskildringar kan man ändå fortsätta läsa och rentav se det som ett tecken på litterär storhet.) Vilket begränsar publiken och gör att man måste vara oerhört "mainstream" för att bli utgiven inom dessa genrer i lilla Sverige. Jag skriver det inte som en anklagelse mot förlagsvärlden utan som ett konstaterande av faktum. (Fast kanske litet som en anklagelse också, eftersom eländesskildringar har så mycket högre kulturellt kapital att de kan komma undan med sämre försäljningssiffror.) Men jag hoppas ännu på att bli motbevisad...

Att beröra läsaren

2009-03-07T18:27:00.004+01:00

Som skönlitterär författare gäller det att beröra läsaren, att väcka någon form av (helst avsedd) känsla eller reaktion i honom eller henne. Vrede, sorg och eftertanke är fint. Spänning, skräck och äckel mindre fint. Glädje, hopp och lättnad kommer oftast ganska långt ned, beroende på hur subilt de blandas med ovanstående. Men allra fulast är sexuell upphetsning och njutning. Varför då? Det är ju ganska fantastiskt att bara med ord lyckas beröra läsaren i så bokstavlig bemärkelse! Då har man verkligen lyckats. Inte för att upphetsning är den enda kroppsliga känsla man kan väcka med ord - flera av ovanstående har ju fysiska inslag som gåshud, hjärtklappning, illamående etc. Men eftersom den är så utpräglat kroppslig räknas upphetsande litteratur som "brukslitteratur" och får inte vara med och leka med de andra böckerna. Varför denna falska motsättning? Många av de erotiska noveller jag har läst har varit litteratur så god som någon vad gäller språk, stil, karaktärsteckning och intrig. På motsvarande sätt kan "riktig" litteratur vara upphetsande på en mängd olika sätt utan att nödvändigtvis vara sexuellt explicit, och det är inte fy skam det heller!

Äntligen ett lektörsutlåtande...

2009-03-05T20:58:00.009+01:00

Idag fick jag mitt första refuseringsbrev med lektörsutlåtande. Jag borde se det som en liten seger, särskilt som jag har tjatat om hur frustrerande förtryckta refuseringsbrev är, men på sätt och vis är det ännu svårare att få svart på vitt på vad som (någon anser) inte fungerar med ens manus. Det är alltid svårt att ta kritik på sina texter, även om det efterhand när den första reaktionen har svalnat kan vara nyttigt och givande.

För att komma till saken, det vill säga refuseringsbrevet, så började det med en del mestadels positiv kritik av manusets formella kvaliteter som språk och upplägg. Därefter följde ett citat ur ett lektörsutlåtande som skulle förklara varför förlaget hade beslutat att inte ge ut romanen. Detta lektörsutlåtande kan i stort sett sammanfattas med frågan "varför?", som jag bara kan besvara med "varför inte?". För mig är det så självklart att jag inte kan skramla fram det "budskap" eller "syfte", den "mening" eller "relevans" lektören efterlyser. Ser inte läsaren tjusningen i de frågor, teman, miljöer och karaktärer som fascinerar mig så är det inte mycket jag kan göra åt saken. Förutom att helt enkelt skriva bättre, mer entusiasmerande och mer övertygande, förstås, men det finns ändå gränser för vad man kan åstadkomma med ordmagi...

Lektören i fråga gjorde en psykologiserande läsning av mitt manus som jag är den första att medge att det inte håller för. Det har heller aldrig varit mitt syfte. Jag ska inte börja klaga på hur "missförstådd" jag är, för om läsaren helt enkelt inte tycker att det jag skriver fungerar hjälper inga argument eller bortförklaringar i världen. Men faktum kvarstår att den typ av psykologiska förklaringar och motiv lektören saknade i romanen är medvetet utelämnade. Jag använder mig att en viss typ av (populärkulturella) stereotyper i karaktärsteckningen för att komma ifrån en annan typ av (psykologiska) stereotyper som jag personligen har mycket svårare för att känna igen mig i eller bry mig om.

Lektören, å sin sida, anser tydligen inte att läsaren kan bry sig om så klichéartade karaktärer som mina. Det är tungt att höra eftersom jag i allra högsta grad bryr mig om mina karaktärer. Inte bara det; som jag har tjatat om tidigare här i bloggen är mitt skrivande framför allt karaktärsdrivet. Det känns hårt att få veta att all min egen kärlek till karaktärerna uppenbarligen inte går igenom texten och fram till läsaren. Åtminstone inte till denna specifika läsare.

Dessutom tycks inte lektören se något egenvärde i litterär erotik, och där har ju jag som erotikförfattare en annan åsikt. Jag bidrar gärna till att detaljerade, välskrivna och sexiga (i motsats till traumatiska, pinsamma och misslyckade) skildringar av erotik i högre utsträckning får flytta ut ur den specialiserade pornografiska litteraturen och in i "vanlig" skönlitteratur. Om någon frågar varför så svarar jag återigen: varför inte? Är kanske inte erotik en viktig del av livet som förtjänar att behandlas litterärt?

När jag tänker på saken kan man sammanfatta det som att mina karaktärer och intriger framför allt drivs av begär. Uppenbarligen tycker inte den här förlagslektören att begär är en tillräckligt intressant eller relevant psykologisk motivation för att göra karaktärernas handlingar begripliga. Kanske måste man dela begäret - mitt för mina karaktärer, karaktärernas för varandra - för att kunna förstå det. Det är förstås min uppgift som författare att göra begäret begripligt och smittande, men jag undrar om inte läsaren i viss mån måste vara lagd åt samma "böjelse" eller "perversion" som författaren för att det ska vara möjligt? Vilket skulle bevisas av alla de litterära kärleksskildringar jag finner stendöda och stereotypa men som andra känner igen sig i... Jag skriver vad jag själv skulle vilja läsa i stället: min egen litterära utopi. Dessvärre tycks lektören finna den dystopisk, och jag tvivlar på att den författare existerar som kan omvända läsaren så totalt!

Betyder det att det är mig det är fel på och inte "bara" min text (som om det gick att skilja de tu åt)? Jag misstänker att så är fallet: tycker man inte om mina karaktärer tycker man inte om mig, förstår man dem inte förstår man inte heller mig. Därmed inte sagt att alla måste göra det heller, men det skulle ju underlätta för min utgivning om någon förlagsredaktör gjorde det och bedömde att en tillräckligt stor andel bokköpare skulle kunna tänkas göra det också... Men det är nog så att mitt skrivande är "subkulturellt" i den bemärkelsen att läsaren bör dela en viss förförståelse och vissa referensramar med mig för att uppskatta texten, vilket begränsar marknaden. Så är det väl i och för sig med alla texter, men "subkulturen" i fråga kan ju vara större eller mindre och mer eller mindre kulturellt etablerad och inflytelserik.

Undanflykter, undanflykter... I kortversion: jag blev refuserad igen.

Goda och dåliga nyheter

2009-02-23T17:58:00.002+01:00

Jag tar tillbaka det där jag skrev om tid, åtminstone delvis. Jag "har inte tid" att bearbeta "Fru Vilhelm Wolff" som känns måttligt lustfyllt, men nu är jag i gengäld så uppslukad av min allra senaste romanidé (som går under arbetsnamnet "1666" under ordräknaren till höger) att jag stjäl tid och energi åt den från annat jag borde göra. Det är en idé som känns litet som att komma tillbaka till mina rötter, till de teman och stämningar som fascinerade mig i tonåren. Den är mörkare i tonen än allt annat jag har skrivit under de senaste åren och blir nog svårare att skriva utan att det tippar över i patetik eller ofrivillig komik. Den ska vara "för mycket": melodramatisk och skräckgotisk och bombastisk, men för den skull ingen parodi! Den där käckheten jag fick blandad kritik för på Kapitel 1 måste tuktas. Miljön är historisk som vanligt men nu går jag längre tillbaka, ända till stormaktstiden, och skriver i en mer sagolik stil som gör "historisk korrekthet" mindre viktigt. Kanske tar jag till och med steget att blanda in övernaturliga element, vi får se...

Jag passade också på att skapa ordmätare till de andra romaner jag faktiskt har börjat skriva på, inte bara antecknat idéer och research. "Vera" är den som jag för några månader sedan entusiastiskt annonserade skulle bli mitt nästa skrivprojekt. De knappa tiotusen ord jag har fått ihop mer eller mindre skrev sig själva när jag fann den form och ton som var rätt för berättelsen, men grundidén är betydligt äldre och den utspelas i samma romanuniversum som "Riksettan" och "Kalla mig Charlie!", med en gemensam bifigur. Jag vill fortfarande färdigställa den, men jag känner inte längre någon brådska. Idén har mognat så länge redan och mår nog bara bra av att mogna ett par år till medan jag gör den research som den mer lågmälda, realistiska och historiskt förankrade romanen kräver. Framför allt har nyare idéer konkurrerat ut den som mitt hjärtebarn, och eftersom jag ännu inte officiellt har utnämnt den till "romanen under arbete" (p.g.a. att bearbetandet av "Fru Vilhelm Wolff" kom emellan) ger jag mig själv lov att fuska och ändra i prioritetsordningen.

Det är skönt att ha något nytt som uppslukar mig, för annars har jag mindre goda nyheter. Jag har fått min andra standardrefusering, denna gång via epost och undertecknat av en praktikant. Det gällde det andra manuset jag har ute den här gången - det jag själv är mest nöjd med - och ett annat förlag - det jag allra helst skulle vilja bli utgiven av - så det känns tungt. Jag ville gärna tro att mina manus åtminstone skulle förtjäna någon form av lektörsomdöme eller skäl för refusering... Och i brist på det skulle jag önska att det var som jag skrev i en bloggkommentar en gång, att förtryckta refuseringsbrev kom med kryssrutor i stil med "för kort", "fel genre", "försök med ett annat förlag", "bristande originalitet", "finns ingen marknad", "nästan men inte riktigt ända fram", "ta en språkkurs" eller "ingen chans - ge upp!". Refuserad med en kryssruta, jag vet att det skulle göra de flesta författare rasande, men då skulle man åtminstone ha en aning om det största problemet med manuset! Standardrefuseringar är så frustrerande intetsägande, de säger bara en enda sak och det är "du är inte ens nästan där för de som nästan är där får kommentarer". Om ens det - vissa förlag kanske har som policy att aldrig dela med sig av sina lektörsutlåtanden...

Prioriteringar

2009-02-17T18:13:00.004+01:00

Jag kommer inte att delta i det "Bok-SM" som nu går av stapeln på Kapitel1. Jag tycker helt enkelt inte om tävlingens upplägg eller "tonen" i det hela. Jag gillar inte att Piratförlagets samarbetspartner för tävlingen är Aftonbladet och jag är väldigt skeptisk till att låta deckare, memoarer, kåserier, novellsamlingar och fantasyepos tävla med "vanliga" romaner i en enda röra. Dessutom gillar jag personligen inte hela jippogrejen med prisutdelningsgala och allt, men det är ju en smaksak!

Jag har också tagit bort de smakprov på mina romaner jag hade laddat upp på Kapitel 1. Jag har funderat på det ett tag men tvekat på grund av kommentarerna jag har fått. Det som avgjorde saken var att det har dykt upp annonser på sidan i och med "Bok-SM", och det vill jag inte att mina texter ska förknippas med. Jag har ju min egen, annonsfria hemsida med smakprov.

Jag tänkte inte heller rösta i tävlingen, eftersom jag inte har tid att titta på samtliga bidrag som jag tycker att jag i rättvisans namn borde. Men så läste jag en del bidrag på måfå och hittade ett par jag tycker är värda att rekommendera, så nu röstar jag i alla fall. Egentligen tycker jag inte att mina favoriter är färdiga för utgivning - de är snarare lovande men så obearbetade att jag som förlagsredaktör skulle skriva ett utförligt och uppmuntrade refuseringsbrev. De bästa och färdigaste manusen jag har läst på Kapitel 1 tidigare är inte med i själva tävlingen, och det förvånar mig egentligen inte. Författare som har kommit så långt har väl egentligen ingen anledning att fördröja publiceringsprocessen genom att delta i en sådan här tävling i stället för att skicka manuset direkt till förlag.

Det är så mycket på jobbet nu att jag inte har tid med min planerade bearbetning av "Fru Vilhelm Wolff", än mindre att vara aktiv på Kapitel1. Om jag verkligen ville skulle jag ju kunna delta i "Bok-SM" ändå - "Fru Vilhelm Wolff" klarar minimilängden även i befintligt skick. Men jag vill inte, jag föredrar att vänta tills jag har hunnit bli klar med bearbetningen. Jag hoppas att det ska lugna ned sig på jobbet snart! Även utan tävlingens deadline att tänka på vill jag ju bli klar med "Fru Vilhelm Wolff" snart, få det undanstökat och börja på nya projekt!

Sedan jag bloggade senast har jag fått två helt nya romanidéer som jag naturligtvis i vanlig ordning vill ta itu med genast! Den ena har jag redan bestämt mig för att delta i NaNoWriMo i år med, den har ett sådant blygsamt format som känns lagom för den kortroman man ska hinna med under månaden, naturligtvis med någon månad till avsatt för bearbetning efteråt. Researchen måste jag stöka undan i förväg och otålig som jag är har jag redan påbörjat mina efterforskningar och planeringen av upplägget.

Den andra vet jag inte när jag ska ta itu med. Jag hade ju bestämt mig för att börja skriva på en av mina äldre idéer efter "Fru Vilhelm Wollf" men nu har min entusiasm för den historien svalnat och jag är alldeles inne i den nya. Idén fick jag idag och jag har redan kastat ned över tre tätskrivna sidor om den i mitt Worddokument med romanidéer. Många av temana har fascinerat mig länge, och äntligen fick jag en uppenbarelse om hur jag skulle kunna använda och fläta ihop dem! Attans också. Allt utom ett projekt måste vila, och många har redan vilat länge nog, tillräckligt länge för att jag ska ha förlorat den där första entusiasmen när idéerna stockar sig i huvudet och man önskar att man bara kunde skriva hela romanen direkt.

Och så var det det där med tid, att få tiden att räcka till ens till ett romanprojekt. Elaka läsare kan förstås invända att jag tydligen har tid att blogga. Ja, men lönearbete tar kraft och inte bara tid och att blogga kräver helt enkelt mindre energi och koncentration än att försöka prestera något skönlitterärt. Men det kanske bara är som jag försöker ursäkta mig själv inför mig själv...

Bearbeta eller börja på nytt?

2009-02-03T23:43:00.003+01:00

Jag har bestämt mig för att göra mer omfattande ändringar av "Fru Vilhelm Wolff" än jag hade tänkt - lägga till ett nytt berättarperspektiv och därmed några helt nya kapitel. Det blir mer jobb men i gengäld mindre tradigt att bearbeta manuset och förhoppningsvis lättare att få ihop de saknade sidorna utan att det känns som krystad utfyllnad. Just nu när idén är ny känns det i alla fall mycket mer lustfyllt att jobba på manuset, och mindre som en plikt som hänger över mig innan jag får börja på något nytt och spännande.

Jag funderar också på att delta i den ordentliga manustävling som nu ska gå av stapeln på Kapitel1 med just "Fru Vilhelm Wolff". Den borde bli klar lagom tills dess, och jag har inget särskilt annat förlag jag mycket hellre vill skicka den till än Piratförlaget, som med de andra två manusen. Jag tror väl egentligen inte att det är en typ av historia som har några chanser att bli populär i omröstningen där, men det skadar väl aldrig att delta... Blir den bara sågad kan jag ju alltid ta den ur tävlan i förtid.

Om den nu blir klar i tid till tävlingen, förstås. Jag tenderar att göra upp väldigt optimistiska planer för när jag ska vara färdig med mina manus, med tanke på hur mycket och snabbt jag i allmänhet jobbar. Bara för att jag har klarat NaNoWriMo en gång betyder det inte att min vanliga skrivartakt är särskilt hög... Även om det känns kul att jobba på en roman i teorin finns det ofta ett stort motstånd mot att verkligen ta itu med det, en lång startsträcka då jag sysslar med annat med dokumentet öppet innan jag väl kommer igång. Jag är så rysligt dålig på att ta vara på små stunder man får över till skrivande, sådär som alla säger att man måste göra för att få något gjort. Visst kan jag kasta ned idéer i ett anteckningsblock på fikarasten - men då är risken att jag blir helt uppslukad av idéer som genererar nya idéer och får svårt att återgå till annat, läs lönearbete.

Med tanke på problemet tid är det kanske dumt att lägga ned arbete på dammiga gamla "Fru Vilhelm Wolff" över huvud taget. Det vore kanske bättre att lägga min lilla skrivtid på något nytt och spännande med potential att bli bättre. Jag gillar bara inte tanken att lämna något oavslutat. Jag betraktade "Fru Vilhelm Wolff" som avslutad för två år sedan och skickade den även till ett förlag som uttalade sig positivt och intresserat och sedan aldrig mer hörde av sig. Nu känner jag att jag måste få upp den till vettig romanlängd innan jag kan skicka den till fler förlag och bli "färdig" med den för gott. Nåja, min nya idé till förlängning kommer åtminstone att göra den bättre, och det kan väl aldrig skada att öva på just bearbetning, som inte precis är min starka sida.

En läslogg i brist på skrivlogg

2009-01-26T19:33:00.002+01:00

Jag tycker om att läsa historiska romaner, och kan alltid låtsas som att det ska föreställa "research" för egna kommande romanprojekt. Fast när det gäller research föredrar jag egentligen att läsa romaner (eller se filmer, i den mån det är möjligt) från tiden i fråga i stället för om den - det ger en mer omedelbar bild av språk och tankesätt. Hur som helst har jag råkat läsa några nyutkomna historiska romaner på sistone som nästan alla har det gemensamt att de bygger på verkliga personers öden, och här kommer några reflektioner om dem:

Helena Henschens "Hon älskade" tycker jag skulle ha gjort sig bättre som regelrätt biografi, med mer utförlig tids- och miljöskildring, tydligare kronologi och mer källhänvisningar. Själva den litterära gestaltningen kändes litet halvhjärtad och valhänt och förvirrade i mitt tycke mer än vad den tillförde. Jag förstår mig över huvud taget inte på den här vurmen för att skriva "biografiska romaner" - är man rädd för de krav på korrekthet etiketten "biografi" för med sig? Dock är jag ändå nyfiken på att läsa Henschens tidigare "I skuggan av ett brott".

Ellen Mattsons "Glädjestranden" är liksom Henschens roman baserad på verkliga händelser i författarens släkt, men är en helt annan och märkligare typ av roman. Här är den litterära gestaltningen fulländad och eventuell "verklighetsanknytning" stör inte. Inte heller får man veta särskilt mycket om det omgivande samhället, utan handlingen är förlagd till en bohuslänsk gård och ett fåtal andra hem i närheten. Tiden levandegörs genom sinnliga detaljer, inte genom svepande förklaringar. Trots att romanen inleds (publikfriande? gäckande? ironiskt?) med ett ilandspolat lik finns inte tillstymmelse till deckarintrig. Dramat utspelar sig i stället på ett inre plan, mellan en flicka som växer upp till ung kvinna, hennes morbror och hennes styvfar. Det är ett udda val av drama (ingen romantisk kärlek, inget storslaget som incest, inga av psykologins stapelvaror) och ett som läsaren inte helt förstår. Det är en väldigt "litterär" roman, som med sina poetiska bilder ligger långt ifrån de flesta historiska/biografiska romaners pedagogisk prosa.

Per Wästbergs "Anders Sparrmans resa" är återigen en biografisk roman som skulle ha gjort sig bättre som ren biografi. Wästbergs språk är bitvis suggestivt arkaiserande, bitvis tröttsamt upprabblande. Alla kända fakta om Linnélärjungen Sparrmans liv ska med! Vad författaren vill uppnå med den styltigt stiliserade och psykologiserande dialogen har jag svårt att förstå, och den utdraget upprepande kärlekshistoria som upptar romanens sista del får mig mest att skruva besvärat på mig.

Malte Perssons "Edelcrantz förbindelser" är den biografiska roman som får mig att försonas med genren och inte önska att den vore antingen biografi eller roman. Persson är för det första en tillräckligt god stilist för att inte romanen ska falla sönder i å ena sidan troget återgivna biografiska fakta och å andra sidan litterär gestaltning som tar sig friheter med den historiska personens inre (kanske för att han har valt att ständigt hålla sig på en viss - ironisk, metalitterär - distans från Edelcrantz i stället för att hoppa hejvilt mellan arkivfynd och fiktiv intimitet). Han är för det andra en tillräckligt god stilist för att romanen ska vara underhållande trots mängden historiska fakta och kulturella referenser han har knökat in mellan pärmarna. Han är för det tredje en tillräckligt god stilist för att de nutida slangord och anglicismer han strösslar prosan med får den att kännas desto mer sjuttonhundratal - talspråkligt, levande sjuttonhundratal. Han är för det fjärde en tillräckligt god stilist för att jag ska ha överseende med en viss grabbighet i stilen - ni vet den där kulturnördiga, intellektuella, okroppsliga, rentav pryda sortens grabbighet. Och för det femte har boken det vackraste omslag jag har sett på länge. (Om jag inte så hett åstundade att mina romaner ska prydas av tecknade omslag i retro pulp-stil så skulle jag önska mig liknande omslag där framsidan sitter direkt på pärmen i stället för på ett fult skyddsomslag kring en neutralt enfärgad volym.)

Carina Burmans "Hästen från Porten" är den tredje delen i hennes romanserie om den befriande fiktiva författarinnan Euthanasia Bondeson. Här finns inga biografiska anspråk och vackert så! Inte heller finns här några anspråk på realism i den befängda men mycket underhållande äventyrsintrigen. Vad som däremot finns är en historikers gedigna grundkunskap om tid och miljö och en underbar känsla för stil. Jag förstår inte de kritiker som klagar på att Euthanasia är en osympatisk huvudperson bara för att hon har höga tankar om sig själv, eller som inte gillar hennes förnumstigt kvicka berättarröst. Själv älskar jag den och skrattar högt när Burman låter henne anakronistiskt pika Guillo med anmärkningen: "Det var som en påminnelse om livet i vårt hemland, även om det väl aldrig funnits några svenska korsfarare. Om man vore lagd för historiska romaner kunde man ändå hitta på en sådan och tjäna en god summa."

Kritik

2009-01-22T20:07:00.002+01:00

Nu har jag äntligen vågat mig till Kapitel1 för att läsa kommentarerna jag har fått där. Ironiskt nog gjorde jag det bara för att undvika att jobba på "Fru Vilhelm Wolff" - det var visst det enda som kunde lura dit mig! Men det var nog bra att få det gjort, så att inte uppskjutandet gör det ännu värre. För inte var det så farligt. Nu när jag har läst de första kommentarerna tror jag att jag lättare kan läsa eventuella nya, även om de skulle vara mer kritiska.

Förutom övervägande bra betyg och en del nyttiga anmärkningar om historisk korrekthet fick jag ganska enhetliga kommentarer i den här stilen att fundera över:

"Välskrivet men finns det någon marknad för den här sortens berättelser?"

"Du skriver i den käcka hurtiga stil som kännetecknar en del av den tidens litteratur och film och det lyckas du bra med."

"Det enda negativa känner jag är att det är lite varning för Thor Modén."

"Bara det blir lite mer inre liv i figurerna också efterhand kommer jag att bli nöjd."

Vad gäller marknadspotentialen för käcka historiska pastischer - tja, det är inget annat att göra än att hålla tummarna, för jag har helt klart "hittat min röst"! Vad gäller själva käckheten, med positiva konnotationer till humor och mindre positiva till ytlighet, förstår jag precis vad som menas. Å ena sidan är det absolut avsiktligt, å andra sidan vill jag ju inte att mina historier och karaktärer ska vara enbart komiska. För själv älskar jag ju verkligen mina karaktärer och bryr mig mycket om dem, och jag vill ju att läsaren ska göra det också, trots att de kan synas en smula "platta" och tillskruvade.

Jag tror att den balans mellan nästan slapstickartad komik och gripande allvar som jag försöker eftersträva är vanligare i teveserier och filmer än i litteratur. Joss Whedons teveserier är utmärkta exempel - de kan vara samtidigt mycket mörka i grundtonen och ha en litet nördig och töntig humor i karaktärernas samspel och missöden. De flesta av hans karaktärer är komiska, men aldrig bara komiska, alltid älskvärda också. Och/eller skräckinjagande och/eller respektingivande &c. Det är den magiska balansen jag skulle vilja uppnå. Och i brist på det: hellre ren och skär käckhet än någon banal slentrianångest som ställföreträdare för "djup"! Men där är jag rädd att majoriteten av den läsande publiken inte alls håller med mig, och vi kommer åter till frågan om marknad...

Så fick jag en kommentar som stack ut och var alldeles oväntad, nämligen:

"Du har en alldeles speciell känsla för att skildra action, som kan vara extremt svårt i text."

Det gjorde mig både glad och förvånad. Jag har nämligen inte alls själv någon uppfattning om att jag skulle vara särskilt bra på att skildra action. Jag tycker tvärtom att det är svårt och oroar mig alltid för att inte lyckas få till spänningen i de actionsekvenser som råkar ingå i handlingen. Men tydligen är det åtminstone någon som tycker att jag har lyckats! Det känns skönt.

P.S. Om det är någon från Kapitel1 som skulle ha något emot att bli citerad här i bloggen (trots att kommentarerna redan ligger på en offentligt tillgänglig hemsida) och/eller vill att jag ska nämna namn i stället för att citera anonymt så är det bara att säga till!

Ratad

2009-01-20T17:02:00.002+01:00

Som Robert påpekade i en kommentar till mitt förra inlägg är Hemmets Journals Romantävling avgjord, och jag hörde inte till de lyckliga vinnarna. Nu återstår att vänta på att deras förhandsrätt att köpa följetongen ska ta slut och sedan eventuellt försöka sälja den till någon annan veckotidning. Vill ingen ha den får det väl bli gratis följetong här i bloggen!

Annars har det första förtryckta refuseringsbrevet anlänt i retur med ett av mina manus. Aldrig ett gott tecken. Fort gick det också, under två månader och det var ändå över julhelgen, men man kan se på den oordnade manusbunten att förlaget ändå har hunnit titta igenom den ordentligt och inte bara ratat den på följebrevet och första sidan. Inte för att jag tror att svenska förlag - till skillnad från i "synopsiskulturer" - någonsin ratar manus bara på följebrevet, eller ens avsaknaden av dylikt. Nej, alla manus som inte är insmetat med fekalier eller liknande får nog en ärlig chans. (Med "ärlig chans" menar jag inte nödvändigtvis att särskilt många sidor blir lästa - jag vet att jag skulle rata vissa saker tämligen omgående utan att känna mig ond eller orättvis om jag vore lektör!) Att manus skulle kastas direkt i pappersinsamlingen för att författaren inte är tillräckligt snygg på det medföljande fotot eller liknande är knappast annat än ursäkter framfantiserade av besvikna författaraspiranter. (Själv skulle jag för övrigt aldrig komma på tanken att bifoga foto med mina inskickade manus, apropå ett säkert välvilligt men mycket märkligt tips läst i forumet på Kapitel1.)

Apropå ursäkter, det är lätt hänt att man tar till sådana när man blir refuserad. Kanske inte just det där med fotot, men jag medger i stället en tendens att skylla på "marknaden" eller liknande i stället för på mitt skrivandes kvalitet. Visst ges "smala" saker ut - inom vissa väldigt fast etablerade genrer och stilar som kanske inte säljer så bra men som i gengäld har stor chans till goda recensioner, fina priser och allmän kulturell status som avspeglas på förlaget. Vad gäller mer "udda" litteratur som varken är smal på det där riktigt finkulturella sättet eller givet bästsäljande ser det mörkare ut. Litteratur med en viss subkulturell inriktning, till exempel.

Som ett exempel på det refererar Bobbi-San i sin blogg ett lektörsutlåtande hon har fått om att hennes manus visserligen är bra men saknar kommersiell potential. (Jag rekommenderar för övrigt hennes blogg i största allmänhet, den är enligt min åsikt den intressantaste svenska författarbloggen, publicerade författare inräknade!) Vad "kommersiell potential" i det här sammanhanget innebär är svårt att veta med tanke på att förlagen trots allt ger ut diktsamlingar som säljer i några hundra exemplar. Men när det gäller något mer nytt och oprövat än språkmaterialistisk poesi är förlagens smärtgräns gissningsvis betydligt lägre. Fast även om jag har rätt i det gäller det att påminna mig själv om att det inte nödvändigtvis är därför mina manus refuseras, utan av kvalitetsmässiga skäl som jag kan jobba på att åtgärda!

Mer erotica

2008-12-28T14:39:00.003+01:00

Nu har den tredje lesbiska erotiska antologin jag medverkar i kommit ut - "Working Girls" från Torquere Press. Finns både som e-bok och pocket. Jag har också fått bekräftat att min novell verkligen är med i "Island Girls".

Annars har jag bara läst andras romaner under julhelgen, inte skrivit på egna. Snart ska jag väl ta itu med bearbetandet av "Fru Vilhelm Wolff" igen.

Om följetongstävlingen har jag inte hört någonting, fast den skulle vara avgjord innan årsskiftet. Några lyckliga vinnare som har hört något?

Lesbisk erotica

2008-12-18T22:11:00.004+01:00

Jag fick just besked att erotikantologin "Where the Girls Are" som jag medverkar i har fått ett omslag och ett utgivningsdatum i vår, så jag har satt upp en länk till höger. Jag gjorde litet efterforskningar och upptäckte att även "Island Girls" har varit utgiven sedan i augusti, så den fick också en länk. Men jag måste erkänna att jag inte är helt säker på att min novell verkligen är med i den senare, då jag inte har hittat någon innehållsförteckning. Novellen var nära att inte komma med eftersom jag var sen med att skicka tillbaka det undertecknade kontraktet, men det sista jag hörde var att den skulle komma med. Sedan dess har jag inte hört något - inget besked om att boken är utgiven, inget friexemplar, inget honorar...

Om det är någon som har letat sig hit från Kapitel 1 och undrar var jag har blivit av där så måste jag erkänna att jag inte har loggat in där och läst någon av mina kommentarer. Jag trodde verkligen att jag längtade efter kommentarer från fler än mina fåtaliga och kanske väl snälla betaläsare, men när jag hade laddat upp kapitlen ångrade jag mig nästan. Jag är osäker på hur jag skulle ta kritik nu, när manuset som sagt är ute hos förlag i befintligt skick, och har beslutat mig för att läsa kommentarerna först efter jag har fått besked från förlagen. Jag ber dem som har tagit sig tid att kommentera allra ödmjukast om ursäkt och lovar att svara och tacka när jag väl läser kommentarerna!

Jag tänker så här: Får jag förtryckta refuseringsbrev kan kommentarerna ge mig en vink om vad jag gör fel. Får jag lektörsutlåtanden kan jag se om lektörens synpunkter stöds av andra. Får jag positivt besked kan jag använda kritiken till att finputsa inför utgivning. Men just nu medan jag ännu väntar på svar kan kommentarerna bara göra mig uppmuntrad, nedslagen eller frustrerad över allt jag inte tänkte på innan jag skrev ut och skickade iväg manusen. Jag kan inte använda dem konstruktivt förrän det är dags för en ny bearbetning, vilket jag förstås borde ha tänkt på innan jag laddade upp något på Kapitel 1. Men nu ligger kapitlen där och jag låter dem ligga tills vidare!

Nu har jag fallit till föga...

2008-12-12T21:23:00.005+01:00

...Och laddat upp de första kapitlen av "Riksettan" och "Kalla mig Charlie!" på Kapitel 1. Man behöver inte vara medlem för att läsa, ifall någon är nyfiken! Mer än dessa smakprov blir det nog aldrig eftersom de redan är ute hos andra förlag. Kanske är det självplågeri att ta emot kommentarer på dem i detta skede eftersom jag ändå inte kan göra något åt kritiken, men samtidigt har jag saknat att få synpunkter från fler än min lilla krets trogna betaläsare. Vi får väl se...

Vinna ett bokkontrakt i popularitetstävling?

2008-12-11T19:12:00.002+01:00

Är det någon därute som har laddat upp sin bok på Piratförlagets nya satsning Kapitel 1 eller över huvud taget besökt sidan? Vad som framför allt avhåller mig från att ladda upp manus där för att få dem lästa och kritiserade är klausulen i överenskommelsen man undertecknar när man skapar ett konto om att Piratförlaget får ensamrätt på ens bok. Visserligen en tidsbegränsad ensamrätt, och jag tror det stod något om "avslutad bok", så jag antar att man kan komma runt det genom att bara ladda upp några kapitel, men ändå. Någon motsvarande klausul finns inte på den brittiska förebilden, HarperCollins Authonomy.

Överlag tycker jag också att Kapitel 1 verkar fungera sämre än Authonomy. Förutom att sidan är fulare, mer svårnavigerad och har färre funktioner tycks också själva bedömningssystemet som hela idén bygger på fungera sämre. På Kapitel 1 kan man betygsätta manusen på en femgradig skala, vilket innebär att man av hämndlystnad, missunsamhet eller taktiska skäl kan sänka andras betyg. Det enda motsvarande trick man kan ta till på Authonomy är att ta bort manuset från sin rekommendationslista, eller helt enkelt aldrig lägga till den där.

Med detta sagt tycks dock läget ha stabiliserat sig på Kapitel 1 sedan första gången jag besökte sidan. Kanske märktes bristerna i betygssystemet framför allt när sidan var ny och hade få användare, varav en överväldigande majoritet var konkurrerande författare. Första gången jag var där tror jag knappt någon bok hade över en trea i betyg, en uppenbar följd av "straffbetygsättning", medan en gradering nu har utkristalliserat sig som det lär vara svårare att påverka eftersom den bygger på fler betyg totalt.

Jag är dock fortfarande skeptisk till betygen och det faktum att betyg är nästan det enda sökkriteriet man kan använda för att hitta ett manus att läsa. En topplista bekräftar ju ständigt sig själv, och nya manus får svårt att ta sig in. Varför finns inte möjligheten att söka på genrer (utöver grova indelningar som spänning/roman/lyrik) eller nyckelord? Ska man behöva vara inloggad på sidan dygnet runt och finkamma alla nya manus för att hitta något i ens egen smak? Även om man gör det missar man ju de gamla, förbisedda, som är förlorade i cyberrymden på grund av det så gott som obefintliga sök- och katalogiseringssystemet.

Forumet lider för övrigt av samma problem - inte en enda underkategori, bara en oöverskådlig mängd trådar i blandade ämnen! Återigen en sysselsättning vigd åt de ständigt inloggade som kan läsa alla nya inlägg i realtid. Katalogiserades trådarna under rubriker som "skrivandets hantverk", "boktips", "kritikpartner sökes", "förslag till förbättringar", "tekniska frågor" etc. skulle gamla trådar kunna hittas och återupplivas och forumet skulle bli mer användbart och levande.

Ett annat problem med Kapitel 1 jämfört med Authonomy tror jag är att den redan begränsade svenska publiken begränsas ytterligare av en så strikt inriktning på Piratförlagets utgivning - det vill säga romaner av "bästsäljartyp". HarperCollins har en mycket bredare utgivning och dessutom får jag känslan av att Authonomy lockar till sig fler författare som vill skapa sig en publik och få kritik på sina manus, snarare än att delta i "popularitetstävlingen" om just ett HarperCollins-kontrakt. Det är osannolikt att Kapitel 1 får ett sådant vidare användningsområde som författarcommunity just på grund av den där klausulen om ensamrätt, vilket är synd! Ergo: endast författare som har Piratförlaget som förstahandsval, redan har uttömt alla andra möjligheter eller helt enkelt har läst överenskommelsen dåligt fylkas där. Jag antar att det också är Piratförlagets syfte. Å ena sidan förstår jag att de vill ha den där ensamrätten i gengäld för de pengar och det arbete de lägger ned på sidan. Å andra sidan tror jag att en generösare inställning från förlagets sida skulle skapa ett mer fruktbart klimat.

Själv har jag skaffat ett användarkonto enbart för att läsa och kommentera, för det finns många läsvärda manus på sidan och jag har saknat ett liknande författarcommunity. Eftersom det Kapitel 1 som ligger uppe nu är en betaversion hoppas jag också att sidan ska utvecklas och förbättras med tiden. Vad säger ni - har ni varit där och läst något?

Så var manusen ute hos förlag...

2008-11-30T17:06:00.002+01:00

På inrådan av mina betaläsare kortade jag litet i början av "Kalla mig Charlie!" och lade till två nya kapitel i slutet (inte de två sista) för att balansera tempot. Två var nödvändigt eftersom jag skriver vartannat kapitel ur Charlies perspektiv och vartannat ur Verners och måste upprätthålla symmetrin. Men jisses, den blir ju bara längre och längre! Fast säkert finns det mer som en osentimental redaktör kan hjälpa mig att stryka bort om det skulle bli aktuellt. Nu får det i alla fall vara nog med putsning för den här gången, nu har jag skrivit ut den och skickat den till förlaget överst på prioritetslistan.

Annars har jag passat på medan "Kalla mig Charlie!" var ute hos betaläsare att finputsa "Riksettan" en aning och skriva ut ett nytt exemplar som jag har skickat till förlag. Efter närmare två års tystnad från det första förlaget jag skickade den till kan det sannerligen vara på tiden! Det är inte det att jag tycker att det någonsin är värt att vänta så länge på svar, jag har bara distraherats av arbetet på "Kalla mig Charlie!" och "Varulvens Brud" och inte fått ändan ur vagnen tidigare...

Sedan ska jag även ta itu med "Fru Vilhelm Wolff" och få upp den till något som mer liknar "riktig" romanlängd på åtminstone sjuttiotusen ord. Där är det snart två år sedan jag fick positivt besked från ett förlag och sedan inte har hört något! Detta betyder att jag kommer att stå med tre romanmanus färdiga att skicka till förlag samtidigt. Enligt de flesta råd till blivande författare jag har läst ska man inte göra så, man ska satsa på ett manus i taget och helst inte ens låtsas om att man har fler färdiga eller på gång. Det vill inte förlagen veta, sägs det. Det man har hemma i byrålådan kan man komma dragande med efter att man har fått sitt första manus utgivet och det har gjort tillräckligt mycket succé för att förlaget ska vara intresserad av mer. Men då måste man ju vänta flera år och hinner skriva nya romaner man hellre vill få utgivna än de gamla?

Alternativet är väl att försöka få romanerna utgivna av olika förlag ungefär samtidigt, ett tilltag som gissningsvis skulle göra en svartlistad i förlagsvärlden för all framtid... Då blir ju ingen riktigt ensam om debutanten och det blir inte självklart vilket förlag som får "rätten" till kommande verk. I ett större land eller språkområde med fler specialinriktade förlag för olika typer av genrelitteratur kan man kanske göra så, särskilt om man skriver under olika pseudonymer så inte marknaden blir "övermättad" på en viss författare, men i lilla Sverige? Knappast! Här finns ju knappt några genreförlag, om man inte räknar ungdoms- och fackböcker som "genrer"...

Jo, jag vet att det här är ett lyxproblem. Som aspirerande författare ska man vara tacksam om man får något utgivet över huvud taget, och inte kräva att få alla manus man har färdigställt utgivna. Men förhållandet mellan förlags utgivningstakt och författares produktionstakt är ändå något jag har funderat på... Hur går det egentligen till när författaren är snabbare? Får denna helt enkelt bita ihop och acceptera en lång "väntelista" med manus eller att bara lansera varannat manus eller försöka skriva långsammare och redigera mer eller varva böckerna med andra typer av brödskrivande i kortare format? Anses det rentav "fult" att vara för produktiv i ett litterärt klimat som Sveriges, som om man inte hade lagt ned nog kärlek och eftertanke på varje bok?

Personligen skickar jag i alla fall mina tre manus ungefär samtidigt, till litet olika förlag som jag tror skulle passa respektive roman. Vad jag sedan ska ta mig till om olika förlag visar sig intresserade av olika manus - men bara på villkoret att jag INTE ger ut något annat på annat förlag - får jag väl ta ställning till om det blir aktuellt... Jag hade kanske kunnat undvika denna situation om jag bara hade varit litet snabbare med att skicka "Riksettan" till andra förlag när det jag prioriterade högst aldrig svarade. Om jag hade haft turen att få den antaget för utgivning för över ett år sedan hade det kanske varit dags att lämna in roman nummer två för påseende lagom tills "Kalla mig Charlie!" var färdig. Men man ska inte lipa över spilld mjölk. Nu kan jag knappt vänta på att få ta itu med nästa romanprojekt på allvar!

Tips för historieintresserade

2008-11-21T17:39:00.003+01:00

Jag tror jag har bestämt mig för vilken av alla mina romanidéer jag ska ta itu med när jag har bearbetat och skickat de tre gamla till förlag. Jag blev inspirerad av tv-programmet "Din plats i historien", vars blandning av vanliga människors minnen, gamla arkivfilmer och historikers expertkommentarer jag verkligen gillar, även om de korta avsnitten känns en smula "futtiga" och tunna på information. De ger mersmak i alla fall. Förra veckans avsnitt om ett tuberkulossanatorium fick mig att se den äldre dokumentären "Dödens väntrum" på SVTs hemsida, vilket i sin tur gav mig idén att låta hjältinnan i romanen jag ska börja på tillbringa en tid på ett sådant sanatorium.

Jag hade ändå tänkt låta henne hamna i någon form av bohemiska och konstnärliga kretsar, och jubileumssanatorierna verkar ha varit veritabla konstnärskolonier där patienterna fick tid och möjlighet att läsa, skriva, måla, sända radio etc. Det är ju mer naturligt att en enkel flicka från landet ska komma i kontakt med konstnärer där än att hon på egen hand ska fara till huvudstaden och snubbla på dem. Dessutom ger den påtvingade sysslolösheten mer möjlighet till personlig utveckling och förkovran än om hon samtidigt måste arbeta för brödfödan. Inte för att hennes tid på sanatorium på något vis ska bli huvudsaken i romanen, men det blir en viktig del av hennes bakgrundshistoria.

Apropå inspiration hyrde jag även "Så vit som en snö", filmen om Sveriges första aviatris, Elsa Andersson, som inspiration till min länge planerade roman om flygaress. Jag är inte jätteförtjust i hur de valde att behandla Elsa Anderssons spännande liv - det är så typiskt att när det handlar om kvinnliga äventyrare måste deras äventyrslystnad "ursäktas" med diverse barndomstrauman och kärlekssorger. Men jag förstår ju samtidigt att man har valt att göra en dramatiserad och populariserad filmversion av ett liv som jag tror man vet väldigt litet om, rent psykologiskt. Dock irriterade det hobbyhistorikern i mig att man även hade ändrat en del grundläggande fakta som jag har läst mig till i Gunilla Lindbergs "Starka kvinnor som fört Sverige framåt" (en dessvärre språkligt och redigeringsmässigt bristfällig bok som jag ändå rekommenderar för dess spännande introduktioner till en mängd livsgärningar som lockar till vidare läsning). Hur som helst gillade jag Richard Wolffs teatrala tolkning av en vad jag förstår helt fiktiv officer och hans relation till Elsa. Återigen ett förhållande som påminde mig om det mellan Charlie och Isidor i "Kalla mig Charlie!"...

Välfunnen genrebeteckning

2008-11-13T17:59:00.000+01:00

Apropå vilken genre jag egentligen skriver i... Idag kallade en av mina betaläsare det för "humoristisk queererotisk kiosklitteratur för akademiker". Då blev jag glad och rörd, men också litet nervös över säljbarheten för en så begränsad målgrupp. Men det är väl bara att skicka det bästa jag förmår till förlag och se. Förresten kan väl Carina Burmans historiska deckare kallas något liknande, och de säljer ju uppenbarligen. Fast hon har förstås redan gjort sig ett namn, plus att hon är smart nog att väva in den ack så populära deckarintrigen i sin lärda historiska pastisch. Om jag själv ska göra ett försök att klassificera "Kalla mig Charlie!" som något får det bli "en sexig sprakfåleroman för tvåtusentalet".

Kärlek: ja eller nej?

2008-11-10T22:28:00.002+01:00

Nu har jag uppdaterat min hemsida med några nya historier i anslutning till "Kalla mig Charlie!". Som vanligt varnar jag känsliga läsare för spoilers.

Återigen en DN-krönika på tema realism versus romantik, länkar till den från titeln. Malin Ullgren skriver om antologin "My Mistress's Sparrow Is Dead: Great Love Stories from Chechov to Munro", som tycks framställas som ett korrektiv till "allt sött och lättsinnigt som förmedlats av marknadsromantiken genom århundraden". Redaktören Jeffrey Eugenides har valt ut kärleksnoveller som "give love a bad name" genom att tvångsmässigt uppfinna hinder för kärleken: äktenskap på skilda håll, svartsjuka, ond bråd död...

Och jag kan inte låta bli att tänka: är det inte i själva verket detta marknadsromantiken har gjort genom århundraden? Tvångsmässigt uppfunnit mer eller mindre långsökta hinder för kärleken, från arrangerade äktenskap till förväxlade identiteter? Med den enda skillnaden att i marknadsromantiken får de till slut varandra efter att hindren har övervunnits. När jag tänker på romantik tänker jag knappast på något "sött och lättsinnigt". Snarare på något högspänt melodramatiskt där minsta missförstånd blir fatalt. På Harlequinromanernas ofta närmast psykopatiska hjältar som förföljer och betvingar motvilliga men inför sitt eget oemotståndliga begär hjälplösa hjältinnor.

Det verkar som att allt hänger på slutet: lyckligt ellet olyckligt? I någon mån också på stil, språk, tradition, författarnamn. Men det viktigaste kriteriet för att skriva en "seriös" och "finlitterär" kärlekshistoria tycks vara: låt dem för allt i världen inte få varandra! Och om de ändå får varandra så måste det ske på ett lagom desillusionerat och/eller komplicerat sätt. Går det alltför lätt eller lyckligt kan det - ve och fasa - verka banalt! Men som jag skrev i anslutning till Torbjörn Elenskys krönika så är ett "lyckligt" slut inte per automatik mindre "trovärdigt" eller "sant" än ett "olyckligt". Det visar om inte annat de mer eller mindre krystade komplikationer författarna i Eugenides antologi måste ta till.

Så skriver också Malin Ullgren till slut: "Men nu, när den spektakulära deppigheten i form av deckare och based on a true story-misär säljer som smör, är väl snarare själva kärlekslyckan på väg att bli underbeskriven." Där tror jag att hon har en viktig poäng. Frågan är väl om den där kärlekslyckan ens finns representerad inom "marknadsromantiken"? Är det inte snarare den abstrakta idén att "kärleken övervinner allt" som glorifieras där, medan vad som beskrivs i detalj är kärlekens vånda och kval på vägen dit? Och kom inte dragandes med att lycka är så tråkigt att läsa om, med tanke på stereotypt sockersöta "och så levde de lyckliga i alla sina dar"-epiloger!

Läs i stället Jessika Berglunds roman "Simtag". Här finns ett poetiskt (ibland, i mitt tycke, litet väl kvasipoetiskt som i missbruk av punkter och radbrytningar i för övrigt normal prosa) språk som sorterar in romanen under "finlitteratur" och får en att förvänta sig ett obligatoriskt olyckligt, eller allraminst svårt komplicerat, slut. Men tji, en kärlekshistoria som känns alldeles realistisk i sin kärlekslycka! Och vånda, för all del. Men inte så förbaskat mycket krystade komplikationer, bara högst vardagliga sådana. Förutom denna befriande enkelhet är romanens främsta förtjänst det fysiskt sinnliga i beskrivningen inte bara av förälskelse (hur huvudpersonen ser sin älskades kropp som för första gången) utan av livet i stort (hugga ved, kissa i gräset, simma i sjön...). Fast en smula fegt tycker jag förstås att det är (apropå diskussionerna på Peter Englunds och Bobbi-Sans bloggar) att en författare som så fint skildrar den rent kroppsliga värken efter den älskade ändå drar en slöja av kortfattad vaghet över själva sexskildringen.

Eller också, far och se "Glada Änkan" på Folkoperan i Stockholm innan det är för sent! En kärlekshistoria där de varken "får varandra" eller "inte får varandra" utan där kärlekens lockelse, rus, förljugenhet och faror beskrivs och besvaras med ett trånande "nej nej nix NEJ!" För man kan ju också säga nej till kärleken - lyckligt eller olyckligt förälskad är inte de enda alternativen. Som Pet Shop Boys sjunger: "You don't fall in love by chance, you choose." (I "You choose", men deras "Miserablism" är också en utmärkt kommentar på temat litterär svartsyn.)

Alltför många konventionella kärlekshistorier tycker jag glorifierar det obesvarade eller omöjliga trånandet. Enligt dessa historier har man inte bara rätt utan närmast en skyldighet att klamra sig fast vid förälskelsen för evigt, försaka allt annat för den och trakassera objektet för sin åtrå med oönskade offer och inviter. Det visar att det är "äkta kärlek" som bör belönas med att besvaras. Genom historien är det väl främst mäns besatthet vid sina egna fantasifoster - ytterst svagt kopplade till någon riktig kvinna de en gång sett men inte känner - som hyllats på detta sätt. (Inger Edelfeldts "Breven till nattens drottning" är en mycket rolig men samtidigt mycket kärleksfull satir på detta fenomen.) I moderna Hollywoodfilmer och bästsäljare är det kanske vanligare att det handlar om två personlighetslösa ungdomar som inte har något annat skäl än att älska varandra än att de är unga och vackra, har träffats någon gång och brutalt skiljts åt.

Kärleken "påstås" så ofta i stället för att "gestaltas". Dess konventionella tecken visas upp och man förväntas utan vidare motivation engagera sig i dess öde. Men jag tror att "äkta kärlek" bara kan växa fram i samspel mellan två som redan har "fått" varandra - som ömsesidigt valt att svara ja i stället för nej. Eller för all del fler än två, man ska inte vara fördomsfull.

Korka upp champagnen!

2008-11-05T19:34:00.002+01:00

För nu har jag avslutat version 2 av "Kalla mig Charlie!". Den stannade på dryga 106 000 ord, men det kommer nog att gå ned lite igen efter att den har gått en vända till mina betaläsare och jag har rensat bort en del överflödigheter, särskilt i de första kapitlen som borde vara rappa. Å andra sidan kanske jag får utarbeta upplösningen litet mer, för den går i ett väldigt snabbt tempo. Nu är jag väldigt glad och samtidigt litet ledsen över att inte få umgås så intensivt med mina karaktärer längre.

Förebilder

2008-11-02T15:55:00.005+01:00

Det blir inget NaNoWriMo för mig i år i alla fall. Dels för att jag inte riktigt hann klart med "Kalla mig Charlie!" - jag har över hundratusen ord nu men är fortfarande bara på kapitel trettiosex av planerade fyrtio. Dels för att jag helt enkelt inte känner för det. Jag hade tänkt delta för att motivera mig att snabbt få ihop ett första utkast till nästa roman, men nu är jag så inne i arbetet på "Kalla mig Charlie!" och sedan känner jag mer för att bearbeta de gamla. "Fru Vilhelm Wolff" behöver bli längre för att likna en riktig roman och det är väl lika bra att se över "Riksettan" också innan jag skickar den till ett nytt förlag. Jag har ju ändå ingen chans att få mer än en roman åt gången utgiven, så varför stressa med att få färdigt nästa? Jag ska vänta och se vilken av alla mina romanidéer jag känner mest för att kasta mig in i när jag är klar med bearbetandet av de gamla...

Nu när jag har lagt upp en bild på mina förebilder till Charlie och Isidor kan det kanske vara lämpligt att lägga upp några bilder som inspirerar mig till min andra huvudperson, Verner. Verner är akademiker och jag tänker mig honom som något i stil med karaktären Wesley, spelad av Alexis Denisof, i teveserierna Buffy och Angel. Framför allt den propre Wesley i Buffy och första säsongen av Angel, inte så mycket den skäggstubbige tuffing han utvecklas till senare.

En annan förebild till Verner är Ichabod Crane, här gestaltad av Johnny Depp i "Sleepy Hollow". Johnny Depp är egentligen alldeles för bildskön för att likna min Verner, men jag tycker om och inspireras av hans tolkning av den rationelle, lätt löjlige och inte särskilt traditionellt maskuline vetenskapsmannen Ichabod med en drömsk sårbarhet under den tillknäppta ytan.

Till utseende och utstrålning passar också Jeremy Irons, här som psykotiskt symbiotiska tvillinggynekologer i "Dead Ringers". Den mindre självsäkre och utåtriktade tvillingen Beverly som sköter forskningen medan hans bror Elliott håller talen och charmar patienterna påminner om Verner, även om Verner aldrig skulle spåra ur så som Beverly gör. Jeremy Irons roll i "Brideshead Revisited", där han spelar en medelklassyngling som blir involverad med en katolsk adelsfamilj, är också en inspirationskälla. Verner är inte så självsäker som denne Charles Ryder, men han är en uppkomling ur lägre medelklassen (fattig hantverkarfamilj) som på liknande sätt dras in i överklassens liv.

Ju hemskare desto "sannare"?

2008-10-16T20:08:00.003+02:00

Torbjörn Elensky skrev en bra litteraturkrönika i DN i lördags. Jag har väntat med att blogga om den tills den kom upp på DN på nätet - jag länkar till den från titeln på blogginlägget. Han skriver om det stora intresset för realistiskt skildrade "sanna historier", som anses mer "äkta" än mer stilistiskt driven litteratur om annat än social misär. Jag citerar mitt favoritstycke:

"Den 'realistiska realismen', i USA då liksom i dagens Sverige ska helst skildra hårda förhållanden, och stilen bör forma sig efter sitt ämne. Kanske därför de svenska deckarna uppskattas så: de skildrar hemskheter, det vill säga Verkligheten, på ett tillyxat sätt, som flertalet läsare förknippar med äkthet. Ju skitigare, desto sannare. Stil (som märks) är lögn."

Huvudet på spiken! Hur kommer det sig att det anses så "sant" och "viktigt" att skildra "svåra ämnen", medan skönlitteratur om folk som har det ganska bra, lyckas på olika sätt, träffas och blir ömsesidigt kära etc. betraktas som "eskapism"? Bäggedera händer ju i verkligheten! Att bara skriva om det svartaste svarta tycker jag känns som en slags cynisk form av eskapistisk feghet - man vägrar medge att livet är komplext, törs inte hoppas på förändring eller njuta av det goda så länge det varar för "allt kommer ju ändå gå åt helvete". Eller ett slags "tänk på barnen i Afrika (med fördel uppdaterat till "den prostituerade från Östeuropa") som lider medan jag har det bra"-mentalitet. Är man författare skyddar den inställningen inte bara mot personliga besvikelser utan också mot anklagelser om banalitet - mycket behändigt! Fastän misärskildringarna ofta är av banalaste slag, med inslag av smetig sentimentalitet och offermystik som enda ljuspunkter i mörkret. Det påminner mig om Liza Marklund, som nyligen sade (också i DN) något i stil med att "lycka är så ointressant". Ja, det kan ju hon säga, som gott har råd att bli litet blasé på framgången som följer av att slå mynt av andras behov av lättsmälta misärskildringar...

Det påminner mig också om Sara Stridsbergs "Happy Sally" som jag tvingade mig igenom för att ämnet verkade intressant och den hade blivit så kritikerrosad. Nu är ju det en mer "finlitterär" roman som stilistiskt knappast kan anklagas för att förfalla till enkel realism, men det visar bara att misär är en genväg till "äkthet" är en genväg till framgång inom alla lager av litteraturen, från deckare och rafflande spökskrivna självbiografier till landets mest hyllade debutanter. Jag måste säga att jag tyckte att det var en banal historia, överlastad av klichéer inte från populärlitteratur utan från alla andra unga kvinnliga författare som skriver om svåra saker, gärna ur barnperspektiv. Upplägget med de olika berättarrösterna (huvudpersonen som barn och vuxen, modern talande från underliga vykort som knappast kunde förstås som verkliga, kanalsimmerskan Sally Bauers dagbok som verkade lika konstruerad och dessutom var en förolämpning av den verkliga Bauers minne - inte för att den visade henne i "dålig dager" utan helt enkelt för det parasitära greppet typiskt för den där verklighetshetsen) fungerade inte alls för mig. Efter några sidors fragmentariskt berättande hade man det mesta av skeendet klart för sig och sedan kom bara ytterligare fragment som upprepade och bekräftade alltsammans utan att tillföra några större läsupplevelser. Romanens största förtjänst var i mitt tycke beskrivningarna av vatten - lukten och smaken och känslan av sötvatten respektive saltvatten, vad som händer med kroppen när man simmar timme efter timme... Övrigt - familjedramat, relationskonflikterna - var förutsägbart skildrat inom genren som elakt har kallats "skrivarskoleprosa" (inte för att jag är emot skrivarkurser - men det är onekligen en viss "typ" av skrivande som premieras som "god litteratur" i det här landet, vid sidan av det som säljer). Men det var ju svårt och ångestfyllt och "based on a true story" (simmerskan Sally Bauers korsande av Engelska Kanalen), alltså måste det vara bra, eller?

Det var förresten ovanligt mycket intressant läsning i DN Kultur i lördags, förutom Elenskys krönika också artiklar om mellankrigstidens exilförfattare i Paris och om Sigrid Hjertén. Jag fick lust att läsa böckerna artiklarna byggde på som research till kommande romanprojekt! Utdraget ur en roman av årets Nobelpristagare brydde jag mig däremot inte om att läsa. Misär var ordet.

När jag är ledig försöker jag stiga upp någorlunda tidigt och arbeta på mitt aktuella romanprojekt, men jag måste nog erkänna att jag jobbar bäst sent på kvällen. Är det tröttheten som får mig att koncentrera mig på skrivandet och sopar bort alla irrande tankar på annat och all rastlösthet som får mig att ständigt resa mig och uträtta ditten och datten? Min sega och oinspirerande morgontrötthet har dock inte alls samma effekt som kvällströttheten. Det är på natten jag får det där fina flödet som får mig att kämpa på med skrivandet fast ögonen faller ihop och fingrarna slinter på tangentbordet. Ibland börjar jag drömma och skriver något riktigt underligt...

Är en sträckläst bok en bra bok?

2008-10-11T00:24:00.003+02:00

Jag har inte velat uppdatera ordmätaren för "Kalla mig Charlie" förrän ordantalet faktiskt har gått uppåt igen. Nu har det äntligen det - precis hälften av andra hälften skrivet. Annars har jag skrivit eller kraftigt bearbetat flera kapitel på sistone och ändå sett ordantalet rasa eftersom det är så mycket från den gamla versionen jag inte kan eller vill använda längre. Det kommer nog att rasa igen, för jag vet att jag har mer sådant inklippt längre fram, men jag tvivlar ändå inte på att jag kommer komma upp i mina hundratusen ord. Jag har hälften av kapitlen kvar att skriva, den hälften av handlingen som är så gott som helt ny. Hundratusen ord är förresten ändå bara något jag drog till med på måfå.

Annars har jag för omväxlings skull läst en svensk nutidsroman, om än med ett historiskt tema - Ann Lagerhammars "Det som ögat ser" - och eftersom den skaver i huvudet kan jag inte låta bli att skriva om den. Jag är kluvet inställd. Å ena sidan tycker jag att det är viktigt att den skrevs och fantastiskt att det nu finns en roman som på ett seriöst sätt behandlar intersexualitet. Å andra sidan finner jag romanen konstruerad. Jag retar mig framför allt på två stora problem: Det första problemet är huvudpersonen, Lykke. Jag har otaliga gånger nämnt att jag inte förstår mig på deckare, och tyvärr är romanen upplagd litet som en deckare där "mysteriet" är Lykkes egen intersexualitet. Ja, jag säger det rätt ut trots en del hyschhysch i recensionerna, för det är i själva verket skriande uppenbart redan från början. Vad skulle romanen annars handla om? En genetiker som hobbyforskar lite om Herculine Barbin vid sidan av? Men som det är måste man beta sig igenom tröttsam ledtråd efter tröttsam ledtråd innan man får komma till saken.

Jag vet inte vem det ska föreställa vara en "hemlighet" för - läsaren eller Lykke själv? Det förstnämnda fungerar inte eftersom det är för förutsägbart - det skapar visserligen en slags "spänning", men mer en irriterad spänning, kom till saken någon gång, sluta tassa som katten kring het gröt! Det sistnämnda fungerar inte eftersom jag inte tror på att Lykke på detta sätt gradvis upptäcker eller minns sig själv. Till en början får man intrycket av att hon verkligen inte vet, att hennes intersexualitet kanske är så subtil att det handlar om ledtrådar från barndomen, sedan framgår det att hon bara inte låtsas om och det känns konstruerat för läsarens skull.

Lykke är en problematisk karaktär. Hela skildringen av hur hennes förträngda trauma sitter i kroppen och gör sig påmint genom spänningar, rastlöshet, sömnlöshet, neurotiska ritualer känns... habil. Som habilt hantverk, grundkursen i "gestalta, inte påstå". Det engagerar mig inte. Lykke engagerar mig inte, hon irriterar mig snarare med sitt sätt att jagsvagt och självförnekande driva genom tillvaron. Det är naturligtvis en orättvis kritik - hela poängen med karaktären är ju att hon så effektivt har lyckats tukta varje antydan till personlighet, intressen, känslor... Men det hjälps inte - sådana karaktärer tråkar ut mig. Och jag tror inte på hennes självförnekelse. Det är som att någon annan handlar åt henne - och där sitter författaren med sina marionettrådar... Hur kan hon exempelvis så envist följa en impuls att resa till Paris och läsa Herculine Barbins dagbok utan att erkänna för sig själv varför, hur det angår henne personligen? Antingen eller - antingen ignorerar hon impulsen, tvingar sig själv att avstå, eller så måste hon också konfronteras med sina bevekelsegrunder på ett tidigare stadium. Det är så uppenbart upplagt.

Så till det andra problemet: Herculine Barbins dagbok, vars originalmanuskript i romanen har återfunnits. I verkligheten vore ju detta en stor sak för vetenskapen, men i romanuniversumet är det som att bara Lykke i hela världen bryr sig. I stället för att läsa notisen i Dagens Nyheter måste hon söka i franska dagstidningar och sedan får hon ostörd disponera manuskriptet vecka efter vecka på biblioteket i stället för att slåss med dussintals humanister med bättre forskningsmässiga skäl. Det kan tyckas som en fånig sak att reta sig på, men en roman som utspelar sig så mycket i universitetsmiljö kräver en viss trovärdighet som "Det som ögat ser" saknar. Lykke är genetiker, inte historiker. Hur kan hon ens tyda Herculine Barbins handstil eller förstå artonhundratalsfranskan utan träning? Och hur kan hon vara så intensivt intresserad av Barbin men ändå så totalt ovetande att exempelvis Barbins död kommer som en chock för henne efter avslutad läsning av dagboken? När det gäller kända historiska personer vet man i allmänhet hur det slutade redan innan man börjar sina efterforskningar, det är svårt att undgå! Det är som om Lykke har hoppat över grundkursen i "Herculine Barbin" (Michel Foucaults sammanfattning) och gått direkt på forskarutbildningen (rotandet i arkiv). Samtidigt är det uppenbart att författaren har läst sin Foucault, hittat intressant stoff till en roman, och sedan skapat som ett stort svart hål kring just Foucault i romanuniversumet för att Lykke ska få ägna sig åt sitt manuskript i fred. Det känns litet parasitärt, tycker jag. Kanske är det oproblematiskt för läsare som inte har läst Foucault och inte känner till Barbin, men ingen som har studerat humaniora kan undgå Foucault.

Det finns ett annat problem med upplägget att Lykke läser Barbins dagbok, och det är att dagboken återges i romanen. Förutom att den är oengagerande (återigen kan detta vara ett mindre problem för de läsare som inte redan känner till Barbins öde) tror jag inte ett ögonblick på att det är en artonhundratalstext. Förklaringen som ges i romanen är att det är Lykkes sammanfattande översättning med egna ord, att det egentligen handlar om henne och inte om Barbin, men det hjälps inte, det är ändå tradig läsning. Egentligen undrar jag varför Lykkes historia måste berättas via omvägen över Barbins över huvud taget? Den bristande trovärdigheten gäller inte enbart Barbins dagbok utan mer generellt. Det är som om författaren har gjort på en gång för mycket research och för lite - man får veta litet om tai-chi, litet om genetik, litet om forskningsetik och så vidare. Det är inte det att jag tycker att allt i en roman måste leda framåt i handlingen, att det absolut inte får finns någon överflödig information. Absolut inte. Det är det att informationen är osmält, ytlig, ointressant, som om författaren vore en mycket ung student ivrig att förmedla sina första oformade insikter i och uppfattningar om olika frågor. Eller bara någon som har missbrukat Wikipedia och inte lyckats integrera materialiet.

Ann Lagerhammar underskattar sina läsare, utgår från att de varken är universitetsutbildade eller allmänbildade, skriver den värsta sortens didaktiska ungdomsbok fast för vuxna. Hon underskattar förresten sina karaktärer också. Klas ska föreställa historieforskare men får ändå agera storögd envar när Lykke berättar att hon forskar på bananflugor. Alla vet att man forskar på bananflugor, och varför! Det räcker med att slå upp en dagstidning. Klas känns på det hela taget som en karaktär konstruerad för att ge och motta information, hans svada blir ursäkten till små föreläsningar om Bibliothèque nationale med mera.

Övriga karaktärer är det inte bättre ställt med. Lykke själv har ursäkten att vara så hårt självontrollerad att hon i stort sett saknar jag, men hon är tyvärr inte den enda oengagerande karaktären. Porträttet av den lesbiska Annemo och hennes vänkrets finner jag till exempel direkt stötande. Det är som att Lagerhammar har rört ihop en mängd inkompatibla sterotyper kring lesbiska - arbetarklass och medelklass, nutid, sjuttiotal och femtiotal, Sverige och USA, feministiskt engagemang och sexistisk manhaftighet - inte som att hon har skapat en levande motsägelsefull karaktär. Egentligen liknar Annemo mest klichébilden av en chauvinistisk karlakarl, men en som av någon obegriplig anledning hamnat på en studiecirkel där man diskuterar Judith Butler och Germaine Greer. Jag antar att Lagerhammar vill skapa en distans till de lesbiska som "de andra", en grupp där Lykke inte kan passa in, men distansieringen känns fördomsfull.

Det för mig in på frågan om kön och sexualitet. Det är viktigt och bra att Lagerhammar har skrivit en roman om en intersexuell på allvar, en där huvudpersonen får brottas med verkliga problem. Annars är ju androgyna gestalter i litteraturen oftare groteska monster eller lockande väsen som symboliserar manlighet och kvinnlighet i förening. Men tyvärr vidhäftar mycket av denna dualism även Lykke. Exempelvis blir "manliga" drag som sportighet, kortklippt hår, ovilja att gå i klänning och kanske även hennes cruisande i parker till "tecken" på hennes intersexualitet. Det tror jag inte på. Jag tror visst att en kroppslig olikhet kan göra det extra svårt att inordna sig, kan få en att känna sig "oäkta" som flicka och kvinna, kan få en att se med en mer kritisk blick på indelningen i två könsroller. Jag tror också att nervösa föräldrar och läkare som är överdrivet måna om att man beter sig som en normal flicka kan få en att slå bakut. Men det är tyvärr inte riktigt så det framställs, utan mer som att det är den manliga delen av Lykkes kropp som spontant revolterar mot den kvinnliga könsrollen.

På liknande sätt framställs sexualitet som ett "tecken" eller "bevis" på kön. Lykke är bisexuell i den psykoanalytiska bemärkelsen - tvåkönad. Det är som att det är "mannen i henne" som dras till kvinnor, därför är hon per definition inte lesbisk (trots att hon är betydligt mindre manhaftig än Annemo). Och med undantag för Annemo är kvinnor som attraheras av henne heterosexuella som mystiskt dras till "mannen i henne". Det är inte uttalat men det känns så.

Och så var det det där med intersexualiteten. Jag ska inte låtsas vara någon expert på frågan, men "upptäckten" som görs då Lykke är i femtonårsålden känns inte riktigt rimlig. Undersöks verkligen inte intersexuella barns könstillhörighet noggrant redan från början? Jag förstår att det finns fall man kan missa och som märks först i puberteten, men Lykke har trots allt sett annorlunda ut redan sedan födseln. Borde inte hennes utveckling övervakas medicinskt? Och om man nu har bestämt sig för att hon ska växa upp till kvinna, borde inte en kvinnlig pubertetsutveckling sättas igång med hormoner när den inte startar av sig självt? Som sagt, jag vet ju inte hur det går till i verkligheten, men det verkar underligt. Att Lykke själv hålls i okunnighet är en sak - men att också föräldrar och läkare blir chockade?

Jag får känslan av att romanen är skriven ur utifrånperspektiv, inte inifrånperspektiv, både vad gäller intersexualiteten och akademin. Det är inte bra när huvudpersonen är intersexuell och akademiker. Det är framför allt inte bra om läsarna råkar vara det ena eller det andra. Samtidigt känns den "skriven ur hjärtat" på ett sätt som går ut över den litterära kvaliteten och kan få en att misstänka att författaren har personliga erfarenheter av intersexualitet. Det är mycket underligt alltsammans.

Jag ska erkänna att jag sträckläste romanen, men betyder det nödvändigtvis att den är bra? Nej, snarare att jag oroligt jagades framåt och ville veta vad författaren egentligen skulle göra av sitt tema, när hon skulle komma till saken, hur illa det skulle bli... Också att romanen lät sig skummas - att den innehöll tillräckligt mycket upprepningar och övertydligheter och rent stilistiskt var tillräckligt försumbar. Skumläsande ser jag nästan som en dödssynd annars, att inte ta in varje mening i sin helhet så som författaren har formulerat den, men nu snabbläste jag för att komma vidare och skummade särskilt de tradiga avsnitten ur Herculine Barbins dagbok. Det kanske finns de som tycker att just ett sådant hetsigt läsande för att så snabbt som möjligt komma till upplösningen är det heliga tecknet på en välskriven historia, men själv ser jag det inte som ett gott tecken. En riktigt bra roman ska man slitas mellan att sträckläsa och vilja dra ut på för att få leva i dess stämning längre, kanske behöva lägga ifrån sig då och då för att smälta, efter avslutad läsning vilja tänka på, läsa om, läsa fortsättningen på, själv skriva vidare på... "Det som ögat ser" läste jag snarare som ett kliande eksem man inte kan låta bli men helst vill bli av med.

Jisses vilka långa blogginlägg jag skriver...

Om genrer

2008-10-04T00:27:00.003+02:00

Nu när jag har skickat in följetongen har jag kastat mig in i "Kalla mig Charlie!" igen med liv och lust. Jag har verkligen roligt när jag skriver den, och på sätt och vis fruktar jag att bli färdig och inte få umgås med karaktärerna längre. Mitt mål för tillfället är att bli färdig med version 2.0 på ungefär hundratusenord i oktober, för att kunna delta i NaNoWriMo i år. Andra hälften av andra hälften kvar...

Diskussionen om vampyrromaner i mitt senaste blogginlägg fick mig att fundera på en annan sak. Jag skriver inte deckare eftersom jag inte tycker om deckare och likadant är det med andra genrer som diskbänksrealism eller alltför modernistiska formexperiment - jag varken läser eller skriver det. Magisk realism och skräckgotik uppskattar jag däremot - flera av mina favoritromaner kan räknas dit. Inte till ren fantastik eller skräck som utspelar sig i parallella världar, men åtminstone till romaner med klart övernaturliga inslag. Så hur kommer det sig att jag aldrig har kommit på tanken att skriva något övernaturligt? Det känns otänkbart, helt enkelt. Som om uppgiften är mig övermäktig. Jag tror att det beror på att min fantasi fungerar bäst inom vissa fasta ramar. Naturlagarna, till exempel. Eller den historiska verkligheten i grova drag. Sedan kan karaktärerna och deras äventyr vara mer eller mindre osannolika, men det finns i alla fall en viss historisk trovärdighet som sätter gränserna.

Hur skriver man egentligen "overkligt"? Hur får man det att ändå kännas verkligt? Var drar man gränsen för vad som kan hända och inte när ens fantasi har fritt spelrum? Några fantastikförfattare därute som kan svara? Jag blir matt av valmöjligheterna - jag skulle nog få handlingsförlamning om jag försökte skriva en övernaturlig roman! Hur man konstruerar ett drömslott som Eva-Marie Liffner gör i "Drömmaren och Sorgen", det förstår jag bara inte! Men jag beundrar henne djupt för att den fantastiska skapelsen får vara sig själv nog och inte reduceras till allegori eller gåta med tydlig lösning. Det är som ett dockskåp att utforska, som Titanias palats! Eller - eftersom det är en bok - som en sådan där bilderbok med tredimensionella modeller som vecklas upp när man slår upp sidorna. Läsare som prioriterar driven handling får ursäkta utvikningen.

Sedan har jag ett annat svar på varför jag inte skriver övernaturligt också, och det är att i den mån romaner behandlar "problem" är det inte den typen av problem som intresserar mig. En roman upptagen av att dryfta olika konsekvenser av att bli vampyrbiten, eller av att upptäcka en annan värld längst inne i klädkammaren, eller av att bli bortförd av ett ufo, eller av att se ett spöke är inte min roman. Det skulle bara onödigt komplicera de frågor om människor och deras relationer som ligger mig varmast om hjärtat. Världen är tillräckligt fantastisk som den är, skulle jag väl svara om någon frågade mig varför jag inte skriver fantastik. Fast det förklarar ju inte hur det kan komma sig att jag älskar att få träffa tjärnalver (Inger Edelfedts "Missne och Robin"), fauner (Anna-Karin Palms "Faunen"), Pan (Eva-Marie Liffners "Drömmaren och sorgen"), bevingade kvinnor (Angela Carters "Nights at the circus"), modersmonster (Mare Kandres "Bestiarium") eller mörkeränglar (Meredith Ann Pierces ”Den fjortonde bruden”) i andras böcker...

Apropå genrer identifierar jag mig själv som författare av "genrelitteratur" (alltså vad som på engelska kallas "genre fiction" snarare än "literary fiction" - det kanske oftare översätts med "underhållningslitteratur") men inom vilken genre vete tusan... Absolut inte "chick lit", en genre som för övrigt är dödförklarad i sina anglosaxiska upphovsländer och kanske bara överlever i Sverige för att etiketten felaktigt har utvidgats till att omfatta den övergripande kategorin "popular women's literature". Hellre då det gamla hederliga "tantsnusk", men varför begränsa sig till tanter? Nej tacka vet jag kolportageromaner!

Stella Sandberg, stolt kolportageförfattare.

Om vådan av att lura sina läsare

2008-09-26T18:26:00.005+02:00

Så där ja, nu är jag färdig med "Varulvens Brud" till följetongstävlingen. Tyvärr för sent för att hinna skicka den till mina betaläsare och arbeta om den enligt deras synpunkter, så jag får väl hoppas att det åtminstone inte är några stora, pinsamma hål i intrigen! Jag inser just att det kanske är dumt av mig att kännas vid vad min följetong heter, eftersom man ska vara anonym i tävlingen. Nåja, jag får väl hoppas på att ingen i juryn läser min blogg! Det är nog ingen risk.

Jag satt ute i höstsolen med en kopp kaffe och skrev häromdagen. Mer och mer börjar jag inse att det är bra för min kreativitet och produktivitet att skriva för hand. Det blir visserligen dubbelt jobb med att skriva in det på datorn sedan, men det kan det vara värt. Ett anteckningsblock har dessutom inte internetuppkoppling som frestar en att göra en massa efterforskningar i stället för att skriva!

Den senaste roman jag läste ut var "Sabine" av signaturen A. P. Jag tittade inte så noga på utgivningsåret och tog den först för ett äkta nytryck av en lesbisk pulproman. Visserligen känns den franska internatskolemiljön väldigt fantastisk, men det kan man ju skylla på pulpgenren och en amerikansk författare som skriver om det exotiska Europa (visserligen påstås en brittisk debutant dölja sig bakom pseudonymen, men det tycks uppdiktat för att historien ska verka mer självupplevd). Efter hand framgår det emellertid att romanen är nyskriven av resonemangen kring kön och sexualitet, som känns väldigt nutida, och av en del andra anakronismer, främst språkliga. Gott så, pastischen är njutbar tills plötsligt i en handvändning romanen byter genre till vampyrroman.

Jag är ingen stor läsare av skräck men visst kan jag uppskatta en enstaka vampyrroman. Problemet med "Sabine" är att det i och för sig hyggligt behandlade vampyrmotivet inte tillför någonting utan plötsligt bara dyker det bara upp ur det blå så att romanen faller sönder i två halvor. Det känns som om författaren inte har vågat lita på att pulppastischen i sig ska räcka för att väcka intresse, och så har hon känt sig tvungen att blanda in ytterligare en populär genre. Eller som om hon inte visste hur hon skulle få till upplösningen utan att ta till ett övernaturligt element som deus ex machina. Jag spekulerar i om det kan bero på att idag när homosexualitet är mer allmänt accepterat räcker inte det i sig som tragisk katalysator, som i de gamla pulpromanerna?

Hur som helst skulle jag visst kunna tänka mig att läsa en hybrid av lesbisk pulproman och vampyrroman om de två temana var väl integrerade. Med "Sabine" känns det mer som falsk marknadsföring: en vampyrroman förklädd till lesbisk pulproman genom omslag, baksidestext och en förrädiskt lång "inledning" - som i och för sig har ovanligt starka gotiska övertoner för att vara pulproman men som ändå inte förbereder en för det tvära kastet. Men falsk marknadsföring är bara dömt att sluta i besvikelse. En läsare sugen på en lesbisk pulproman står där med lång näsa och undrar vart den lesbiska intrigen tog vägen bland alla heterosexuella vampyrpar. Ja, över huvud taget vart det lesbiska temat tog vägen i en roman full av voyeurism och vågade scener som samtliga är av heterosexuell natur, medan lesbisk sexualitet höljs i ett vaselinsoftat dunkel. Det ger inte mersmak.

Därför tänker jag heller inte tillmötesgå vad som uppenbarligen är förlagets och författarens intentioner och lägga locket på om romanens stora "hemlighet". Nu vet ni och slipper bli besvikna halvvägs in i läsningen. Läs den nu om ni har lust, den är på det hela taget välskriven och duger utmärkt som underhållning en regnig dag. Men jag rekommenderar ännu hellre en dos äkta lesbisk pulp fiction, som Ann Bannons Beebo Brinker-serie. Allra charmigast är den roman som heter "Beebo Brinker", den är skriven sist men utspelar sig först.

Över huvud taget tror jag inte på oväntade "plot twists" som litterärt knep. En god roman ska överleva både omläsningar och "spoilers", inte hänga på att läsaren blir överraskad. En författare som förlitar sig alltför mycket på den utlovade gåtans lösning för att locka läsare gör mig misstänksam - är prosan så olidlig och karaktärerna så platta att det krävs en spännande mysterieintrig för att någon ska fortsätta läsa? Om så inte är fallet utan romanen är läsvärd ändå får den väl för all del ha en mysterieintrig också, som exempelvis Sarah Waters gotiska melodrama"Fingersmith" som jag njöt av trots att filmatiseringen hade förberett mig på den stora vändningen i handlingen. Men ofta kan ju upplösningen inte mäta sig med förväntningarna utan vad gåtans lösning än är så framstår den som en besvikelse - för banal, för förutsägbar, för osannolik... Antingen har författaren varit för frikostig med ledtrådarna så att läsaren känner sig underskattad, eller också med blindspåren så att läsaren känner sig lurad. I alla fall den här läsaren. Jag tycker ju som bekant inte om deckare, själva arketypen till en roman byggd kring gåtans lösning, eller "whodunnit" som det heter. Vissa deckare kan jag uppskatta trots deckarintrigen, inte tack vare den. Så tycker jag till exempel om Carina Burmans historiska deckare just för att själva deckarintrigerna är så florstunna och klichéartade att det blir uppenbart att de inte är huvudsaken, utan att huvudsaken är miljöskildringen, skvallret om dåtidens kulturkändisar och den oförliknerliga huvudpersonen Euthanasia Bondeson som aldrig blir så uppskärrad av alla kidnappningar och blodbad omkring henne att hon skulle försumma en god middag.

Fast jag inser nu att jag håller på att blanda bort korten. En plötslig vändning och en deckarintrig är ju inte samma sak, även om "gåtans lösning" i mysterieromaner ofta tar formen av en plötslig vändning eller en serie plötsliga vändningar varav vissa är blindspår. Problemet med "Sabine" är inte att "gåtans lösning är... vampyrer!" utan att det inte finns någon gåta till att börja med. I stället känns det som om författaren helt enkelt tröttnat och fått lust att byta genre halvvägs in i boken. Sedan slängs ytterligare oväntade vändningar in för att bibehålla läsarens intresse och få till någon slags upplösning i brist på att själva huvudintrigen avslutas tillfredsställande. Så det var kanske onödigt av mig att blanda in mitt vanliga gnäll om tråkigheten i deckare.

Dessutom inser jag att jag kastar sten i glashus. En av mina egna romaner har faktiskt en oväntad vändning av central betydelse för handlingen. Jag hoppas visserligen att min intrig inte faller sönder i och med vändningen, och jag vet att jag inte plötsligt byter genre, men det uppstår ändå problem kring omslag, baksidestext och marknadsföring. Ska man hålla hårt på "hemligheten" och riskera att läsarna känner sig snopna och lurade som med "Sabine"? Når man den bästa målgruppen genom att avslöja, antyda eller tysta ned den? Är det egentligen alls en fördel att det som kommer som en chock för huvudpersonen också kommer som en chock för läsaren, eller vinner romanen tvärtom på att läsaren redan vet? Mina "betaläsare" har varit införstådda med intrigen i förväg, så jag vet egentligen inte hur en läsare som inte är det skulle reagera eller hur lätt det är att räkna ut hur det ligger till.

Mycket beror det nog på hur romanen skulle presenteras. "Sabine" är utgiven med ett pulpomslag i Storbritannien och ett vampyromslag i USA, och det gör all skillnad i världen. En titt på Amazon och LibraryThing visar att de som har läst utgåvan med pulpomslaget känner sig lurade och skriver mer negativa recensioner. Uppenbarligen insåg förlaget vådan av falsk marknadsföring när det var dags att lansera boken i USA!

Följetong

2008-09-15T18:49:00.001+02:00

Jag har tagit en paus i arbetet på "Kalla mig Charlie!" för att bli färdig med "Varulvens Brud" till Hemmets Journals följetongstävling. I vanlig ordning ligger jag efter min planering, men jag tror nog att jag klarar det. Sex kapitel av tio är skrivna, även om det inte ser ut som om jag har kommit mer än halvvägs på ordmätaren. Saken är den att trettiotusen ord inte är den undre gränsen utan den övre som inte får överskridas. Bara jag kommer över tjugotusen är jag nöjd. Men det blir nog närmare trettio i alla fall om jag ska få med allt jag har planerat till upplösningen...

Det är skönt att skriva något i lite kortare format än en hel roman, något som går rappt att få färdigt. Det är också skönt att ha en deadline och en saftig prissumma som motivation att äntligen avsluta den där två gånger övergivna historien... För jag vill ju avsluta den, att den har blivit liggande betyder inte att den inte eggar min fantasi och nu när jag måste har jag roligt med den. Lite ångrar jag kanske att jag inte gör den mer "ordentligt", mer utbroderad och med mer research. Men hur många myllrande tegelstensromaner hinner man skriva på ett liv? Jag har inte tid med det, jag har så många idéer, så många nya människor att möta! Om jag vill fylla på mer kan jag ju alltid återvända till tiden och platsen i en senare roman. Jag får påminna mig själv om att mitt syfte med "Varulvens Brud" inte är att skriva en informativ och välresearchad historisk roman utan en gotisk skröna à la Selma Lagerlöf. Förresten, hur många tunna små böcker finns det inte som ändå ger känslan av en fängslande och rik romanvärld? Ungdomsböcker är ofta bra på det där, man minns dem som mycket "mer" än vad de är, räknat i ord.

När jag inte skriver, och det är förstås ganska ofta, ägnar jag mig exempelvis åt LibraryThing. Som ni kan se har slumpvisa böcker ur min bokhylla dykt upp i menyn till höger - det är bara att följa länken för att utforska mitt bibliotek ifall någon är nyfiken. Än så länge har jag bara ett gratis medlemsskap, vilket begränsar antalet böcker till tvåhundra, alltså ett urval. Men min bokhylla är ändå ganska representativ, för jag lånar böcker hellre än köper så de flesta böcker jag har är sådana jag faktiskt vill äga och läsa om. Fackböckerna jag konsulterar för min research har inte fått vara med, men mycket av skönlitteraturen ger både inspiration och information för mitt skrivande, särskilt de som är skrivna under den aktuella tiden.

Just nu läser jag Axel Munthes memoarer "Boken om San Michele" och låtsas att det är research för "Kalla mig Charlie!", som delvis utspelar sig vid villa San Michele. Den typ av information jag behöver finns dock snarare på villans hemsida, medan Munthes memoarer handlar mer om hans verksamhet som läkare i Paris och hans resor än om själva villan. Tiden han berättar om är inte heller så aktuell, eftersom min roman utspelar sig först efter Munthes död, men det är ändå fascinerande läsning om en man som kan ge ögonvittnesskildringar från Charcots La Salpetrière, tror på tomtar och troll och älskar hundar mer än människor! Det där förstår jag mig inte på, jag är kattmänniska själv.

Sylvia Scarlett

2008-09-02T22:10:00.002+02:00

För mig förkroppsligar Katharine Hepburn och Brian Aherne i "Sylvia Scarlett", eller "En förtjusande pojke" som filmen heter på svenska, kusinparet Charlie och Isidor i "Kalla mig Charlie!" Vad som inte framgår av den konventionellt smäktande bilden är att Katharine Hepburn under större delen av filmen agerar buspojke i kostym, och gör det som om hon vore född för rollen, till skillnad från de stela scener då hon ska agera förälskad flicka (stelheten kan förstås förklaras som Sylvias stelhet, skickligt spelad av Hepburn, men den känns äkta nog att vara skådespelerskans egen). Jag tänker mig min Charlie som kantigare och svårare att göra kvinnligt vacker med hjälp av en klänning och lösögonfransar, men så länge Hepburn kilar omkring i manskläder, slänger omkring sina pubertetsgrabbigt långa lemmar och utbrister "I say!" med pojkaktigt tillkämpad basröst är hon perfekt.

Vad gäller Isidor så är han mer fåfäng snobb än Ahernes bohemiska konstnär, samt yngre och slankare och mindre farbroderlig. Men hans sätt gentemot den yngre Charlie är ändå broderligt patroniserande på ett sätt som får relationen dem emellan att påminna väldigt mycket om den speciella dynamik som uppstår mellan Hepburn och Aherne i filmen. Utseendemässigt är han väl snarast modellerad efter Errol Flynn, som för övrigt provspelade för Ahernes roll men fick nobben. Det tycker jag var ett bra beslut - även om jag är svag för Flynn har jag svårt att tro att hans litet stolpiga skådespelarstil som mest går ut på att posera, hålla brandtal och fyra av breda och intet så litet dryga leenden skulle kunna mäta sig mot Ahernes talang som komediant. Det är för mycket av konventionellt bildskön försteälskare över Flynn, och jag har väldigt svårt att tänka mig honom agera den rollen gentemot annat än ett våp. Visserligen är det ganska mycket klös i våpet i "Kapten Blod", och så har vi ju hans relation till en äldre drottningen i "Seahawk" och "The Private Lives of Elizabeth and Essex", men en flicksnärta som passerar som gosse, nej det har jag svårt att se. Fast å andra sidan kan han ju uppenbarligen göra homoerotik - se bara på den laddade rivaliteten med den franske sjörövarkaptenen i "Kapten Blod", där svartsjukedramat endast tycks ta en omväg över den tillfångatagna damen! - så kanske att han och Hepburn skulle kunnat vara ett vackert par ynglingar tillsammans?

Jag är ändå glad att det blev Aherne som äldre och en smula faderlig konstnär mot Hepburns förtjusande pojke. Scenerna dem emellan när Hepburn inte är pojke är däremot rätt outhärdliga i sitt förlegade spel mellan man och kvinna, där kommer konstnärens världsvana överlägsenhet inte alls till sin rätt! Och det känns som om filmskaparna håller med, då de låter honom tröttna så fort på den mer konventionella flirten med ännu en söt ung kvinna. Det är när han är farbroderlig men samtidigt förtjust, förtrollad och förvirrad av vad han tar för en gosse samspelet blir sådär speciellt. Och det gäller förresten också i de scener efter "avslöjandet" där Sylvia återigen antar sin pojkpersona.

Även om du inte ger ett vitten för likheten mellan dessa karaktärer och mina obskyra romanfigurer så rekommenderar jag varmt filmen! Den floppade tydligen ordentligt men jag finner den förtjusande.

Att låta sig inspireras

2008-07-23T01:16:00.006+02:00

Nej, jag kom ju inte igång med arbetet på "Kalla mig Charlie!" där i maj. Men nu så. Jag har legat uppe om nätterna och sträckläst svenska romaner på sistone och det har satt igång ordflödet. Droppen var Eva-Marie Liffners "Drömmaren och Sorgen", en alldeles underbar roman som fick mig att intensivt önska att jag kunde skriva så för att vidareföra magin, omvandla inspirationen jag kände under läsningen till något! Det enda jag inte riktigt tyckte om var ramberättelsen i nutid, som jag tyckte kändes banal och förstörde magin litet. Bara litet, det är en smärre anmärkning. Jag kände likadant för Anna-Karin Palms "Målarens döttrar", tyckte inte alls om avsnitten i nutid. Jag antar att jag är en obotlig historieromantiker! Mina romaner har minsann inga ramberättelser i nutid med mellanmjölkstetror och tevetittande. Och inga mord eller utredningar heller för den delen, det svär jag på. Deckarintriger tråkar ut mig så in i vassen, är det något jag inte kan förstå så är det deras enorma popularitet!

Men det var ju om skrivande jag skulle skriva, inte om läsande. De senaste dagarna har jag "okynnesskrivit" kring fyratusen ord på "Kalla mig Charlie!" - på natten när jag borde sova, ute på promenad (jo det går, men det blir svårläsligt!)... Problemet med okynnesskrivningen är att det tar så många extra timmar att skriva in på datorn sedan. Man kunde ju se det som en välbehövlig omgång redigering, men tyvärr blir det inte så, jag är alldeles för upptagen av att försöka dechiffrera min hopplösa handstil och gnissla tänder över de träffsäkra formuleringar jag eventuellt går miste om för att göra några större ändringar i texten. Kanske är det för tätt inpå också, men går det för lång tid så att jag glömmer är det alldeles omöjligt att tyda handstilen! Men jag kanske ändå borde skriva mer för hand. Det flyter på bättre och känns mer lustfyllt än när jag sitter och stirrar på min vita uppfordrande skärm och lyssnar till datorns brus. Men det har nog mer att göra med att jag inte "borde" skriva utan bara gör det ändå. Slår jag på datorn är det ett tecken på att jag att jag "borde" skriva, och det känns mer som arbete.

I alla fall så har jag inte arbetat målmedvetet med romanen utan bara skrivit det som i princip har skrivit sig självt, vilket betyder lösryckta scener från slutet av romanen mest. Det känns mycket mer lockande att skriva på den sista delen än på det kapitel i början där jag fortfarande befinner mig med den planenliga redigeringen. Jag undrar om jag har dragit ut på det för länge, så att jag mentalt befinner mig långt före i handlingen än där jag faktiskt är? Det kan vara ett problem med att ha alltför utarbetade planer för romanen... Inte för att jag sitter och detaljplanerar scen för scen, nej, en rad per kapitel är det som sammanfattar ungefär vad som ska hända eller förmedlas. Men ändå, jag vet på ett ungefär var karaktärerna befinner sig och vad de har gått igenom i varje kapitel och det kan sätta fantasin i arbete vid vilken punkt som helst. Jag undrar om det är dåligt att på detta sätt hoppa och skriva "russinen i kakan" först för att sedan sitta och traggla med degen? Men jag tror egentligen inte det, vilken scen som helst kan plötsligt kännas spännande om jag får en idé till den, så det är väl bättre att jag skriver där jag har lust i stället för att slaviskt sitta och kämpa mig igenom min plan för handlingen! Det gör troligen det jag skriver bättre. Fast om de sista kapitlen vore alldeles färdiga skulle jag nog få svårt att motivera mig till att fylla något stort hål i mitten efteråt, jag skulle nog känna det som att jag hade skrivit klart historien...

Det kommer nog att gå litet upp och ned med ordmätaren, för jag har klippt och klistrat med den första versionen av romanen jag skrev under NaNoWriMo 2006, och eftersom det är mycket som är annorlunda i historien nu är det mycket text som har blivit oandvändbar. Jag har ändå klistrat in allt någonstans tillsvidare, för att ta ställning till om det finns något jag kan omarbeta när jag kommer dit i redigeringen. Problemen med detta klipp- och klistrande och likaså med mitt hoppiga skrivsätt är att jag kan bli osäker på vad som är med och i vilken ordning. Det är så väldigt mycket som har hänt mellan karaktärerna i mitt huvud, men kanske bara där! Ibland klipper jag ut bitar av text som blivit oandvändbara men som ändå förmedlar något jag vill ha med på något sätt, och så blir jag osäker på om jag har fått med det eller inte. Det kan vara något som påstås i stället för att gestaltas, eller en händelse som inte längre ska inträffa men vars "essens", exempelvis en utvecklad relation, ändå ska med på ett hörn, eller bara en viss upplysning om något.

Apropå minne och omläsningar och sådant: jag brukar tro att jag har väldigt bra detaljminne och järnkoll på vad jag har skrivit, men så ibland när jag läser mina egna texter kommer jag på mig själv med att skratta högt, "oj, sa han så, gjorde hon det?" Jag menar inte skratta åt det jag har skrivit, utan dras med i historien och förvånas av den som om den vore skriven av någon annan. Det är rätt fantastiskt när det händer, när man glimtvis kan läsa sig själv som en annan. Andra gånger är det bara hemskt att läsa vad man har skrivit, ett brutalt avslöjande av att all magin bara fanns i ens huvud och inte i orden...

Vad gjorde jag under min frånvaro från bloggen, innan jag började skriva på "Kalla mig Charlie!" igen? Tja, fortsatte skriva erotiska noveller på engelska och har nu två antagna för publicering i amerikanska antologier. Det är ju ingen genre som ger ära och berömmelse direkt men jag är ändå väldigt glad! För mig är det ingen skillnad mellan de erotiska novellerna och annat jag skriver vad gäller karaktärer, historia, inlevelse, omsorg et cetera. Bara skillnad på språket, eftersom det är det enda jag skriver på engelska. Och jag måste säga att de liknande antologier jag har läst med erotiska noveller håller en högre litterär kvalitet än en massa annat som ges ut och rent av recenseras! Varierande från författare till författare förstås, men många av novellerna har fängslande karaktärer, omsorgsfull språkhantering, humor, spänning och det mesta andra man kan begära av ett stycke skönlitteratur. Och om man jämför med de sorgliga (i betydelsen ofrivilligt komiska snarare än i betydelsen tragiska eller traumatiska) och inte sällan sexistiska sexscener som förekommer i många "seriösa" romaner så kan man tycka att etablerade författare har ett och annat att lära av sina föraktade kollegor inom "brukslitteraturen"!

En god nyhet (om än inte för ekonomin) är att jag kommer ha mindre jobb och därmed mer tid över till skrivande i höst. Mina planer för hösten är (inte nödvändigtvis i den listade ordningen):
1) Att avsluta "Kalla mig Charlie!" och skicka den till förlag.
2) Att se över "Riksettan" och "Fru Vilhelm Wolff" och skicka till andra förlag om de första ännu inte har hört av sig, fast eventuellt först efter att jag har fått svar om "Kalla mig Charlie!".
3) Att skriva klart "Varulvens brud" till Hemmets romanpristävlan.
4) Att skriva första versionen av en ny roman under NaNoWriMo 2008, troligen den historia om en aviatris jag ratade till förmån för "Varulvens brud" i fjol.
5) Att uppdatera hemsidan med fler korta texter relaterade till mina romaner, och kanske litet annat innehåll också, till exempel en engelsk version för läsare av mina erotiska noveller.
6) Att fortsätta skriva erotiska noveller till antologier om jag har lust, men bara om jag har lust och utan tvång att hitta på något till varje nytt tema som utlyses.

Hemmets Romanpristävlan

2008-05-04T23:43:00.002+02:00

Jag har börjat skriva på "Kalla mig Charlie!" igen. Tror jag. Inte för att jag har mer tid över än tidigare, snarare tvärtom, det är mer som att jag tänker att nu jäklar. Är jag riktigt upptagen med annat jobb hela dagarna kan det skönlitterära skrivandet bli som en belöning - om jag bara har energi över till det alls. Är jag ledig blir det mer som ett jobb jag vill smita ifrån. Känns det igen? Jag har inte kommit så mycket längre än till idén att jag ska ha lite mer spännande kapitelrubriker än "Kapitel 1" - har ändrat befintliga kapitel till sådana där härligt gammaldags i stil med "Första Kapitlet, i vilket vår hjälte gör en oväntad upptäckt..." Men jag har åtminstone börjat titta på manuset igen. Är inte helt nöjd med vad jag ser, men inget pillande i den del som ska föreställa färdigskriven! Här gäller det att avsluta. Mitt nya mål är att bli klar innan jag börjar på nästa projekt, nämligen:

Jag har beslutat mig för att delta i Hemmets nordiska romanpristävlan. Namnet till trots är det egentligen en följetongstävling, så mer av en långnovell än en hel roman egentligen. Som ni kan se har ordräknaren till "Varulvens Brud" gått ned från 50000 ord (NaNoWriMo) till ett nytt mål på 30000 ord för detta ändamål. Det kan nog vara en god idé - den synopsis jag har är litet tunn för en hel roman...

På förlagsfronten intet nytt. Jo, förresten, för en vecka sedan hörde jag av mig till bägge förlagen och frågade hur det går, men jag har inte fått svar och jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer att få det. Jag avvaktar i alla fall med de manusen ett tag till, och har jag inte fått svar när "Kalla mig Charlie!" är färdig skickar jag den till annat förlag. Den här gången börjar jag från toppen med de största och jobbar mig nedåt, i stället för att försöka nischa mig. Med jättarna kan man väl i alla fall lita på att maskineriet som spottar tillbaka förtryckta refuseringsbrev fungerar någorlunda smidigt...

Min nya bana som eroticaförfattare

2008-04-20T17:46:00.006+02:00

Oj oj, vad tiden går, nästan fem månader sedan mitt senaste blogginlägg! Jag har helt enkelt inte haft någon tid över vare sig till att blogga eller till att skriva något att blogga om. Jag har heller inte hört något från förlagen, och jag har inte själv hört av mig igen - jag vill inte tjata när jag själv inte säkert vet om jag hinner bearbeta några manus för tillfället. Nu är det över ett år sedan jag skickade "Riksettan" till förlag nummer 2 och jag har fortfarande inte hört något, inte ens en bekräftelse på att de har fått det. Vad gäller förlag nummer 1 var det över ett år sedan de hörde av sig och sade att de faktiskt hade läst manuset och på det hela taget tyckte att det var bra. Det verkar ju inte som att de tänker ge ut det i alla fall, eftersom jag inte har fått några mer detaljerade instruktioner om vad de vill att jag ska ändra...

Tycker ni att det är dags att jag ger upp och skickar mina manus till annat förlag? Tyvärr är nog marknaden för den typ av historiska kärleksromaner jag skriver inte särskilt stor i Sverige, så urvalet förlag som kan tänkas vara intresserade är begränsat. Jag riktade in mig på dem jag verkligen trodde på, men kanske att det är bättre att vända sig till de största och mest väletablerade förlagen först - de svarar väl i alla fall och tackar nej inom rimlig tid, så vet man!

Apropå den begränsade marknaden i Sverige så har jag faktiskt skrivit något nytt sedan sist. Den erotiska tonen i flera av texterna jag skrev till min hemsida sporrade mig att försöka mig på erotiska noveller, och eftersom den svenska marknaden är så liten har jag skrivit dem på engelska för att kunna skicka dem till amerikanska antologier. (Se länken till Erotica Readers Resources i menyn till höger för "call for submissions", om du själv får lust att försöka!) Det är inte som att skriva på modersmålet förstås, jag tror inte jag skulle kunna skriva en hel roman på engelska och få till nyanserna och tonen. Då skulle jag dessutom behöva låta dem utspelas utanför Sverige och skippa referenserna till svensk kultur och historia, och det vill jag inte. Men just vad det gäller erotica är det nästan en fördel med det främmande språket - det känns mindre genant att använda explicit sexuella ord på engelska. Och tydligen behärskar jag det tillräckligt bra, för nu har jag faktiskt fått veta att en av mina noveller kommer med i en antologi... Jag återkommer med detaljerna när allt är klappat och klart.

Jag har faktiskt fått ihop ett par tusen till ord på "Kalla mig Charlie!" också. Det går långsamt och oregelbundet, men det går... Jag lever med den romanen i huvudet, karaktärerna är som kära gamla vänner och jag skulle gärna vilja umgås med dem och skriva färdigt deras historier om jag bara hade lite mer tid över... Jag är inte den som kan skriva på en kvart eller ens en timme, jag behöver kunna sitta framför datorn i lugn och ro och komma in i det, gärna avsluta ett kapitel. Eller också ligger jag i sängen och tjuvlyssnar på mina karaktärers dialoger som håller mig vaken och vill bli ihågkomna eller nedskrivna, när jag borde sova för att stiga upp tidigt och jobba.

Här är en tanke: tänk om jag skjuter upp färdigställandet av romanen för att jag inte vill ta avsked av dem? Det vore så hemskt att bestämma mig för att romanen var avslutat och sedan komma på de mest fantastiska scener som borde ha varit med i den! Men då kan jag förstås skriva dem som scener till hemsidan... Eller låta dem dyka upp i marginalerna till en annan roman - alla mina romaner utspelar sig i samma universum, nämligen, om än på skilda tider och platser. Jag tilltalas av tanken på böcker som har kopplingar till varandra utan att vara en regelrätt serie eller ha samma huvudperson. Exempelvis dyker en av mina huvudpersoner från "Kalla mig Charlie!" upp i en biroll i "Riksettan", som utspelar sig tio år senare. Hur är det med er andra som skriver, är varje bok ett avslutat helt eller glider de in i varandra? Har ni svårt att ta avsked av era karaktärer och historier, eller blir ni hjärtligt trötta på dem?

NaNoWriMo-förlorare

2007-12-02T17:07:00.000+01:00

Nu är NaNoWriMo över och i år har jag ingen liten vinnarlogotyp att stoltsera med i bloggen. Sextusen ord blev det, som ni ser på den nya räknaren till höger, och tvåtusen av dem "tjuvskrev" jag inför NaNoWriMo i fjol, innan jag övergav den här idén. Det var egentligen dödsdömt att delta i år. Jag visste ju att jag skulle ha väldigt ont om tid, och att jag inte hade den entusiasm för idén som skulle krävas för att övervinna tidsbristen. Mitt hjärta är ju med "Kalla mig Charlie!", som jag i alla fall har fått ett par tusen ord till skrivna på under denna hektiska månad. Jag har en förmodligen inte särskilt realistisk förhoppning om att kunna skriva klart den romanen under jullovet. Kanske inte den slutgiltiga versionen, men en färdig version av händelseförloppet att skicka till mina "betaläsare". Jag har också skrivit ett par korta noveller relaterade till mina romaner, som alla utspelar sig i samma universum och knyts samman på hemsidan. Allt utom NaNoWriMo alltså.

Hur har det gått för er andra? Några vinnare?

Stella Sandbergs Hemsida

2007-10-28T20:24:00.000+01:00

Förlagen hör ju aldrig av sig, så nu har jag lanserat min hemsida i alla fall. Mest för min egen skull, för att jag ville skriva smakproven på den. Innan jag kan rekommendera någon att besöka den måste jag dock komma med två varningar gällande texterna på hemsidan:

För det första varnar jag de som läser för att få veta hur det går och avskyr att få upplösningen spolierad för att smakproven avslöjar en hel del av handlingen i mina opublicerade romaner. Karaktärerna är desamma, nämligen, även om texterna är unika och inte utdrag ur romanerna. Den här varningen gäller förstås bara om du är intresserad av att läsa mina böcker om jag någonsin blir publicerad.

För det andra varnar jag känsliga själar för att flera av texterna är av sexuell natur. Det är inget medvetet marknadsföringsknep, det bara blev så. Jag antar att jag passar på att testa saker när jag har friare händer och skriva alla snaskigheter som jag inte riktigt tycker platsar i romanerna... Besvärar det dig ska du nog inte gå dit. Visserligen gäller det inte alla texter, eller hela texterna, men man ska nog kunna läsa ohämmat för att uppskatta hemsidan.

Så där ja, nu kanske jag inte får några besökare alls. Eller också lyckas jag locka någon med löften om ångande het erotik som inte infrias... Om någon besöker hemsidan skulle jag bli väldigt tacksam över kommentarer! Det jag framför allt är nyfiken på är om texterna fungerar på egen hand, utan den förkunskap om karaktärerna som romanerna ger. Jag älskar ju mina karaktärer, vilket säkert får mig att överskatta allmänintresset i de lösryckta episoder som bjuds. Helst ska de nog läsas efter romanerna, men det är ju i nuläget inte möjligt.

Jag tror jag gör det. Jag tror att jag är så tokig att jag deltar i NaNoWriMo i år igen, fast det är extra mycket på jobbet nu och jag är mitt i redigeringen av "Kalla mig Charlie!" (som ni kan se har ordmätaren på den krupit upp till drygt 70000 ord sedan sist). Fast jag gör nog som i fjol och byter idé i sista sekunden - till förra årets ratade. Jag tror nämligen att jag kan ha en mer lättsam inställning till den sagolika historien om varulvar och vägrånare än till min andra idé. Det är en historia om flygaress på tjugotalet som dels kräver mer research (inte för att jag kan mer om tidigt artonhundratal utan för att den är mer realistisk) och dels har en mörkare ton som gör att jag kanske inte orkar arbeta på den i det tempo som krävs. "Varulvens Brud", som jag har valt att kalla den, är mer av en gotisk skröna. Dessutom har jag redan kapitelplanen utarbetad sedan i fjol, och jag har inte tid att göra det förarbetet på den nya idén under de sista dagarna i oktober.

Jag tänkte sätta en ordräknare för "Varulvens Brud" i kanten, men tjänsten är tillfälligt otillgänglig såhär vid den värsta NaNoWriMo-ruschen. Jag har i alla fall klistrat in det jag "okynnesskrev" i fjol i ett dokument och fick det till drygt 2000 ord, alltså mer än en dagsranson. Det är emot NaNoWriMos regler att "tjuvstarta", men jag kan verkligen inte rå för att jag under planeringsstadiet på en ny roman även kommer på "färdigformulerade" stycken. Jag ska försöka skriva 50000 nya ord i alla fall.

Länge sedan sist!

2007-09-23T23:45:00.000+02:00

Oj, det har visst hunnit gå flera månader sedan jag bloggade senast... Sedan sist har jag varit på semester och sett några av de platser som jag vill skildra i mina romaner, mycket inspirerande! Naturligtvis har inte hela min frånvaro varit semester, annat har kommit emellan också. Och nu är sommarlovet slut och NaNoWriMo närmar sig med stormsteg... Får se om jag deltar i år, jag känner mig inte riktigt mogen att börja på något nytt. Jag har för mycket gammalt som behöver bearbetas, även om inget av förlagen ännu har hört av sig med önskemål om hur...

Först och främst är det "Kalla mig Charlie!" som ska bearbetas för att skickas till något förlag för första gången. Som ni kan se har ordmätaren för det manuset faktiskt gått upp nu, även om jag inte har varit överdrivet flitig på skrivarfronten på sistone. Det mörkgrå är den version jag skrev i huvudsak under NaNoWriMo i fjol, och det ljusgrå är det nytillkomna, knappt åttatusen ord. Det betyder inte att manuset har blivit så mycket längre egentligen, för det finns många passager ur den gamla versionen jag inte längre kan använda utan måste klippa bort, så ordmängden kommer att gå ned igen. Förhoppningsvis inte under originallängden!

Vad jag har gjort är att jag har fogat in det gamla i min nya, utökade kapitelplan, stuvat om det vid behov, och skrivit in de nya stycken jag hade slängt ned spontant i min anteckningsbok. Enstaka delar är flera månader gamla, men det mesta är skrivet nu i sommar. Det som återstår att göra är att skriva till det som saknas, redigera eller radera det gamla vid behov, och binda ihop alltsammans. Det blir nog mer än 100 000 ord när det är färdigt, det är så pass många nya kapitel i slutet som är nästan helt oskrivna, och så pass mycket som måste läggas till i de gamla för att det nya upplägget ska fungera. Och för att jag helt enkelt vill fördjupa karaktärerna, relationerna, miljön, förvecklingarna, ja det mesta helt enkelt.

Vad som slog mig när jag läste igenom den gamla versionen av manuset är att det har så mycket karaktär av skiss, fastän det var tänkt som en färdig roman. Det är både underarbetat och överarbetat: Underarbetat för att jag upptäcker hur mycket som bara finns i mitt huvud och inte på eller mellan raderna, och hur hastigt och lustigt allt går. Överarbetat för att alltför mycket sägs rätt ut i form av påståenden och inre monolog och måste skalas bort, och för att språket är stolpigt med alltför många modifierande adjektiv och bisatser. Visserligen är det språkliga delvis medvetet, jag ville ha det tidstypiskt omständligt, men jag märker nu att det inte flyter. Utmaningen nu är att behålla (eller få till?) tonen utan att det går ut över läsbarheten.

På så vis var det välbehövligt att lägga manuset åt sidan i ett halvår - jag har mycket skarpare och osentimentalare blick för vad som inte fungerar nu när förälskelsen har lagt sig. Men det är sorgligt och skrämmande också. Vad säger det om det nya jag skriver nu med förälskad entusiasm? Kommer det att te sig som lika hopplöst om några månader? Eller har romanvärlden, karaktärerna och historien hunnit mogna inom mig sedan sist, så att problemet med det gamla är att jag helt enkelt inte ville uppnå samma sak med texten då? Delvis vet jag att det är så, det var tänkt att bli en annan och kanske lättviktigare roman då. Men det är ju ingen garanti för att det jag skriver nu kommer att stå sig!

Det känns roligt och inspirerande att ta itu med det igen i alla fall, och det är väl det viktigaste. Få se nu hur mycket tid jag får över till skrivande bara, det har skett en förändring med mitt arbete som ger mig mer ansvar och mer övertid. Jag hade ju planerat att bli klar med den nya versionen av "Kalla mig Charlie!" i oktober för att kunna börja på något nytt till NaNoWriMo, men nu ser det inte ut som att det blir så. Manuset är värt mer tid och arbete än så också, ingen idé att stressa för att hålla en deadline. Särskilt inte som jag kanske inte har en chans att kunna fullfölja NaNoWriMo i år i alla fall, med det nya arbetet.

Om skrivande

2007-06-25T19:24:00.001+02:00

Om någon undrar vad jag sysslar med nuförtiden så inte är det att skriva i alla fall, de nya ordmätarna till trots. Det närmaste romanarbete jag har kommit är att göra en del research, och mer ska det bli i sommar. Jag ska nämligen besöka en del platser jag planerar att skriva om i mina romaner... Givetvis kommer de inte vara sig lika 2007, så ytterligare research behövs för att komplettera ögonvittnesskildringen med tidstypiska detaljer, men det ska i alla fall bli spännande!

Vid den här tiden i fjol fullbordade jag min första roman, "Riksettan", på mindre än en månad. Ja, den första versionen alltså, sedan har mycket hänt och ordmängden har dubblats. Men jag minns ruset i att skriva den, med många sena, ljusa sommarnätter. Sedan var det raskt dags för "Fru Vilhelm Wolff" som blev klar i september, i samma skick som den är i nu faktiskt. Och så under NaNoWriMo i november "Kalla mig Charlie!" som nu väntar på en kraftig omarbetning och utökning. Det är i den romanens universum jag allra helst vill vistas nu, och lära känna karaktärerna närmare. Men det känns också lite tråkigt att jag inte på allvar har påbörjat något nytt på över ett halvår nu, fast jag har åtminstone ett halvdussin mer eller mindre utarbetade romanidéer som har fått vänta...

Ni som själva skriver, vad är det som lockar er allra mest med era historier? Är det karaktärerna som blir som gamla vänner? Själva miljöerna ni tycker om att vistas i? Intrigen vars spännande förvecklingar ni älskar att följa? Själva språket som skapar stämning och skönhetsupplevelser? Hur ser ni på era romaner: framför allt som en historia som rör sig framåt i tiden, eller framför allt som en värld befolkad av platser och karaktärer med inbördes relationer? Eller är det rent av någon som främst upplever sina verk som uppläst ordkonst med rytm och klang?

För mig är romanerna definitivt världar snarare än intriger med framåtdriv, och det är framför allt karaktärerna jag älskar och har svårt att släppa. Men jag är också en språkdriven författare som tänker i formuleringar. Det där med att skriva en råversion av manus där man bara räknar upp vad som ska hända har jag aldrig förstått mig på. Hur skulle det gå till? Hur skulle man kunna skala bort språket från tänkandet när de är oupplösligt förenade? Det skulle bara bli att byta ut en språkdräkt mot en annan, ett onödigt dubbelarbete för mig som i alla fall tänker i språk redan från början. Visst händer det att jag får idéer till vad som ska hända härnäst som jag kastar ned i mina anteckningar utan en tanke på språket. Men allra oftast kommer mina idéer färdigformulerade, det är själva formuleringarna jag vill minnas och skriva ned, även om de är förhandlingsbara. Även formuleringar är ju betydelsebärande, de karakteriserar och för handlingen framåt (mer eller mindre).

Det där med handling kommer förresten i andra, eller tredje, eller rentav fjärde, hand i mina romaner. Det som intresserar mig är karaktärer och situationer. Handling kan vara bra för att skapa sådant, men någon mer övergripande dramaturgi har jag aldrig brytt mig om. Det är inte det jag är ute efter i de böcker jag läser heller, det irriterar mig oftare som ett billigt trick. Det där eviga skrivartipset att ens karaktärer alltid måste försättas i värsta tänkbara situation till exempel, varför då? Kanske om det är just äventyrsromaner man skriver... Eller den allmänna haussningen av isbergsteknik, att allt överflödigt ska utelämnas. Nej, jag vill inte heller skriva läsaren på näsan och jag försöker gestalta i stället för att påstå. Men alla dessa romaner om apatiska människor som utför antingen likgiltiga eller extrema handlingar som man bara kan gissa sig till motiven bakom intresserar mig helt enkelt inte. Ge mig tusen gånger hellre en småputtrigt gemytlig populärroman från tiden 1850-1950, med träffande typiseringar, oändliga beskrivningar och evighetslånga samtal där den individuella rösten är viktigare än de fakta som avslöjas i replikerna. Det där geväret på väggen måste förbaske mig inte avlossas för att ha ett existensberättigande! Detaljer har ett egenvärde och kan vara lika intressanta som något annat. Ibland vill jag hellre höra om den något solkiga skära vägglampan med fransar än om hur Vår Hjälte klarade sig upp ur glaciärsprickan. Ja, nästan alltid faktiskt.

Detta till trots har börjat varje roman med att göra upp en kapitelplan. Jag vet hur det går annars nämligen, hur det har gått tidigare i livet då jag har försökt skriva. Utan kapitelplan blir det ingen roman alls, bara en massa lösryckta formuleringar av skiftande längd. En kapitelplan är ett lagom skelett för mig, sedan kan jag frossa i formuleringar och karakteriseringar och beskrivningar utan att villa bort mig alldeles. Jag skriver i ordning också, från första sidan till sista, för om jag skrev "godbitarna" först skulle "utfyllnaden" inte bli skriven alls. Undantaget är om jag spontant börjar formulera en scen i huvudet, då får jag fortsätta på den så länge det bär. Men när jag sätter mig ned för att "arbeta på romanen" räknas bara sammanhängande text som tar vid där jag slutade sist.

Det blev ett långt inlägg det här, som från början bara var tänkt som en kort lägesnotis. Det är visst lättare att skriva om skrivande än att verkligen skriva!

Den långa väntan på svar...

2007-05-12T10:23:00.000+02:00

Efter tre månaders väntan skrev jag igen till förlag 1, och fick beskedet att de inte hade hunnit ta itu med mitt manus än, utan att de skulle göra det efter sommaren. Synd, jag som hade velat använda sommarlovet till att bearbeta manuset! I höst vet jag faktiskt inte hur mycket fritid jag får till skrivande. Just nu är det mycket annat och jag har knappt skrivit alls, bara några kortare texter till hemsidan. Jag är förresten otålig att sjösätta den där hemsidan, så jag kommer nog tjuvstarta med den redan innan jag får något säkert besked från förlag. Fast jag vet inte, det känns samtidigt lite fånigt att som opublicerad författare ha en ambitiös hemsida... Jag vill nog åtminstone veta säkert att jag kommer att bli publicerad först, även om hemsidan sedan kommer innan boken. Från förlag 2 fortfarande inget svar, men det är normalt, där handlar det ju om första responsen på ett inskickat manus.

Psykopaten som romantisk hjälte?

2007-04-13T14:30:00.000+02:00

Jag har ännu inte fått svar från något av förlagen, och har inte skrivit på länge. Delvis för att jag väntar på svar, och delvis för att det har varit så mycket med jobbet nu. Jag hoppas att få mer tid över när det blir sommarlov. Men påsken gav ju en liten andningspaus, och klarade jag av att skriva en roman i november under NaNoWriMo så borde jag väl egentligen klara det nu också... Det börjar klia i skrivfingrarna också, jag känner att jag gått för länge utan att skriva. Rätt vad det är bubblar det väl ur något spontant, men det krävs ju rutiner för att det inte bara ska bli enstaka textfragment.

Häromdagen när jag var och handlade slängde jag ned en Harlequin Romantik i kundvagnen, eftersom jag redan hade läst alla historiska romaner de hade. Annars är jag inte så förtjust i nutidsromantik. Jag tycker helt enkelt inte den där världen av IT-miljardärer, privata tennisbanor och designerdräkter är särskilt sexig. Tacka vet jag promenader i droska, höghattar och lantgods! Dessutom är det så många frågor kring klass och kön som känns mer aktuella och problematiska i nutid. Jag föredrar min eskapism i en mer avlägsen miljö, som man kan romantisera med gott samvete eftersom den ändå är förbi...

En av historierna i boken jag köpte var tyvärr också mer obehaglig än underhållande eller romantisk, tyckte jag. Det var "Ett lyckligare slut" av Melanie Milburne. För det första var själva upplägget problematiskt: hjälten och hjältinnan har varit skilda i flera år när han plötsligt dyker upp i hennes liv och erbjuder sig att rädda hennes konkursfärdiga företag mot att hon föder hans barn! Jag både hoppas och tror att det inte är särskilt många läsare i Sverige idag som tycker att det är romantiskt eller sexigt att bli köpt på det viset! Men ett skruvat upplägg kan jag ändå förstå och förlåta, författare måste få pröva något nytt. Om Melanie Milburne hade lyckats göra hjälten attraktiv ändå i slutändan trots hans skumma bud hade det varit en bedrift. I stället hade han tyvärr en hel rad egenskaper som gjorde honom ännu mer obehaglig. Jag skulle gå så långt som till att säga att han var psykopat. Jag har inte kollat upp någon checklista över varningstecken på psykopati, men han använde åtminstone den typen av härskartekniker som män i misshandelsförhållanden gör. Här är en lista över drag som jag uppfattade som psykopatiska:
- Han var extremt dominant medan hjältinnan var extremt jagsvag, och utnyttjade detta för att driva igenom sin vilja, t.ex. genom utpressningsarrangemanget jag nämnde.
- Han framställdes ur hjältinnans perspektiv som stor, stark och hotande, och fick henne att känna sig liten, svag och sårbar, och han utnyttjade detta fysiska övertag genom att gå emot henne, hålla fast henne, ta tag i henne och så vidare.
- Han brusade ofta upp och blev aggressiv och hotfull, skällde ut henne och anklagade henne utan att låta henne försvara sig.
- Han lekte med hennes känslor för att få henne dit han ville, t.ex. genom att avbryta hennes protester med fysiska närmanden och sedan plötsligt avbryta de fysiska närmandena och bli kall och distanserad igen.
- Han påståd sig känna hjältinnan bättre än hon kände sig själv och veta vad som var bäst för henne, vilket han också försökte driva igenom mot hennes vilja.
- Han var överbeskyddande och kontrollerade hur hon åt och sov och i övrigt levde sitt liv.
- Han tyckte illa om hennes vänner, ansåg att hon hade hamnat i "dåligt sällskap" och såg till att hon slutade träffa dem.
- Han bröt ned hennes självförtroende ytterligare, fick henne att känna sig värdelös och svag genom att tvinga henne erkänna att hon var ensam och professionellt misslyckad, samtidigt som han själv framhävde sin professionella, ekonomiska och sociala överlägsenhet.
- Han skuldbelade henne för hennes misslyckade liv, för deras misslyckade förhållande, och även för de känslor hon väckte hos honom, t.ex. att hon "gjorde" så att han fick dåligt samvete när han hade "rätt" att vara arg på henne.
- Han utnyttjade henne sexuellt, dessutom oskyddat, utan att ta hänsyn till att hon var svag, lättmanipulerad och i beroendeställning till honom. (Jag menar inte att han våldtog henne, rent sexuellt var hon med på noterna, men han utnyttjade hänsynslöst sitt maktövertag som bland annat bestod av att hon var sexuellt frustrerad och hjälplöst tänd på honom.)
- Han talade hela tiden om för henne vad hon tänkte, tyckte och kände, ställde henne mot väggen och tvingade henne att bekänna att han hade rätt.
- Han erkände sällan någon skuld och bad aldrig om ursäkt, utan ville ha en försoning på sina villkor, där hon underkastade sig och medgav att hans metoder var rättfärdigade och nödvändiga för hennes och deras gemensamma bästa.
Vad säger ni, låter det inte mer som en farlig psykopat än en drömprins? Jag förstod aldrig vad hon såg i honom. Gränsen mellan att hon var "rädd" för honom för att han var så sexig och karismatisk och kunde få henne att tappa kontrollen, och att hon var rädd för honom på riktigt för att han var obehaglig, hotfull och manipulativ var hela tiden hårfin. I början av romanen framstod han mest av allt som en maffiaboss som driver igenom allt han vill med mutor och hot, sedan blev han något mer av en familjeman. Men kanske är skillnaden mellan familjen och "familjen" också hårfin...

Hemsidesfunderingar

2007-03-13T21:48:00.000+01:00

En uppdatering av läget: just nu skriver jag inte på någonting. Förlag nummer ett har ännu inte svarat om hur de vill att jag ska ändra manus nummer ett, och jag har med mina "betaläsares" godkännande skickat iväg manus nummer två till förlag nummer två. Så nu är det väl bara att vänta... Antingen det eller börja på något helt annat, som att ta itu med bearbetningen av manus nummer tre. Men jag vill nog helst höra vad förlag nummer två har att säga först, eftersom jag tänkte skicka det manuset dit också. Redaktören lät i alla fall väldigt entusiastisk över beskrivningen av min roman, återstår att se vad hon säger om själva manuset...

En vagt skrivrelaterad sak gör jag faktiskt, och det är att jag funderar på en hemsida. Det är egentligen inte aktuellt förrän om och när jag blir publicerad, först då tänker jag köpa en egen domän. Men det utesluter inte att jag funderar så smått på design och innehåll. Inte så konstruktivt, jag vet, jag borde förmodligen skriva i stället, skriva vad som helst. Men det gör jag faktisk - jag har skrivit litet material till hemsidan. Det blir nog aldrig någon följetong i bloggen, jag väntar på att sjösätta det här projektet i stället.

"Riksettan 2.0" är färdig!

2007-02-23T18:36:00.000+01:00

Sent igår kväll blev jag äntligen klart med den omarbetade versionen av Riksettan. Drygt 80 000 ord blev det till slut, det längsta jag har skrivit hittills. Det känns bra nu, men innan jag skickar den till förlag ska jag se vad mina trogna "betaläsare" har att säga.

En skillnad mot den förra versionen, förutom de viktigare skillnaderna i handlingen, är att jag har lagt in fler tidstypiska detaljer och referenser till verkliga händelser. Internet är verkligen en tillgång för en historisk författare, använt med sunt förnuft och vissa förkunskaper givetvis. Men så fort man undrar om något kan man slå upp det på till exempel Wikipedia, Susning, Answers eller NE under skrivandets gång. För mig som har svårt för att lämna saker därhän och återvända till dem senare är det verkligen praktiskt. Framför allt vill jag rekommendera Google, söker man där får man oftast upp de relevanta artiklarna i till exempel Wikipedia. Googles bildsökning är också alldeles utmärkt om man undrar hur något såg ut! Och på sistone har jag även botaniserat i SVTs öppna arkiv och sett bland annat modefilmer från 50-talet. Där kan man fastna i timmar, blev jag varse!

Ännu inget svar från förlaget med mer detaljerade instruktioner om vad det är de vill att jag ska ändra... Men just nu är jag ändå mer sugen på att ta itu med att omarbeta roman nummer tre, som jag skrev under NaNoWriMo. Frågan är om det är klokt. Annat arbete blir lidande, och jag borde kanske ta en liten paus från skrivandet för att komma ikapp. Att städa vore inte så dumt, till exempel.

Ljuva femtital...

2007-02-14T21:32:00.000+01:00

Som ni ser har min blogg fått ett nytt utseende. Jag tröttnade på allt det rosa, som visst varenda romantikblogg har. Den här är stilrenare, inte sant? Och kanske ett något mer sällsynt val bland bloggers färdiga "templates"?

Jag skrev tillbaka till förlaget att jag naturligtvis var beredd att bearbeta manuset efter deras önskemål om jag bara fick litet mer detaljerade synpunkter, men har ännu inte fått svar. Just nu känns det mest skönt eftersom det ger mig en tidsfrist att bli klar med "Riksettan" i stället, som jag ska skicka till annat förlag. Bearbetningen tar längre tid än jag trodde, men i februari blir jag nog åtminstone klar. Huvudsaken är att jag skriver duktigt, jag har blivit mer disciplinerad de senaste dagarna. Det tar längre tid än jag trodde, även om jag skriver flera timmar i sträck är det sällan jag hinner med mer än ett kapitel om dagen, så att komma ikapp schemat när jag halkar efter är så gott som ogörligt. Men som sagt, huvudsaken är att jag jobbar på.

Jag skrev första versionen av "Riksettan" i juni när jag var ledig, och nu när jag har bearbetat den kommer den att bli mer än dubbelt så lång och ganska annorlunda, särskilt i slutet. Jag vill fortfarande ha en lättsam, litet pastischartad ton, men ändå med mer originalitet och djup än i den första versionen. Den var så väldigt tunn, i ordets alla bemärkelser, även om den var rolig att skriva. Mycket av den är kvar, i mer eller mindre bearbetad form, framför allt i första halvan av historien.

Jag ser 50-talsfilm för att få den rätta tidskänslan, men jag borde se mer svensk 50-talsfilm för att höra hur folk pratade och mer specifika idéer till miljöer. Hittills har det bara blivit Bergmanfilmerna Sommaren med Monika och Sommarlek och så Raggargänget som ju är från 60-talet men mer relevant för temana i min roman än Bergmans skärgårdsskildringar. Är det någon som har några tips? Finns det några andra knuttefilmer än Vild ungdom? Jag menar alltså sådana som är gjorda på 50- eller tidigt 60-tal men i nödfall kan det väl fungera med senare skildringar av perioden. Musiktips tar jag också gärna emot, någon som kan tipsa om bra rock'n'roll och rockabilly som jag kan lyssna på medan jag skriver?

Man ska inte ropa hej...

2007-01-27T15:22:00.000+01:00

...innan man har kommit över bäcken, men jag kan ändå inte låta bli att skriva ett inlägg om att jag äntligen har fått svar från det första förlag jag skickade manus till! De är intresserade av mitt andra manus, med arbetsnamnet "Fru Vilhelm Wolff", som utspelar sig kring sekelskiftet 1900 i Stockholm. Jag borde kanske inte skriva det om det ändå inte blir något av, men jag är beredd att arbeta om manuset efter deras önskemål så det ska nog inte vara några problem. Förhoppningsvis inte.

Tid är ett problem, som alltid. Jag har inte hunnit mer än halvvägs på "Riksettan" som jag hade tänkt redigera klart innan årsskiftet, men jag skriver i alla fall igen. Nu är frågan om jag ska släppa allt jag har för händer för att omarbeta "Fru Vilhelm Wolff" i stället. Det är förmodligen ingen vidare bra idé, en sak i sänder. Först och främst ska jag höra vad det är de vill att jag ska ändra, mer i detalj. Synd att jag inte kan skriva på heltid, men om jag kunde det skulle jag förmodligen inte arbeta särskilt effektivt i alla fall. Nu kan åtminstone skrivandet fungera litet som en rolig distraktion från annat arbete, även om det är svårt att ha tid och ork kvar till det också.

Jag inser allt mer hur långsamt jag egentligen skriver. Jag kan sitta i timmar och bara få ned några stycken, resten av tiden går åt till att fundera, göra research och smita undan arbetet. Då är det i och för sig så gott som färdig text jag producerar. Jag kan inte skriva hastigt och lustigt utan att titta tillbaka och tänka att jag ska finputsa senare. Det måste bli rätt med en gång, både språkligt och när det gäller logik, sammanhang och historisk korrekthet. Inte för att jag är jättenoga med researchen, jag förhåller mig ganska fri, men om det inte är historiskt korrekt måste det vara medvetet fiktivt i stället, det får inte bara vara gissat eller omedvetet felaktigt.

Jag önskar att jag kunde skriva idag, men jag har annat, tråkigare arbete att göra. Som jag borde göra nu i stället för att skriva blogginlägg, så att jag kanske får en stund över till mina manus ikväll...

Önska mig lycka till med publiceringen!

Äntligen igång med skrivandet igen!

2007-01-19T19:13:00.000+01:00

Först igår återupptog jag redigerandet av mitt första romanmanus. Som det ser ut nu blir jag inte ens färdig i januari, men det får bli som det blir. Det är åtminstone roligt igen, och jag tycker inte att det jag har skrivit tidigare är så förskräckligt dåligt längre. Det blir mer att göra i slutet, för då är det helt nya kapitel som ska till, i stället för att bara förlänga och skriva om det gamla, men det är förhoppningsvis ännu roligare. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna att manuset är klart? När de nya delarna är skrivna är det dags att omarbeta dem också, och så vidare... Tänk om man skulle få en roman publicerad och sedan gå och gräma sig för att man inte fick med någon bra idé man fick för sent i arbetet? Jag undrar om det ofta händer författare, eller om de bara ser framåt...

Jag tror jag har en del grundläggande problem med min intrig. Frågan är hur mycket man kan komma undan med som skämtsamt använda genreklyschor? Det får nog vara som det är, jag har inte ork att omstrukturera hela materialet. Om någon förlagsredaktör gillar mitt sätt att skriva i stort kan jag förmodligen få råd om vad jag borde göra om, så det får vänta. Intrig är inte min starka sida, jag har en tendens till för mycket inre monolog och för litet handling. Jag hoppas och tror att mina starka sidor är karaktärer och dialog. Karaktärerna brukar bli väldigt levande och älskvärda för mig och prata på utan att jag behöver anstränga mig så mycket. Ibland kanske de pratar på litet väl mycket, och om saker som inte leder någonvart, ungefär som med den inre monologen... I varje manus blir det någon eller några bipersoner som får ett eget liv, som jag ofta tycker mer om än huvudpersonen och önskar att jag kunde få skriva mer om. Kanske kan en sådan biperson få ett eget liv i en följetong i den här bloggen någon gång framöver...

Nu ska jag inte ödsla tid på att blogga, eller förhastat skryta om att jag har återupptagit skrivandet, utan göra det i stället.

Julstöket kom i vägen för min deadline.

2006-12-30T21:32:00.000+01:00

Det blev ingen roman färdigredigerad i december. Jag har bara kommit till kapitel tretton än så länge, och då är det ändå inte så mycket som ska ändras i början, mest förlängas och utvecklas. Jag inser att jag nog gjorde ett misstag som skickade den till förlag i sitt ursprungliga skick. Förutom att den helt enkelt är alldeles för tunn så är jag när jag återvänder till den efter två andra romaner inte alls nöjd med den. Risken är nu att den blir alltför mångordig i stället, att jag skriver läsaren på näsan med det som tidigare stod mellan raderna och drar ned tempot med inre monolog och onödiga beskrivningar. Men står det först i manus kan man ju alltid redigera bort det sedan. Förut stod det kanske inte ens mellan raderna, utan bara i mitt huvud.

Det är svårt att hålla tonen. Jag vill hålla en lättsam ton, som en pastich på femtiotalets pulp fiction, men samtidigt vill jag ju att min historia och mina karaktärer ska vara engagerande, så de får inte bli rena klyschor. Jag är vid omarbetningen inte särskilt nöjd med hur jag presterat hittills... För mycket utropstecken och sådant. Nu gäller det att se femtiotalsfilm, läsa femtiotalsromaner och lyssna på femtiotalsmusik för att få den rätta tonen. Hur jag nu ska hinna med det, eller med att skriva över huvud taget, mellan allt annat som ska göras...

Annars är jag väldigt pigg på att omarbeta manus nummer tre, men det mår nog bra av att vila först. Jag hoppas bara jag är mer nöjd med det än med det här, även efter ett par månader... Jag borde vara det, tycker jag, mitt skrivande borde ha utvecklats mellan min första och tredje roman. Eller romanutkast, ska jag kanske kalla det. Jag är också sugen på att hugga in på alla mina nya idéer, men inte så det stör, jag ska nog klara att ägna några månader åt redigering först. Det är nästan så att jag vill vänta, för att de ska bli bättre än vad de skulle bli om jag skrev dem nu med en gång.

Projekt: redigering av gamla manus.

2006-12-02T13:27:00.000+01:00

Jag har bestämt mig för att ägna december åt att bearbeta och förlänga mitt första avslutade romanmanus, "Riksettan", för att skicka det till ett annat förlag. Det var ett spännande och roligt äventyr att skriva den, men nu när den har legat ett tag och jag har övat upp mina färdigheter med att skriva annat är det dags att den får sig en ny omgång. Om inte annat är den alldeles för tunn med sina 35000 ord, och nu när jag har klarat NaNOWriMo-gränsen på 50000 ord på en månad ska jag väl klara att dubbla den ungefär. Visserligen var jag ledig i juni när jag skrev den första versionen medan jag i december har alldeles för mycket annat att göra, men jag har ju som sagt klarat NaNoWriMo nu utan att vara ledig.

Även mitt andra och tredje manus står på tur för att få sig en omgång. Det känns lite märkligt att omedelbart revidera vad jag är så stolt över att ha lyckats avsluta enligt planen under NaNoWriMo, men när turen väl kommer till manus nummer tre har jag nog mindre sentimentala känslor för originalversionen. Det är till det bättre, det är jag övertygad om. Just nu känns det faktiskt mer lockande att revidera än att kasta mig in i något nytt, så det är bara att passa på medan jag känner så! Jag tycker bara litet synd om min första idé till NaNoWriMo som skjuts upp och skjuts upp, liksom flera ännu äldre idéer.

Jag funderar också på att starta en följetong i min blogg för att ge er stackars läsare något litet mer spännande att läsa än mina utgjutelser om att skriva romaner ni ändå inte får läsa. Jag får se om jag kommer på något som lämpar sig särskilt väl som följetong, eller om jag håller för hårt i alla idéer till potentiella romaner. Kanske att det får bli något som har ratats av förlag, när jag väl har fått svar... Vi får se, kanske efter årsskiftet. Jag skulle ju ta det lugnt efter NaNoWriMo...

Välkommen till min nya blogg!

2006-11-29T19:22:00.000+01:00

Jag är nyinflyttad härifrån: http://stellasandberg.blogg.se/